Mullsjö – nu var jag här igen

Tänk att jag inte kunde hålla mig – från vadå kanske ni undrar? Jo, att tillbringa en vecka på naturfotokurs i Mullsjö. Det börjar liksom bli en tradition. En tradition jag tänkt bryta i år. Men så dök den upp länken, som sa, att det kommit ett antal återbud och innan jag visste ordet av, så var jag anmäld. Så återigen, styrde jag därför kosan mot Mullsjö förra söndagen. För min vana trogen, kom jag dit dagen innan kursen började. Jag har nämligen lärt mig, man behöver liksom all sömn man kan få innan kursen drar igång. För sedan är det därmed ordentligt med sömn liksom kört.

Det var en del gamla ansikten som dök upp där i samlingssalen, så det visade sig att jag redan kände väl ungefär hälften av gänget. Det är ju fler än jag, som liksom har svårt att hålla oss borta från Mullsjö när det drar ihop sig till Anders Geidemarks naturfotokurser där.
Så var det genomgång av årets program, och som vanligt lät han oss inte få en lugn o behaglig vecka, där man kunde lulla runt i markerna och liksom bara fotografera det man kände för. Nejdå, sin vana trogen gav Anders oss en massa uppdrag.
Så tisdag morgon, då rabblade jag mitt mantra, Kaos, Impressionism, Minimalism, 1×2,1×1,1×3 hmm – var sjutton hittar jag något minimalistiskt – nej, jag klarar det inte och var katten, hittar man kaos i en vacker hästhage.
Jodå, lite krystat kanske, men varsågod, min tolkning av minimalism är som följer:
En liten minimal häst och så så minimalt med grenar och löv.  Voila, så var det klart, för hur det än är, kan du bara motivera ditt val tillräckligt bra, så kan nog tom magister Anders kanske bli tyst.

Återigen började vi våra fotografiska utflykter på Tunarp och vandra runt i hästhagen, bland ekarna tidigt, tidigt på morgonen medan dagen vaknar är härligt – om det nu inte varit för de där uppdragen förstås. För tror ni inte han också gett oss ett litet projekt sin vana trogen. Ett sådant där projekt, som förutom dagens uppdrag också skulle genomföras och som jag väl iof förträngde ganska bra de första två dagarna.
Varje dag skulle man ju också väl hemma igen, när resten av av deltagarna på de olika kurserna i Mullsjö hasade sig upp ur sängarna och började sina arbete för dagen. Ja, då var det dags för oss kämpande naturfotografer att sätta oss vid datorn, gå igenom dagens skörd och ta fram 5 bilder att visa. 5 bilder som skulle innehålla dagens uppdrag.
Jag kan väl också säga som så, när man kommer hem kl 08.00 på morgonen, trött, smutsig och blöt av morgonens regn efter att varit ute i skog och mark sedan 04.30 och möter nymornade kursare i Mullsjö, i sina vackra blommiga sommarkjolar och ljusa rena toppar, ja, då känner man sig faktiskt som det där som katten släpat in och lagt på mattan. Så kanske inte så konstigt att våra frukostbord, det var det längst bort i matsalen.  Men å andra sidan, dom hade inte fått uppleva det här:

Onsdag morgon, samma procedur, uppstigning kl 04.00, snabbt hälla i mig en kopp kaffe så jag blev kontaktbar och nu bar det iväg till Fiskdammarna. Så då fick det också bli en rejäl dusch med myggolja, för si vid Fiskdammarna, där håller myggorna konferens när vi är där. Jag vandrade ut i denna frodiga natur och så kom regnet, men inte stoppar lite droppar från himlen en naturfotograf. Det var ju bara att rabbla dagens mantra istället – torka, torka, klick – torka, torka, klick och jodå, lite fastnade allt på sensorn innan det var dags att vända tillbaka till den väntande frukosten.

Idag var det ju art i miljö som var huvuduppgiften. Så då fick väl de två ensamma rallarrosorna passa bra till den uppgiften, eller vad tycker ni?
Morgonen avslutade jag med en nästintill obligatorisk bild vid Fiskdammarna. Faktiskt ett motiv jag inte fotograferat sedan första gången jag var här för 4 år sedan, så nu var det dags igen.

Fortfarande var jag i förträngningsstadiet av veckans projekt, nämligen den där artikeln. Vi hade fått två rubriken att välja på, nämligen ”Sol, vind och vatten” eller ”Träd, sten och gräs” – med underrubriken ”En sensommarbetraktelse” – Det var som sagt totalt stiltje i min hjärna, inga uppslag, ingen inspiration, så jag gick väl egentligen och lurade på, kan jag fejka datorhaveri, hitta på att jag lyckats radera alla bilder, eller andra drastiska katastrofer som kunde göra att jag inte skulle få ihop artikeln.
Anders hade när han presenterade veckans program aviserad ett nytt fotoställe, nämligen Hassafall, ett vattenfall i närheten av Jönköping. Problemet var väl, skulle det finnas någon vatten där. Så några åkte dit på tisdag kväll och redade lite och kunde konstatera, jodå, det finns vatten, även om det kanske inte var sådär jättemycket, men ändå tillräckligt för att man skulle kunna fotografera där.
Så onsdag kväll styrde vi iväg till Hassafall och vandrade in i skogen på nya stigar. Det låg så vackert mitt inne bland höga barrträd. Tyst och fridfullt och jag gick igång rejält kan jag lova er. Såklart fick vi en uppgift också, nu var det svartvitt som gällde, så här kommer mitt svartvita bidrag.
Men såklart, fick det även blir lite i färg också

Torsdag morgon, och sista morgonen med uppstigning nästan mitt i natten och nu var det Trollsjön som gällde och jag hade äntligen fått ett uppslag till artikeln, men inte mycket bilder så här gällde det att låta idéerna flöda rejält. Så mesta tiden gick väl åt till att hitta kompositioner jag kunde använda där. Ja, just det, vi skulle ju också till eftermiddagens pass nere i ”Grottan” presentera 5 bilder från föregående kväll och morgonens fotografering. Två var jag klara med men resten, ”stön” ingen rast och ingen ro.  Ingen tid till att njuta av morgonen vid sjön med sina dimslöjor som dansade fram lite då och då över vattenytan.

Så räddningen fick bli några sista bilder uppe vid parkeringen innan hemfärd

Torsdag kväll var det kanske tur att regnet strilade, för någon tid till att åka iväg till Ryfors gammelskog på egen hand fanns det inte. Nu gällde det artikeln. Så med datorn under ena armen och vinet under andra armen knatade jag iväg upp till gänget som liksom jag slet med artikeln och medan vinet sakta rann ner i magen, så skapade jag artikeln och tänk, jag fick ihop den tillslut. Med lite vin innanför tröjan löser sig det mesta, eller hur?

Så även i år kunde jag knalla in till Anders med en färdig artikel och jag kunde återigen känna mig nöjd med är härlig vecka i Mullsjö. En vecka som självklart avslutade på samma traditionella sätt som alltid, nämligen först vernissage och sedan FEST!.
Jag hade planerat att ta det lugnt, inte lägga mig efter kl 24.00 och hur tror ni det gick – Nej just det, någon gång efter halv två på natten knatade jag tillbaka till mitt rum och kröp ner under täcket nöjd med en härlig vecka här i Mullsjö, som nu bara hade några timmar kvar.
Det var med ett visst vemod, men också med ett leende på läpparna jag satte mig i bilen efter lunch på lördagen och styrde kosan tillbaka hem. För även om sömnen är obefintlig, dagarna långa, många uppgifter som skall lösas, så bara älskar jag den här veckan. Alltid ett lika gott gäng, som under Anders ledning presterar en massa läckra bilder under veckan. Man blir inspirerad, man får en fotografisk kick och mitt upp allt detta så har man ju så himla härligt roligt.
Så att man ramlar isäng, direkt när man kommer innanför dörren hemma, och inte ens orkar släpa upp sin packning från bilen, vad gör det – För den kan man ju hämta en annan dag, eller hur?
Nå, hur blev då artikeln, jo, det kan ni se här och layouten är förutbestämd, så inga utsvävningar vad gäller bildstorlekar fick man heller göra.
Agnetha

Avslutningsvis, tack Anders för att du skapar en så kreativ och inspirerande vecka varje gång i Mullsjö och som gör att man liksom inte kan låta bli att åka dit igen och igen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

På Nidingen

 

I år när jag började fundera över vad jag skulle hitta på under min semester så fick jag ett infall. Jag skulle åka ut till Nidingen igen. Det var 10 år sedan jag var där förra gången och upplevde två helt underbara dagar därute. Fast det är klart, när det började blåsa rejält dagarna innan det var dags, då var jag kanske inte lika glad över mitt infall. För nu är jag nämligen en gång för alla en inbiten landkrabba även om en och annan envisas med att kalla mig Ada. Ett namn som ju borde förpliktiga till att gilla salta hav och gungande båtar.
Vädrets makter stod mig dock bi och lagom till det var dags för mig att äntra ribbåten för överfarten, hade det börjat mojna. Även om det på havet mellan Gottskär och Nidingen gungade rejält så blev det ändå en härlig överfart där jag till och med lyckade få syn på en tumlare i vattnet.
Att åka ut till Nidingen är lite speciellt. Du bor i de gamla fyrmästarbostäderna som idag är vandrarhem. Det finns ingen mat därute, utan allt du skall äta och dricka får du ta med dig ut. En ribbbåt har ju också begränsat utrymme, så packningen får bli begränsad. Den här gången fick väl sminket ge vika för gulaschsoppan och hårshampo o balsam fick bli kvar hemma och istället fick jag plats med lite vin. Mathållningen var som sagt enkel, men ett åkt lingongrova och en tub baconost kommer man långt med och pasta, carbonarasås och bacon, ja det blir två måltider och så gulaschsoppan som reserv ifall jag skulle blåsa inne en ytterligare natt.  En massa klädbyten är klart överskattat, fast det är klart, en baddräkt borde jag kanske packat ner, för dag två därute, blev varm, solig och ett glittrande och helt stilla hav. Då hade det kanske varit skönt med ett litet dopp. Dock fick hela fotoutrustningen följa med såklart.

Att komma ut till Nidingen är att komma ut till den tretåiga måsens enda häckningsplats i Sverige och jag kan väl säga som regerar på ön och dom gör det högljutt och idogt – så här kan vi verkligen snacka om polsk riksdag i stort sett dygnet runt.


Jag fick också lära mig att en annan av Nidingens karaktärsfåglar är Skärpiplärkan.

Överhuvudtaget är väl kanske Nidingen framförallt ett eldorado för fågelintresserade då GBG:s ornitologiska förening driver en fågelstation därute. Men jag, som är väldigt dålig på fåglar, passade på att fråga och fråga och fick även chansen att se när dom ringmärkte och katalogiserade en liten Sädesärla. Jag fascinerades återigen av kunskapen hos dessa fågelskådare, som bara genom en kikare kunde artbestämma en fågel långt därute till havs. Själv såg jag ju nästintill bara en liten prick på himlen. Det var också intressant att höra om deras arbete med ringmärkningen och om hur de t ex märker varje individ av tretåiga mås med en liten sensor för att sedan året efter kunna läsa av var dom varit. Detta är ju ett helt frivilligt och även ideellt arbete som de lägger ner där ute. Samtidigt som de också hjälper till med den dagliga skötseln på ön, som exempelvis öns enda toalett.  För det är en underbar chans för oss landkrabbor att ha möjligheten att kunna komma ut till den här vackra ön. Att få sitta därute på kvällen, när mörket faller, höra vågorna slå in mot land, se fyrens blinkande det är något alldeles speciellt. Att också vara på en såpass liten plats leder ofta till möten och samtal man normalt kanske inte gör. Som när jag satt och pratade med en äldre herre som bott därute under lång tid och jobbat med restaureringen av byggnaderna. Lyssna på hans berättelser om gångna tider. Tänk att härute levde och verkade ett antal familjer och som mest levde bl.a. 23 barn härute. Så de fick tom undervisning härute på ön. Jag kan tänka mig att då när fyrarna fortfarande bar bemannade att livet härute nog var ganska tufft. Då fanns inga motorbåtar som gjorde att du på någon dryg halvtimma enkelt kunde ta dig in till fastlandet och handla mat, eller för den delen bara umgås. Då var man utlämnad åt livet på den lilla ön, med naturens krafter och nyckfullhet. Att få sitta så och lyssna gör att man får perspektiv på det bekväma liv man ändå lever idag. Men också respekt för tidigare generationers kämpande.
Den första kvällen därute blev en magisk kväll, fortfarande blåste det en del, även om man kunde känna att det började mojna. Så jag gav mig ut med kameran.

Nöjd med kvällen bildskörd gick jag tillbaka till min enkla boning, hällde upp ett glas vin, laddade in bilderna i datorn och njöt av stillheten, fast inte tystnaden – för som sagt, måsarna fortsatte oförtrutet sitt eviga snackande.
Så när mörkret sänkts sig över ön, då tassade jag in och kröp ner under täcket och sov gott till nästa morgon.
Dag två härute blev en dag i stillhet, nästan helt vindstilla och jag insåg väl, att jo, jag borde nog tagit med ett klädbyte extra, eller inte packat ner regnbyxorna utan istället ett par svala shorts. Men jag lärde mig någonting nytt, vindstilla ute vid havet betyder inte samma som vindstilla här inne på land. För jag bestämde mig för en macrodag och jag kan lova, värre deleteparty än efter den här dagen har jag nog inte haft.
Härute är växtligheten inte frodig och prunkande, ändå hittar man små blommor överallt. Små blommor som lever i det antagligen ganska näringsfattiga och karga landskapet. Men om man bara kommer tillräckligt långt ner på marken, jag då hittar man dem.

Att jag sedan roade mig med att fotografera fyren med macro har väl sin egna lilla historia och jag får väl erkänna här och nu, att efter att ha sett Camilla Noressons bilder härute så knyckte jag idén, men att kopiera en mästare, blir aldrig riktigt detsamma tyvärr, eller skall vi kanske säga, tur det.

Så började solen sänka sig ner mot horisonten, ett stort orange klot och jag gav mig ut på strandängarna igen och låg där och tittade på solnedgången genom mitt macro.
Jag var inte enda fotografen därute på strandängarna och när jag reste mig upp kom hon fram och berättade om en liten blomma, som tydligen är mycket sällsynt och även fridlyst, nämligen Marrisp och hon hade hittat ett litet bestånd av denna blomma. Hon drog iväg med mig och där gick vi och letade bland stenarna efter blomman och tillslut hittade vi tuvan av den lila blomman. Det var bara att slänga sig ner på marken igen, skruva upp iso:t och ge sig på utmaningen.

Så kvällen slutade med den sista bilden här och jag kunde känna mig nöjd med även den här dagen, när jag satt där i mörkret med ett glas vin och bara njöt.  Ja, jag njöt tom så mycket så klockan blev alldeles för mycket innan jag drog täcket över mig och därför sov över det första morgonljuset igen – Men vadå, nu har jag ju en anledning att åka hit igen för det här blev definitivt inte mitt sista besök på Nidingen och jag lovade mig själv när jag satte mig i ribbåten för hemfärd att det får definitivt inte dröja 10 år till nästa gång.
Tack Nidingen för två helt fantastiska dygn därute!

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Nu tar vi tagelskjortan på…

Blev väl signaturmelodin för tjejhelgen på Kinnekulle. Tack och lov, så slapp jag höra den där melodin, som fastnade som ett häftplåster på hjärnan extra fastsatt med Karlssons klister under helgen under onsdagen. För det var då vi landade på Kinnekulle och Hällekis.
För under onsdagskvällen då ägnade sig Bettan och jag åt stilla godtemplation vid Vänerns strand, eller skall man kanske säga lugnet före stormen, eller skrattorkanen.
Det är lika spännande varje gång, jag varit ute med en annan naturfotograf och man sedan kommer och jämför varandras bilder. För även om vi står i princip bredvid varann har vi ändå totalt olika bilder. Vi ser så olika kompositioner och det är så fascinerande att se och också väldigt lärorikt att se hur olika man kan uppleva ett landskap.
Det var en vacker kväll vi hade där på stranden precis nedanför campingplatsen som var vår sovplats den här natten.

Så infann sig då torsdagen och vi lämnade vår lilla campingstuga och flyttade över till lite större utrymmen, nämligen en stor lägenhet i Hantverksbyn i Hällekis. För kl 15.00 skulle vi alla samlas, 7 stycken naturfotograftjejer från spridda delar av landet. Jodå, alla var där i tid förutom undertecknad och de två stackarna som kom med tåget från Stockholm och som jag lovat hämta på stationen i Skövde. Någonstans hade jag lämnat min fungerande hjärna någonstans, så jag blev helt plötsligt tidsoptimist och drog iväg alldeles för sent för att hinna handla all mat inför helgen och vara i tid på stationen. Men å andra sidan, Packie o Eva hann ju med att noga studera Skövdes station både på tvären och längden, innan jag kom insusande på stationen och vi packade in allt i min bild.
När vi installerat oss och jag lagat dagens middag, så begav vi oss iväg ut för att fotografera och första stället för helgen blev Österplana. Ett underbart kulturlandskap med beteshagar, lövskog och blommor på ängarna. Korna kunde vi också konstatera att dom var väl instängda bakom elstängsel, den här kvällen.
Jag hittade många vackra blommor, men framförallt hittade jag en litet knippe med smörbollar. Dessa vackra gula bollar har jag i princip inte sett sedan jag var barn, så lyckan var fullständig när jag slängde mig ner på marken och började fotografera. Då glömde jag nog både tid och rum i min iver att få till den perfekta smörbollen på bild.

Jag märkte väl inte ens när man försökte ringa mig och hojta – vi vill åka hem nu, var är du? Men som sagt, tillslut släntrade jag lyckligt tillbaka till bilen och kände att jodå, jag har nog fått några fina bilder på denna vackra blomma.
Så lyckan var väl nästintill total när jag kunde konstatera väl tillbaka i lägenheten att så var det nog, eller var det kanske kvällens glas med vin, som gjorde mig extra optimistisk. För även om vi var ett gäng naturfotografer som skulle pyssla med det vi gillade mest, så hann vi också med att snacka, kolla våra bilder, dricka lite vin och framförallt skratta innan vi drog oss tillbaka till våra rum för helgen hade ju precis bara börjat.
Nästa morgon gjorde vi iordning lite picnic för planen var att vara ute större delen av dagen och på menyn stod ju Ramslök och Guckusko och det var väl där någonstans när jag sa, nu åker vi till Munkängarna som Bettan med ljuv stämma började sjunga ”Då tar vi tagelskjortan på, då tar vi tagelskjortan på” – och på den vägen blev det sen – Vi andra hängde liksom på i sången. Tänk er själva, 7 glada tjejer som med vacker stämsång (7 olika stämmor) sitter och ligger bland ramslöken och sjunger tillsammans – det ni – det är en upplevelse som kallas extraordinär.

Ja, just det, en och annan Ramslök fastnade på sensorn också
Jag hittade faktiskt lite Midsommarblomster också bland all Ramslök

Så skulle vi åka vidare till Guckuskon och jag visste väl på ett ungefär var den fanns. Som sagt på ett ungefär, men att sätta mig som ledarbil, var kanske inte det smartaste, eller fråga den där bilisten som ville in på en parkering som jag fullständigt blockerat när jag inte visste vart jag skulle. Men vadå, jag kan ju inte ha koll på allt, eller???
Jodå, vi hittade fram tillslut och letade oss fram på stigen till Guckuskon. Där stod den mitt i skogen så vackert blommande. Man hade inhägnat hela lokalen för att skydda blommorna. Tyvärr finns det alltid människor som på ren svenska fullständigt skiter i detta och måste kliva över inhägnaden för att försöka få den perfekta bilden. Det fick denna kvinna också höra av mig för är det någonting som jag mig ilsken, är det människor som inte visar hänsyn i naturen, eller visar respekt för de regler som gäller inom reservat.
Det intressanta är att det bilder jag sett från mina vänner, är fantastiska bilder, tagna utanför inhägnaden, så man får fantastiska bilder utan att trampa in bland blommorna.

Den här kvällen ägnade vi oss åt grillning och härligt umgänge ute i vandrahemmets trädgård. Tänk vi satt där i trädgården i den härligt ljumma majkvällen och njöt av kvällssolen, åt gott och drack gott av vinet. Diskuterade, tjatade, skrattade och naturligtvis sjöng vi lite också och ja, ni vet nog vid det här laget, vilken låt vi sjöng på eller hur??

Nästa dag så åkte vi ner till Läckö slott. Det hör väl liksom till när man är i dessa trakter att besöka Läckö, detta vackra slott som ligger längst ute på Kållandsö.

Efter en härlig lunch nere i Spikens Fiskehamn så åkte vi i lugn takt tillbaka mot Hällekis och jodå, vi hann med ett litet fikastopp vid Blombergs café också, vilken mumsig kaka jag åt där.
Sista kvällen tillsammans  åkte vi tillbaka mot Munkängarna för att en sista gång tillsammans kunna sjunga på vår favoritmelodi medan vi låg där i ramslöken. Ja, vi inte bara sjöng, vi skrattade och tjötade och skrattade igen. Det var nog där någonstans som jag fick kramp i magen och knappt orkade resa på mig.

Sista fotostoppet blev Råbäcks hamn och solnedgången över Vänern.
Så när mörkret började falla var det dags att åka tillbaka till vår lägenhet igen. Ta en sista skön pratstund innan det var dags att sova. För nästa morgon var det ju dags att skiljas efter en helt galet rolig helg. Så mycket som jag skrattat, pratat, diskuterat, ja haft helt underbart var det nog längesedan jag hade.
Så jag kan väl erkänna, det var segt att köra hem för jag var kanske inte helt utvilad efter den här veckans semester – Men ändå, jag var trots att jag var trött så full av härlig energi av allt roligt jag haft. Då är tröttheten en skön trötthet som jag gör att man sover så där gott på natten med ett gott leende på läpparna.
Gissa förresten vad det första jag nynnade på när jag vaknade på måndag morgon för att börja jobba igen – Just det den här:
https://youtu.be/JDCgNx0h5rQ

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När livet är magiskt


Ibland så får man små snilleblixtar som vid genomförandet visar sig vara bland det mest geniala man gjort. En sådan snilleblixt fick jag för sisådär 1,5 månad sedan och det var nämligen att hux flux ta en veckas semester så här i underbara maj. Upprinnelsen var att jag återigen skulle fixa till en tjejfotohelg – När jag i samband med detta insåg att en av de inbjudna faktisk hade semester hela den veckan och kom på att hon nog skulle dra ner mot  den här delen av landet några dagar tidigare så kom snilleblixten – jag hänger på – och så fick det bli.
Så söndag för två veckor sedan, ja, då strålade vi samman vid sjön Tåkern på vandrarhemmet där. För här hade jag fått bestämma och sett till att vi iallafall de första nätterna hade bokat boende. Nån måtta får det vara på spontaniteten när jag är inblandad. Inte kan jag chansa och se vad som händer nästan en hel vecka.
Den här delen av Sverige var en helt ny bekantskap för mig och tänk, ibland när man gör en helt ny bekantskap så uppstår det faktiskt kärlek vid första ögonkastet och den här gången uppstod detta magiska ögonblick. Kärleken verkade nästan ömsesidig, för vädret var även det magiskt, solsken, blå himmel och landskapet visade sig från sin allra, allra bästa sida.
I mitt sällskap hade jag ju en annan naturfotograf, men vi hade bestämt att vi inte bara skulle grotta ner oss i naturen utan även vara kulturella och kolla vår historia. Så första kvällen ägnade vi oss åt Alvastra klosterruin. Ett spännande och intressant byggnadsverk, vars ruin fick min skaparglädje att tända till.

Jag fascineras alltid av att få besöka dessa gamla byggnader. Få känna historiens vingslag, vandra på mark där man nästan kan ta på känslan av hur man vandrade runt här för 500 år sedan. Se de slitna stenarna där man inser att det var människor som skapade detta slitage med sina strävsamma steg för så många hundra år sedan. Kvällen var så vacker, så magisk, ja, jag upprepar det här ordet, för det blev nog ordet med stort O de här dagarna vid Omberg och Tåkern. Det var nämligen så vi kände oss, när vi åkte runt, gjorde våra stopp i det underbara svenska landskapet.
Vi for vidare upp till Omberg och vandrade ner mot Vätterns strand.
Vi vandrade över härliga lövskogsängar där fåglarna sjöng sin lovsång och vi njöt av tillvaron. Allt jobb hade vi lämnat bakom oss och livet kändes så lätt och enkelt.
Ja den här känslan, infann sig hos mig redan när jag körde upp till Östergötland. Speciellt när jag körde av från E4:an och valde den gamla vägen som kantad av gula små maskrosor slingrade sig genom det vackra landskapet.
Tänk egentligen vilken ynnest att få leva i detta vackra land, som är så fyllt av vacker natur. Natur som ger oss ro i själen, som ger oss energi utan att  kräva någonting tillbaka. Kanske bara en liten önskan att vara rädd om den och vårda den, så nästa och nästa generation kan få känna samma magiska känsla en majkväll.
Det blev fler besök uppe på Omberg de här dagarna för sista kvällen så åkte vi upp på berget igen, letade oss fram till en utsiktspunkt där vi kunde stå och njuta av solnedgången över vattnet. Låta blicken följa strandkanten och berget som så majestätiskt stupade ner mot Vättern.

De här dagarna körde vi runt på småvägarna i landskapet. Vi njöt när vi körde genom alla vackra alléer som vårdats av generationer. Visst att bevara de här alléerna kanske inte är det mest trafiksäkra för vägarna var smala och man kunde kanske inte hålla den högsta hastigheten. Men vad gör det, varför måste man alltid ha bråttom, kanske är det nyttigt att ibland köra lite saktare och istället stanna upp lite och njuta av det man ser utanför bildörren. Det kanske kan ge oss lite perspektiv och lugn i själen.
Naturligtvis var vi tvungna att besöka Tåkern också. Det var häftigt att lyssna till denna kakafoni av fågelsång. Vandra ut på spången mellan den höga vassen, titta och spana efter fåglar som kanske gömde sig där i vassen. Stå länge, länge och höra vassångaren, men inte se den. Jag fick ju också en spännande lektion i olika fågelläten och gjorde min första upptäckt av Rördromens läte. Ett läte som jag blev helt fascinerad av och satt i trädgården till vandrarhemmet på kvällen och lyssnade till.
Såklart låg vi också och kravlade i spenaten för här fick jag njuta av blomsterängar. Dessa blomsterängar som är mina barndomsminnen, men verkar helt ha försvunnit i mina hemtrakter. Jag älskar dom, de små inägor som öppnar upp landskapet där man kanske minst anar det. Som är omgärdade av vackra ekar, som vuxit sig stora och starka under många sekler. Där de skira bladen från lövträden skapar en lagom skugga.

Skugga var väl annars någonting vi kanske inte såg så mycket av, så efter de här dagarna runt Omberg och Tåkern så började min näsa få de där små fina fräknarna och kinderna började bli ganska skönt solröda. Så att titta sig i spegeln på morgonen, ja, tom det kändes nästan lite magisk, för det var inte ett grått och trött ansikte som mötte mig, utan ett ansikte som hade fått färg och lyste upp och gjorde mig glad och gav mig energi.
Så det kändes nästan lite sorgligt att på onsdag morgon vinka hejdå till naturen här och styra kosan mot nästa mål för veckan, nämligen Kinnekulle. Men det få bli nästa blogginlägg.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fridfullhet


Äntligen idag kändes det som våren kom och det på första maj. Det har varit en lång och kall april, med regn, kyliga vindar och även snö. Så som sagt, det vi väl egentligen kallar typiskt aprilväder.
Jag har längtat efter de här tre dagarna av total avkoppling efter förra helgens intensiva vårsalong, med sömnbrist och hela tiden umgänge med människor. Så den här helgen var planerna, skön avkoppling, ladda batterierna och bara koppla av.
Men vädret har väl inte riktigt lockat till de där sköna timmarna ute i vitsippsbacken, inte förrän idag. För jag vaknade till en klarblå himmel så efter lite vanligt morgonstök så var jag redo att ge mig iväg. Jag fick bara vänta lite på mobilen att ladda, men på vägen ner för trapporna kände jag på mig, jag har glömt något och just det, när jag satte mig i bilen insåg jag – mobilen ligger kvar uppe i lägenheten. Som ni alla vet, jag är lat, jag är slö och jag har dålig kondition – så jag uddes bara inte springa upp och hämta den.
Bilen styrde jag mot Säveån och väl framme kunde jag konstatera jag var inte ensam om att ha Säveåns naturreservat som utflyktsmål idag. Parkeringen var full, men tillslut kunde jag klämma in mig bredvid en sandhög och bege mig iväg ut – Valet blev enkelt den här gången, jag valde den sidan av ån där inte alla andra flanerar så jag kunde vandra mol allena på stigen, klafsa ner i det sanka och sedan slå mig ner vid den lilla fikaplatsen.
Ni vet hur det är i dessa tider, så fort man slår sig ner, ja då åker mobilen fram, för man vill ju snabbt ut med en snabb bild var man är någonstans, eller kolla senaste liken på Facebook, eller instagram – men den låg ju hemma. Jag insåg helt plötsligt, det här är ju sjukt egentligen, istället för att bara njuta, så sitter man normalt där och är uppkopplad. Idag däremot, så tog jag chansen, jag njöt av fåglarna, satt och tittade på deras idoga arbete. Följde en liten ärla med blicken, när den promenerade och vippade på stjärtfjädrarna nere vid ån. Småfåglarna, som flög fram o tillbaka mellan träden och blommorna som rörde sig i takt med vinden. Vilken känsla, vilken total avkoppling – ja, tom med mina tankar gled fram i slowmotion:

Är det så, att vi mer och mer, glömmer att njuta av stunden, just för vi hela tiden måste kolla på våra mobiler, jag insåg där jag satt att iallafall jag, nog borde lämna den där manicken kvar hemma lite oftare och istället låta mina händer, sinnen och ögon vila på något mer rofyllt och avkopplande än vad som händer på sociala medier.
Visst en telefon är bra att ha med sig när man är på okänd mark, eller ensam ute i skogen, om någonting händer. Men jag inser, jag behöver träna på att använda den till just det, ett hjälpmedel om någonting skulle hända, inte till att hela överstimulera min hjärna och mina sinnen så jag inte hinner stanna upp och bara låta tid och rum stå stilla. Kanske är det inte så konstigt att jag ibland känner mig onormalt trött, jag låter ju aldrig mina sinnen vila som de fick göra den här stunden nere vid ån. Stunden som jag inte har en susning av hur länge den var, jag hade ju inte ens med mig en klocka och jag brydde mig inte heller för tiden fick ta vägen precis vart den ville.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Livet går vidare

Det har varit en sorgens vecka i Sverige. För en vecka sedan fyllde ett gäng ungdomar en buss för att åka på skidresa till Jämtland. Dom kom aldrig fram. På söndag morgon var olyckan framme och 3 ungdomars liv var över. Ungdomar som stod  precis inför att deras liv skulle börja med allt vad det innebär av glädje och sorg, upplevelser och lärdomar.  Då förra söndagen åkte jag ut i skogen utan att veta vidden av denna olyckan, det blev jag varse därute bland blåsipporna.
Igår var det en sorgens dag igen. En galen dåre, körde med full fart en lastbil genom Drottninggatan  en härlig vårdag i Stockholm och så slocknade livet hos 4 människor.  Det tog tid innan jag egentligen förstod vad som hände i Stockholm samtidigt som jag själv, glad i hjärtat, åkte från jobbet för att hämta upp dator och nya hårddiskar med alla mina bilder.

Igår när jag steg ut i solen och insåg att den här härliga vårvärmen skulle hålla i sig över helgen såg jag också fram mot att få komma ut i skogen igen och besöka mitt blåsippshav. Dricka kaffe i skogen, lyssna till fågelkvittret och bara få njuta av tillvaron. Men så imorse när jag vaknade och efter några sekunder mindes vad som hade hänt igår i Stockholm, så var min första tanke, nej, jag har tappat lusten – Men så kom nästa tanke – kanske är det just idag, jag behöver komma iväg ut i skogen, få känna våren omsluta mig, få höra fågelsången, få se blåsippshavet runt omkring mig – få sitta där och dricka mitt kaffe och bara låta mina tankar vandra vart de vill. För efter sista veckans händelser och sorg och bestörtning så tror jag det är viktigt att vi gör just detta som vi vet vi blir glada av. Vi behöver mitt i en bedrövelse just denna glädje.
Mina tankar när jag satt därute i skogen gick också till den gemenskap vi visat varann i landet igår och idag. Den hjälpande hand vi sträckt ut mot okända, den värme vi visat okända människor bredvid varann. Många gånger pratar jag om att vi människor borde hjälpa varann mer, kanske inte vara så egoistiska. Igår och idag har vi visat någonting helt annat vi har visat att vi bryr oss om varann, att när katastrofen är där, ja, då gör vi allt detta. Då räcker vi ut vår hand till hjälp. Det gör mig i sorgens stund så glad och också så stolt.
Så den här dagen blev ändå en dag, där jag kände glädje och lycka, värme och förtröstan och när sedan min tur ut i skogen avslutades med att jag fick se en liten glad kille med benen fulla av spring inte ville vänta på sina föräldrar utan själv ville rusa iväg ut i skogen på sitt söndagsäventyr. Ja då åkte jag hem med ett leende på läpparna.
Blev det några bilder idag kanske ni undrar. Ja det blev det bl. a. är årets första vitsippa fångad på bild.

Men för mig blev det nog också sista chansen för i år att fånga blåsippor på bild och jag skall väl vara glad att jag inte slutade nere i bäcken där jag låg och balanserade på kanten av bäcken medan jag fyllde minneskortet helt bortkopplat från allt utom dessa ljuvliga blå blommor.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Äntligen vår

Här har det rått total tystnad hittills i år och det kan ju bero på att fotolusten lyst fullständigt med sin frånvaro i flera månader. Det har också varit en massa annat runt omkring mig på helgen senaste 1,5 månaden. Men nu äntligen hade jag planerat att få komma ut i skogen. Jodå, jag lyckades. Kaffetermosen fylldes till bredden imorse och kameraryggsäcken packades. Vilken härlig känsla att köra iväg till Skepplanda och mitt alldeles egna lilla blåsippsparadis.
Det var ett alldeles perfekt fotoväder, inte för soligt och inte heller för molnigt. Så när jag kom ut i havet av blåsippor så slog jag mig  ner på en sten, fyllde muggen med kaffe och bara satt där och njöt, lät mina lungor fyllas av den härligt friska vårluften, medan fåglarna kvittrade runt omkring mig.
Bäcken en bit nedanför mig, porlade glatt förbi och jag kunde se en och annan fågel glatt svischa förbi över vattnet.
Snart så började mina blåsippsögon fungera och lite överallt såg jag små blåa ”öar” bland alla fjolårslöv. Tillslut så, var kaffet urdrucket och jag började leta efter någon plats där jag i lugn och ro kunde slänga mig ner på marken utan att skada de små blå blommorna. För här är inte så lätt att fotografera. Här är inte problemet att hitta blåsipporna, utan snarare problemet att hitta tillräckligt stort område för mig att kunna kravla runt på och rulla runt i löven utan att skada de små skira blommorna.
Det blev några härliga timmar därute i skogen och här kommer ett litet kollage av dagens bilder.

Jag hittade ett flitigt litet bi/geting, som flög från blomma, till blomma och letade nektar fast det lilla biet eller om det nu var en geting,  var väl inte helt kompis med att bli fotograferad insåg jag. Fast kanske det bara var lika sprittande vårglad som jag, så de inte kunde sitta still tillräckligt länge.
Men ojdå, det var inte bara blåsippor som fastnade på sensorn den här dagen ser jag

och väl hemma upptäckte jag till min fasa att jag fått en gäst med mig hem – nämligen årets första lilla fästing hade åkt snålskjuts med mig tillbaka hem. Ja, just det, det var väl nästan så att jag inte ens fick åka hem i min egna bil idag för gissa vem som var lerig, blöt och skitig från topp till tå när jag rullar färdigt i skogsbacken.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar