Livet går vidare

Det har varit en sorgens vecka i Sverige. För en vecka sedan fyllde ett gäng ungdomar en buss för att åka på skidresa till Jämtland. Dom kom aldrig fram. På söndag morgon var olyckan framme och 3 ungdomars liv var över. Ungdomar som stod  precis inför att deras liv skulle börja med allt vad det innebär av glädje och sorg, upplevelser och lärdomar.  Då förra söndagen åkte jag ut i skogen utan att veta vidden av denna olyckan, det blev jag varse därute bland blåsipporna.
Igår var det en sorgens dag igen. En galen dåre, körde med full fart en lastbil genom Drottninggatan  en härlig vårdag i Stockholm och så slocknade livet hos 4 människor.  Det tog tid innan jag egentligen förstod vad som hände i Stockholm samtidigt som jag själv, glad i hjärtat, åkte från jobbet för att hämta upp dator och nya hårddiskar med alla mina bilder.

Igår när jag steg ut i solen och insåg att den här härliga vårvärmen skulle hålla i sig över helgen såg jag också fram mot att få komma ut i skogen igen och besöka mitt blåsippshav. Dricka kaffe i skogen, lyssna till fågelkvittret och bara få njuta av tillvaron. Men så imorse när jag vaknade och efter några sekunder mindes vad som hade hänt igår i Stockholm, så var min första tanke, nej, jag har tappat lusten – Men så kom nästa tanke – kanske är det just idag, jag behöver komma iväg ut i skogen, få känna våren omsluta mig, få höra fågelsången, få se blåsippshavet runt omkring mig – få sitta där och dricka mitt kaffe och bara låta mina tankar vandra vart de vill. För efter sista veckans händelser och sorg och bestörtning så tror jag det är viktigt att vi gör just detta som vi vet vi blir glada av. Vi behöver mitt i en bedrövelse just denna glädje.
Mina tankar när jag satt därute i skogen gick också till den gemenskap vi visat varann i landet igår och idag. Den hjälpande hand vi sträckt ut mot okända, den värme vi visat okända människor bredvid varann. Många gånger pratar jag om att vi människor borde hjälpa varann mer, kanske inte vara så egoistiska. Igår och idag har vi visat någonting helt annat vi har visat att vi bryr oss om varann, att när katastrofen är där, ja, då gör vi allt detta. Då räcker vi ut vår hand till hjälp. Det gör mig i sorgens stund så glad och också så stolt.
Så den här dagen blev ändå en dag, där jag kände glädje och lycka, värme och förtröstan och när sedan min tur ut i skogen avslutades med att jag fick se en liten glad kille med benen fulla av spring inte ville vänta på sina föräldrar utan själv ville rusa iväg ut i skogen på sitt söndagsäventyr. Ja då åkte jag hem med ett leende på läpparna.
Blev det några bilder idag kanske ni undrar. Ja det blev det bl. a. är årets första vitsippa fångad på bild.

Men för mig blev det nog också sista chansen för i år att fånga blåsippor på bild och jag skall väl vara glad att jag inte slutade nere i bäcken där jag låg och balanserade på kanten av bäcken medan jag fyllde minneskortet helt bortkopplat från allt utom dessa ljuvliga blå blommor.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Äntligen vår

Här har det rått total tystnad hittills i år och det kan ju bero på att fotolusten lyst fullständigt med sin frånvaro i flera månader. Det har också varit en massa annat runt omkring mig på helgen senaste 1,5 månaden. Men nu äntligen hade jag planerat att få komma ut i skogen. Jodå, jag lyckades. Kaffetermosen fylldes till bredden imorse och kameraryggsäcken packades. Vilken härlig känsla att köra iväg till Skepplanda och mitt alldeles egna lilla blåsippsparadis.
Det var ett alldeles perfekt fotoväder, inte för soligt och inte heller för molnigt. Så när jag kom ut i havet av blåsippor så slog jag mig  ner på en sten, fyllde muggen med kaffe och bara satt där och njöt, lät mina lungor fyllas av den härligt friska vårluften, medan fåglarna kvittrade runt omkring mig.
Bäcken en bit nedanför mig, porlade glatt förbi och jag kunde se en och annan fågel glatt svischa förbi över vattnet.
Snart så började mina blåsippsögon fungera och lite överallt såg jag små blåa ”öar” bland alla fjolårslöv. Tillslut så, var kaffet urdrucket och jag började leta efter någon plats där jag i lugn och ro kunde slänga mig ner på marken utan att skada de små blå blommorna. För här är inte så lätt att fotografera. Här är inte problemet att hitta blåsipporna, utan snarare problemet att hitta tillräckligt stort område för mig att kunna kravla runt på och rulla runt i löven utan att skada de små skira blommorna.
Det blev några härliga timmar därute i skogen och här kommer ett litet kollage av dagens bilder.

Jag hittade ett flitigt litet bi/geting, som flög från blomma, till blomma och letade nektar fast det lilla biet eller om det nu var en geting,  var väl inte helt kompis med att bli fotograferad insåg jag. Fast kanske det bara var lika sprittande vårglad som jag, så de inte kunde sitta still tillräckligt länge.
Men ojdå, det var inte bara blåsippor som fastnade på sensorn den här dagen ser jag

och väl hemma upptäckte jag till min fasa att jag fått en gäst med mig hem – nämligen årets första lilla fästing hade åkt snålskjuts med mig tillbaka hem. Ja, just det, det var väl nästan så att jag inte ens fick åka hem i min egna bil idag för gissa vem som var lerig, blöt och skitig från topp till tå när jag rullar färdigt i skogsbacken.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Mitt fotoår 2016

Jag har ju som tradition att så här sista dagarna på året göra en liten sammanfattning av mitt fotoår. 2016 har varit ett händelserikt år kan jag konstatera när jag bläddrar igenom min album. Det har varit spännande resor, roliga händelser och många spännande platser jag besökt. Några välkända och några helt nya.

Vintern var väl inte mycket att hurra för här nere i Göteborg, så för att hitta en bild från 2016 med snö, ja, då fick jag leta länge och väl. Så mycket snö på bilden är det kanske inte men ändå, det är från ett av mina besök under året i ”min” älskade skog i Risveden och som ni kan se, när jag vandrade in under granarna, ja, då hittade jag pyttelite snö som låg kvar från vinterns enda snöfall.

20160221-_dsc0892-editJag hade ju på en av årets första dagar efter mycken möda och val fram och tillbaka vilka bilder som skulle ingå, skickat in min ansökan till Naturfotograferna/N. Under 2015 hade jag tagit beslutet att göra ett försök. 150 bilder skulle sättas ihop till en kollektion. Jag visste ju att många sökt flera gånger in de kom in så den där söndagen i april när jag åkte upp till Risveden för att fota vårens blåsippor. Då var jag nog allt ganska nervös. Jag visste ju att samtidigt pågick Naturfotografernas årsmöte och där skulle min ansökan bedömas och röstning skulle ske. Vad är då bättre att den här nervösa dagen ligga i skogsbacken och försöka fånga vårens budbärare, de små vackra blåsipporna.

20160410-_dsc1476-edit
Hur det gick? – Jodå, två dagar senare så fick jag besked, ett meddelande på Facebook från vår ordförande som gratulerade mig och  hälsade mig välkommen till Naturfotograferna. Jag hade blivit invald. Det tog mig nog ett bra tag att inse att jag nu var medlem i denna eminenta förening av Sveriges främsta naturfotografer. Jag var stolt, glad, men också otroligt ödmjuk att ha blivit invald. Att få sätta den lilla bokstaven ”n” efter mitt namn i fotosammanhang betyder otroligt mycket för mig och också ett erkännande att allt jag satsat på mitt fotograferande och varit värt detta.
Våren betyder ju också vitsippstider och jodå jag hann med en helg i vitsippsbacken. En söndag vid Rådasjön, där vitsipporna nästan gav en illusion om ett snötäcke på den spirande vårmarken.
20160501-_dsc1696-edit

Jag hade ju under 2016 två spännande fotoresor att se fram mot och den första kom i maj. Att influensan skulle hoppa på mig dagarna innan jag skulle resa, var väl en liten missräkning – jag som så sällan är rejält sjuk – men nu blev jag det. Så jag var väl inte på topp precis när jag landade i Andalusiens fantastiska natur. Men jag kämpade på mot, hosta och feber och njöt ändå av mina upplevelser. Det blev en otrolig vecka, om än kanske lite blöt ibland, men vadå, hellre det, än strålande sol från en klarblå himmel.  Vi fick uppleva den frodigaste grönskan, böljande jordbruksmark, hav som slog upp höga vågor och en guldskimrande flod bl.a.
20160510-_dsc1915-edit
20160510-_dsc1938-edit
20160512-_dsc2020-edit-edit
20160513-_dsc2065-edit 20160514-_dsc2303-edit
Tillbaks hemma igen och jodå, influensan följde med hem, den verkade gilla att bo hos mig och jag kan väl säga som så, det var inte ömsesidigt så nån vecka efter hemkomsten kunde jag äntligen vinka av den.

Nu var det dags att börja planera vad jag skulle göra på sommaren och jag bestämde mig för att åka upp till brandområdet i Västmanland. Där härjade ju sommaren 2014 den största skogsbranden i modern tid i Sverige. Man hade efter branden bildat ett naturreservat av hela området och jag ville verkligen så se detta. Så jag styrde kosan upp mot Bergslagen en vecka.
Det var fascinerande att få komma dit och se detta stora område. Ett landskap som på bara  någon dryg vecka sommaren för två år sedan totalt förändrats, men också så spännande att se där branden slukat allt i sin väg, ja, där hade ändå naturen börjat återhämta sig. Det blommade i den svedda marken. Insekternas mångfald fick jag uppleva den brutala vägen, för tänk, dom verkade gilla rejält att jag var på besök. Det var ett rosalila blomsterhav som mötte mig då rallarrosen skapade en färgsprakande matta bland allt det svarta. Men också nytt färskt gräs och annan växtlighet att hade letat sig upp ur marken och slagit rot igen.

20160719-_dsc3091-edit 20160719-_dsc3125-editPå hemvägen stannade jag till två nätter vid Knuthöjdsmossen och jag fick en morgon där på myren som var någonting alldeles extra. Tidig morgon, jag var nog i stort sett ensam på myren. Jag slog mig ner på bänken och åt min frukost medan jag såg hur naturen vaknade till liv. Dimman svepte över gölarna och så gick solen upp och skapade ett skådespel som iallafall gör mig alldeles varm och lycklig inombords. Att få uppleva detta när naturen mornar sig är någonting jag önskar alla skall få uppleva, men också tystnaden ute på myren, lugnet, friden och stillheten där någon fågel sakta glider fram på vattnet.
20160722-_dsc3366-edit
Det blev också en vecka i Mullsjö i år igen. Det är lika roligt att få komma dit igen, leva kolloliv med för lite sömn, tidiga mornar och så härligt umgänge med likasinnade. Vi hade tur i år. För vi fick en morgon där också, med dimma, med solen som gick upp och jag njöt varje sekund när jag gick omkring i det så typiskt svenska kulturlandskapet med beteshagar, lövträd och så djuren som betade rofyllt.
En morgon vid trollsjön, där kanske inte fotolusten var på topp, men vad gör det egentligen. Stanna istället upp, njut av livet, samla din tankar, som vid den lilla sjön bara kan bli positiva och energigivande.
20160803-_dsc3491-edit-2 20160804-_dsc3635-editNu har vi kommit fram till hösten och först på listan står Fulufjälls nationalpark. Jag var ju där för 7 år sedan så jag såg verkligen fram mot att få komma dit igen. Men lite smolk i bägaren blev det, för här och nu kan jag ge er ett litet tips. Att åka 50 mil i bil och sedan ge sig ut och fotografera med ett icke utläckt ryggskott är icke att rekommendera. Speciellt inte heller att ställa sig dubbelvikt och vrida sig i den ställningen åt något håll, bara för att få till den där perfekta kompositionen. Det blev sängläge en dag i Fulufjäll och sedan vandrade jag ut igen på försiktiga steg. Men ändå, det var härligt att komma upp dit igen och uppleva höst i Dalafjällen.
20160922-_dsc3704-edit 20160923-_dsc3744-edit 20160923-_dsc3755-editJag kom hem igen, gav mig själv fotoförbud en liten period och lät ryggskottet läka ut ordentligt innan det var dags att åka ner till Söderåsen igen. Det var ju två år sedan jag var där senast och vad jag hade längtat. Den här gången hade jag arrangerat en helg därnere med Lerums fotoklubb och vi fick uppleva underbara höstfärger, den där goa höstluften och så en massa skönt umgänge.
20161029-_dsc3868-edit 20161030-_dsc3947-edit Bara två veckor efter helgen i Söderåsen, var det dags igen att dra fram resväskan och packa för en vecka i Cornwall. Cornwall är en del av England jag alltid drömt om att få komma till och förr drömde jag väl om att få tillbringa några sköna sommardagar där. Nu blev det istället en vecka i november jag såg fram mot  – med förhoppningsvis härliga höstvindar, lite gråväder och en spännande natur. Jodå, nog fick vi höstvindar, dock kanske något mer än vad som var nyttigt och jodå, Englands gråväder höll vad det lovade och så gjorde även regnet. Så mantrat för den här veckan blev – Torka, torka, klick – Men vilken natur jag fick uppleva. Hissnade kustlinjer som tog andan ur mig, och det spännande tidvattnet som gjorde att havet hela tiden var i förändring. Jag njöt mellan hostattackerna för just det – jag hade åkt på årets första höstförkylning innan jag åkte ner, men tack och lov var den inte lika pigg på att hänga med till Englands som influensan var i våras att följa med till Andalusien.
20161115-_dsc4246-edit 20161116-_dsc4345-edit 20161117-_dsc4457-edit 20161117-_dsc4504-edit
Det blev en händelserik vecka, som jag fortfarande kan stanna upp och tänka på och jag är allt bra sugen på att åka dit igen – så vi får väl se om någon ny möjlighet dyker upp.

Men, hallå, tänker någon, var du bara på resande fot och fotograferade i år – nejdå, lite hemmavid blev det allt som självklart ett litet besök i ”min” trollskog när hösten fått rejält fäste.
20161023-_dsc3819-edit och så fick jag uppleva en vacker solnedgång ute vid Särö Västerskog när jag testade mitt nya filter.
20161211-_dsc4629-edit
Jag har förhoppningsvis ytterligare nån liten fototur kvar under 2016, men den får jag väl isåfall tillägna ett alldeles eget blogginlägg. Istället så börjar jag här och nu att blicka fram mot 2017 som faktiskt än så länge är ett enda stort blankt papper. Ingenting har jag inplanerat ännu och det är också lite spännande för normalt brukar mina planer redan så här i slutet av året ha tagit form för kommande år – men icke i år.
Så jag avslutar därför med att önska er alla ett riktigt Gott slut och Gott Nytt och spännande fotoår.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Cornwall tog mig med storm – avslutningen

Så vaknade jag då till den sista fotomorgonen i Penzance – Jag hade under natten när jag vaknat till hört hur det regnade utanför rummet – så jag tog beslutet – det får bli sovmorgon. När resten av gänget åkte ut för till Mousehole då drog jag täcket över mig igen och somnade om.  Om det var ett bra beslut eller inte, det har jag nog inte riktigt sett ännu, men gott var det ändå att få sova 2 timmar till.

När jag släntrade ner till vår engelska frukost då kunde jag konstatera jag var inte ensam att ta beslutet att skolka från morgonfotograferingen – en till i gänget hade varit lika lat.

Vi drog iväg igen med våra lunchpaket mot Land´s End. Regnet hängde i luften och när vi kom fram och vandrade upp mot utsiktspunkten, ja, då släppte regnmolnen ner en del av sin last över oss. Men snart så, så sprack himlen upp och vi fick en härlig stund däruppe.

Återigen, det var så spännande att stå däruppe på höjden och titta ut över havet som med kraft dundrade in mot kustremsan.

20161118_4513Den här bilden får väl visa lite av det vi kämpade med hela veckan – nämligen vattendroppar på linsen. Veckans mantra som vi mumlade hela tiden var nog – torka, torka, klick – torka, torka och klick.  Jodå, jag tog en bild till efter jag torkat av linsen och Norman flyttat på sig 🙂
20161118_4512Det blev lite bilder till från Land´s End då jag vandrade bort till nästa utsiktspunkt. Jag kunde också konstatera att jag nog börjat vänja mig riktigt bra vid de här höga höjderna. Jag som har så stora problem med just höjder och många gånger får riktigt läskig hjärtklappning bara av tanken på att stå för nära höga kanter som stupar som kustlinjen gör här.

20161118_4523 20161118_4536Vi drog vidare till Botallack Head och nu hade det börjat blåsa upp ordentligt igen. Vi kunde också konstatera på vägen dit att vägarna i Cornwall är smala, smala så att köra en den hastigheten som vägen hade var nog inte att rekommendera. Där vi i Sverige skulle satt upp skylten 30 km som maxhastighet, där sa gps:n 90 km – nej, vi höll väl en hastighet någonstans mittemellan.
Botallack Head var ett fd gruvområde, som var jättehäftigt, men vinden som tog tag i mig med all kraft fick mig att ta beslutet igen, här vill jag inte ta upp utrustningen och riskera den. Kanske lite för fegt, för området var så häftig, men en mobilbild blev det iallafall som minne.
20161118-img_2186Hit skulle jag verkligen vilja åka tillbaka, men då utan en vind, som till och med nästan gjorde så jag sprang uppför backen – Den i princip lyfte mig fram. Det är väl egentligen bara att inse, jag måste åka tillbaka till denna del av England, som verkligen tagit tag i mig med sitt dramatiska landskap, men också med sina böljande gröna och mjuka kullar där fåren betade.
Dagen avslutades återigen på stranden Godrevy men vädret var emot oss det blåste och regnade, så jag kröp ihop inne i bilen och satt och tittade på hur regnet smattrade mot rutorna.
Så var vi då framme vid sista kvällen med gänget och jag kunde äntligen få beställa in grytan med musslor som jag njöt av och till detta några goda öl innan det var dags att dra sig tillbaka och försöka packa ihop allt – tänk att en vecka går så otroligt fort.

Lördag morgon var det bara att vända motorhuven mot London igen för flyget hem och sent, sent lördag kväll, då kunde jag återigen landa i min egna säng. Full av fantastiska upplevelser och intryck.

Hur är det då att åka på en sådan här fotoresa. Jo, det är intensivt, det är ibland nästan utmattande, men ändå helt fantastiskt. Man säger många gånger att man behöver ha semester för att få koppla av och vila – Nja, vila kanske är det man gör minst, men man kopplar av. Jobb och stress hemma, det är som bortblåst för hela ens sinne är uppfyllt av fotograferingen.  Det blir ju väldigt intensiva dagar och ibland kunde jag känna att energin var helt slut – Men då är det bara att ta upp kaffetermosen, sätta sig på en sten någonstans och bara njuta av tillvaron. För även om det är en fotoresa, så tror jag det är viktigt att ibland bara packa ner utrustningen i ryggsäcken och göra just detta, bara njuta av tillvaron  – långt borta från ens vanliga liv.
Det är också ibland så skönt att lämna allt det praktiska till någon annan och bara få koncentrera sig på det man tycker är allra roligast, nämligen att fotografera.  Jag kan också  inse att så mycket vi fick uppleva av fantastiska platser på den här resan, hade jag aldrig kunnat planera på egen hand – då hade jag nog behövt vara borta i flera veckor.  Allt var också så perfekt arrangerat så vi som var med, kunde just bara tänka på det vi var där för – nämligen fotograferingen.

Så när jag på måndag morgon tillbaka på jobbet insåg, oj då, jag har inte en endaste liten fotoresa eller fotoutflykt planerad – började direkt fundera på vad skall jag nu hitta på – och jodå, jag har redan börjat smida nya reseplaner – men vad det blir, ja, det får ni vänta och se.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Cornwall – du tog mig med storm, del 2

Färden går vidare utefter Cornwalls kust och dagens första stopp blev vid Kynance Cov – Nu började nog också Cornwall visade sin nyckfulla sida vad gäller vädret. För efter en fin morgon med soluppgång, vackra ulliga små moln över himlen, så kom de regntunga molnen insvepande och släppte ifrån sig sin last – Hmm, då hade väl jag gjort dagens första misstag – för regnkläderna, ja dom låg kvar i bilen. Lite seg kände jag mig också så när jag så vart vi skulle, upp för en rejäl backe, klättra i trappor, ja då stannade jag halvvägs och gjorde ett litet halvhjärtat försök till fotografering.
20161116_4312Vi drog vidare till Lizard Point och däruppe på toppen så tog utsikten andan ur mig. Den bilden av Cornwalls kust, som jag hade i bakhuvudet, ja, den känslan förkroppsligade verkligen utsikten. Nu hade vädret på gån dryg timma slagit om och vi började vandringen ner till stranden i strålande sol från en klarblå himmel. Så väl nere på den underbara lilla strand, var det inte någon idé att ens plocka fram kameran. Hårda, hårda skuggor gjorde att det i princip kändes omöjligt att fotografera, men jag tog iallafall en mobilbild som minne av denna underbart vackra plats. Ibland är det så, att även på en fotoresa, tycker iallafall jag att man skall stiga ut ur sin fotografiska bubbla och bara bli turisten som njuter att tillfället när man får se naturscener som tar andan ur än – och det gjorde jag nu.
Vandringen tillbaka upp till bilen, gav mig också många tillfällen till detta, för den var lång och brant. Så det var tur dom placerat ut flera ljugarbänkar på vägen där jag kunde slå mig ner, och bara sitta en stund. Så varsågoda, en mobilbild som visare denna vackra plats.
20161116-img_2171Vi passade på att äta av vår medhavda lunch däruppe på toppen medan vädret slog om igen och och molnen drog in över kusten för vilken gång i ordningen den här dagen hade jag väl börjat tappa räkningen på.
Man lärde sig under veckan att aldrig bli orolig när regndropparna föll, eller himlen blev klarblå för snart skulle det ändras igen och så vi hann liksom aldrig tröttna på några väderscenarier utom kanske vi något tillfälle, som jag kommer till senare.

Vi avslutade även den här dagen uppe vid Godrevy och nu hade solen tittat fram igen. Tidvattnet hade inte hunnit lika långt in på stranden när vi kom dit så jag gick igång på vågorna som rullade in över sanden. Drömmen om den optimala vågrörelsen i sanden gjorde att jag fyllde minneskortet rejält den kvällen. Lite pirrig känsla också när vågorna nådde förbi mig och med lite pirr i magen när sanden under mig spolades undan och både jag och stativet sjönk. Jag kan väl säg som så, så mycket lutande horisonter som den här kvällen har jag nog aldrig kommit hem med tidigare och jag hoppas jag lyckats rätta upp alla så här i efterhand. Ett och annat litet stativben har jag också tvingats klona bort, för vi stod tätt, tätt tillsammans för att få till BILDEN.
20161116_4329 20161116_4345 20161116_4357 20161116_4361När vattnet svepte in för långt, då insåg jag, nu är det nog dags att gå vidare innan även stövlarna är vattenfyllda. Så jag gick runt kröken och intog i princip samma plats som kvällen innan och tänk vilken skillnad när ljuset var så totalt annorlunda. Det är nog detta som är så spännande med landskapsfotografering, hur platser förändras så totalt pga av hur ljuset är vid fotograferingstillfället.

Så här såg det ut första kvällen när jag i princip står på samma ställe.
20161115_4244och så några bilder från den här kvällen
20161116_4371 20161116_4378 20161116_4395Så avslutar jag då med dagens sista bild innan det var dags att i mörkret gå tillbaka till bilen och åka hemåt mot en hägrande middag
20161116_4403Yippi, torsdag morgon och sovmorgon, ända till 06.15, hmm…..
Idag skulle vi dra upp mot norra Cornwall, så det blev frukost redan 06.30 och startklara vid bilen ca 45 min senare. Jag kan väl säga så här, det var ganska tyst i bilen de 45 minuterna vi körde upp till första fotostoppet som var Tredbarwith strand
Jag som har problem med höjder, tyckte det först var lite läskigt, men jag inser också att jag nog börjar vänja mig mer o mer hur jag skall bemästra höjder när jag är ute och fotograferar.
20161117_4445 20161117_4417Så drog vi vidare mot Crackington Haven  och nu var nog väderturen över. För väl framme nere i hamnen så öppnade sig himlen och regnet fullkomligt vräkte ner. Vinden hade också friskat i, vilket iof Patrik varnat för. Han hade varnat för vindar upp mot kanske 20 sek. Vi smet in på det lilla kaféet nere i hamnen och tog oss en kopp kaffe och även en liten kaka slank ner i magen. Så när regnet slutade begav vi oss ut och jag kan säga, nu BLÅSTE det. Jag tog ändå fram utrustningen och följde med ut på stranden. Det var läskigt för i den hårda vinden så höll jag nästan på att blåsa omkull, så nog var det orkanvindar i byarna. Jag gav ganska snart upp och gick tillbaka in i värmen på kaféet. Där mötte jag en äldre herre, som bara skakade på huvudet och sa ”Bad weather today” och nog var det så. Jag satt därinne i värmen och såg hur regnet och vinden piskade utanför. Resten av gänget gav väl också upp efter en stund och gjorde mig sällskap inne i värmen. Patrik kollade febrilt i sina väderappar och lade pannan i djupa veck för att fundera över vart vi kunde åka. Till slut tog vi beslutet att fortsätta norr upp och hoppas på bättre tur.
Så vi packade in oss i bilen och där gällde kommunikation. Endast en dörr öppen åt gången för fick vinden fritt spelrum genom bilen, då skakade hela bilen av vinden.

Vi for vidare upp till först Duckpool, men där var helt kört och så vidare till Sandy Mouth. Där kändes det väl lite bättre, så vi steg ur bilarna för att iallafall gå ner på stranden och se hur det kändes. Det var en stormig promenad ner, där vinden tog tag i oss rejält, men så nere på stranden kunde vi konstatera, här är ju ”nästan” lä, eller iallafall här kommer inte stormen riktigt åt oss. Ha, ha.. vi verkade hittat ett ställe där den inte hittat oss. Så hela gänget rusade tillbaka för att hämta utrustningen. Själv så tog jag det lite lugnare, promenerade tillbaka till bilen. Gav mig själv nån timma i ensamhet med lite mat i magen och kaffe innan jag gav mig tillbaka ner.
Vilken eftermiddag och kväll vi fick. Visste blåste det, och vi fick hjälpas åt att hålla i vår utrustning, men naturen därnere var häftig.

20161117_4448 20161117_4457 20161117_4465 Att Patrik passade på att hitta en liten egen plats att för en stund få koppla av med en kopp kaffe och kanske fundera över hur en skock vuxna människor, kan bli som lyckliga små förskolebarn när man släpper dom fria att ”leka” på en strand.  Jag kan väl också säga så här, det är stunder som dessa, som Patrik får symbolisera, som gör att jag verkligen njuter av min hobby och jag kan konstatera, att han nog har världens bästa arbetsplats.
20161117-img_2181
Tidvattnet började vända och vågorna var på väg in så vi gjorde oss redo för något, som nog för mig blev dagens höjdpunkt. Att återigen få stå på stranden och se hur vågorna med sin urkraft rullade in över stenarna. Så det här blogginlägget slutar med en serie bilder från denna läckra strand.
20161117_4490 20161117_4504 20161117_4505Så trots lite otur med vädret under dagen så var vi nöjda och även lite trötta när vi startade hemfärden mot Penzance. Jag avslutade kvällen i ensamhet på rummet, trött och glad, medan resten av gänget begav sig ut för kvällens middag.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Cornwall – Du tog mig med storm, del 1

20161117_4445
England, har alltid känts som mitt andra hemland av någon anledning. Kanske för jag varit där så mycket och upplevt så mycket roligt. Fast för det mesta har jag ju tillbringat min tid i London när jag varit där. Ok, några små utflykter till andra delar av landet har det blivit. Dock har det alltid funnits en del av detta fina land jag drömt om att få komma till och det är Cornwall. Kanske för jag läst många böcker som utspelar sig där, men också för jag sett så mycket filmer därifrån och drömt om detta otroliga landskap med sin dramatiska kust. Så äntligen skulle jag få komma dit.

När jag för drygt ett år sedan såg den här fotoresan komma upp i mitt flöde på Facebook, jag då skrek jag högt av glädje och tryckte på anmälningsknappen omgående. Resan arrangerade av Wildnature Fotoresor med Patrik Larsson som reseledare och fotoguide.

Så natten innan jag skulle äntra planet med destination London så sov jag inte många timmar för spänningen och förväntningarna var på topp. Vi sammanstrålade hela gänget som skulle vara med på den här fotoresan på London Heathrow och så bar det iväg i bilen ner till Cornwall och Pencanze. Vi bodde på ett litet guesthouse mitt inne i Penzance, en liten stad jag tyvärr inte hann upptäcka så mycket av mer än från bilfönstret. För nu var det fotografering som gällde.  Iof hann vi iallafall göra oss hemmastadda på två av stans pubar under veckan när vi åt våra middagar och lät en och annan god engelsk öl skölja våra strupar.
Det blev tidiga mornar för redan 06.15 stod vi i stort sett varje dag redo vid bilen med vår fotoutrustning och jag också såklart, med en fylld kaffetermos i ryggan.

Första morgonen blev det en tidig morgontur ut till St Michael´s Mount och min första kontakt med det som kanske fascinerade mig mest under resan, nämligen tidvattnet.

Vi satt där vid stranden i mörkret och väntade på att dagen skulle vakna, medan vi kunde studera hur vattnet samtidigt sakta drog sig undan.
20161115_4040Väl tillbaka på vårt lilla Guesthouse kl 09.00 väntade en stadig engelsk frukost och våra lunchpaket. För efter vi inmundigat vår frukost vinkade vi hejdå och drog iväg ut för att inte komma tillbaka igen förrän mörkret lagt sig över Cornwall.

Så förflöt våra dagar och tillfällen för vila var väl en bristvara under veckan, men vad gör det när man har roligt. Även om jag ibland kände, nu vill jag dra mig tillbaka, få vara alldeles själv i naturen.
Tillfälle för denna ensamhet fick jag väl iof redan första förmiddagen, då vi begav oss till en underbar liten strand. Jag insåg direkt, här vågar jag inte gå ner. Inte med tanke på att jag fortfarande hade vissa sviter efter ett ryggskott från helvetet. Så det fick bli en översiktsbild över den vackra stranden.
20161115_4078Innan jag istället drog mig tillbaka bland grönskan och botaniserade där istället.
20161115_4081Nästa stopp blev Godrevy och detta var en strand vi återkom till två ggr till. Det kändes bra att få göra detta. Jag är ju nu så här när jag blivit äldre en liten fegis och jag vågade nog lite mer dag två en första kvällen. Det kändes nämligen lite läskigt så här första dagen att ge sig ut på klipporna i vinden och se vågorna som med sådan kraft slog upp mot klipporna. Även här fick jag ju uppleva tidvattnet, men nu så att säga åt andra hållet. Tidvattnet var ju på väg in och vågorna kom närmre och närmre. Det var väl en och annan av oss, som kom tillbaka till bilen, nyduschade av Nordsjöns salta vatten.
20161115_4134 20161115_4184 20161115_4212 20161115_4219 20161115_4246

Så när mörket lagt sig, åkte vi tillbaka hem, trötta, nöjda och lite hungriga och avslutade kvällen på puben med en god middag innan vi somnade gott i våra sängar.
Ja, just det, jag hade ändrat klockan lite, för kvällen innan hade jag i min stora förvirring ställt klockan på 04.50, alltså en hel timma för tidigt. Jodå, jag gick upp, började göra mig iordning, innan jag insåg, det är något som inte stämmer för Susanna min rumskompis hon sover gott fortfarande. Tack och lov insåg jag mitt misstag innan jag gått ut till bilen och stått där en timma för tidigt och muttrat över att alla var sena.

Jag kan väl också berätta om första kvällen lilla upptäckt. Både Susanna och jag hade precis som Patrik sagt till oss packat ner var sin adapter till eluttagen och självklart en eldosa så vi skulle kunna ladda våra kamerabatterier, datorer och telefoner. Hmm, den där adaptern funkade ju inte som den skulle. Men våld löser allt och efter lite justeringar av densamma så funkade allt till belåtenhet.

Onsdag morgon, uppstigning kl 05.50, fixa kaffevattnet, fixa en liten macka och så på’t igen.
Nu åkte vi ut till den lilla hamnen i Mousehole där man redan börjat juldekorera så jag drog snabbt ner till stranden. Ja, just det, hmm första lilla problemet var om vi ens skulle komma in på parkeringen, bilen verkade för hög för det lilla nedhängande röret som skulle stoppa husbilar från att köra in och parkera. Men med två uppfinningsrika damer i bilen, löste vi snabbt problemet. Dom hoppade helt sonika ur bilen, ställde sig på tå och höll upp hindret och så kunde vi passera under med några centimeter tillgodo.

Vi fick en morgon, med soluppgång och små ulliga, gulliga moln på himlen
20161116_4262 20161116_4293Vädret hade verkligen slagit om och dagen såg ut att bli en dag med strålande sol och klarblå himmel, men se det återkommer jag till i nästa blogginlägg.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Söderåsen igen, äntligen

ÄNTLIGEN, skriver jag med stora bokstäver, för så kändes det när jag för två veckor sedan kom till Söderåsens nationalpark igen. Två år är en lång tid att inte få vandra runt på den underbara plats och bara få vara.
I år hade jag äntligen fått till en liten dröm jag haft länge, nämligen att få bjuda med  Lerums Fotoklubb och visa gänget denna härliga plats och den här speciella hösten blev det äntligen av. Så vi var ett gäng på totalt 11 personer som styrde kosan ner mot Skåneland. Jag kan väl säga så här, att arrangera en sådan här sak är lite pyssel, men tack o lov hade jag kära syster yster som bollplank och medarrangör. Ni vet, mat skall planeras, fotoplatser och tidplaner planeras, för 24 timmar i Söderåsens nationalpark skall utnyttjas maximalt.

Vi kom ner vid lunch och efter att magen fått sitt så vandrade vi in i ravinen utefter Skäreån. Jodå, trots att jag var arrangör så hann jag ändå med att fotografera. Det var kanske inte lika mycket vatten som tidigare höstar i ån, men det gjorde inget, för bara att få gå där, räckte iallafall för mig.

20161029_3836 20161029_3860 20161029_3868Efter två timmar nere i ravinen återsamlades vi för att köra upp Serpentinvägen och tänk, alla var tillbaka i tid.

Väl uppe på åsen insåg jag, det blåser och det blåser rejält. Så vad göra, jo, jag försökte se om det kunde bli bra bilder genom att utnyttja vinden, men det är väl lika bra att erkänna, det funkade kanske inte helt och hållet.
20161029_3928 20161029_3939Så jag avslutade dagen med ett välkänt motiv. Här har jag nog stått ett antal ggr och tagit samma utsikt, men det är också spännande att jämföra skillnaderna varje år.
20161029_3945
Söndag morgon, dags att stiga upp tidigt och jag är imponerad, för ingen klagade när jag meddelade gänget att vi samlas kl 06.00 vid bilarna. Tack och lov kan jag väl säga, det var syster yster som tog på sig den kanske mest otacksamma uppgiften en sådan här helg, nämligen att koka kaffe och fylla allas termosar.
Vet ni hur lång tid det tar att fylla 11 termosar med kaffe, jag tänkte väl det. Det vet nämligen inte jag häller, men numera vet min syster det. Själv kunde jag iallafall sova en halvtimma längre.

Vi drog upp kl 06.00 till Kopparhatten, för hur det än är. Man kan inte besöka Söderåsens nationalpark utan att tillbringa morgonen uppe på denna plats. Så kl 06.10 då var vi redo att möta soluppgången.
Själv så avstod jag från utsikten, men klart jag var tvungen att fotografera den berömda björken anno hösten 2016
20161030_3947Sedan vända jag mig lite åt höger från utsikten över ravinen från Kopparhatten

20161030_3954Innan det var dags att börja vandra neråt och njuta av morgonens stillhet i bokskogen. Resten av gänget var ju kvar uppe vid Kopparhatten, men jag satt där mitt i bokskogen, lät ena foten leka runt lite bland alla löven, njöt av tystnaden, kikade efter ljuset som sakta försökte sträcka sig över ravinen och bara släppa loss bland höstfärgerna.

20161030_3964Vi skulle ju efter morgonen uppe på Kopparhatten dra oss ner i ravinen och jag ville ju inte tappa bort någon. Så jag satt där på min stock och vaktade att inte någon skulle passera och missa stigen ner.  Det var en härlig vaktpost jag hade, men till slut så smög jag ändå ut mot ravinen igen och kollade in läget. Tänk jag hittade en liten ungbjörk som nog inte insett att i månadsskiftet okt-nov, ja då skall man inte längre vara grön. Då skall man vara gulorange som resten av ravinen. Men ibland är det lite häftigt att inte följa alla andra.

20161030_3968Så vandrade vi då ner i ravinen. Det var lite kallare där nere, lite råare luft, men tyst, lugnt och stilla. Jag njuter verkligen varje gång jag vandrar där i lugn o ro på morgonen utan att trängas. Jag kan stanna när jag vill ta fram min termos med kaffe och slå mig ner och värma mig med en het kopp kaffe.
20161030_3975 20161030_3986 20161030_3999 20161030_4022Det blev verkligen 24 hellyckade timmar nere i Söderåsens Nationalpark och när jag fick in övriga deltagares bilder blev jag imponerad och glad. För dom hade verkligen fått med sig hem rikligt med bra landskapsbilder att arbeta med.
Att arrangera en sådan här helg är ändå en del arbete. Men som med det mesta man göra. Märker man att de som deltar gillar tillvaron, njuter av stunden och har det gott. Ja, då glömmer man arbetet och istället kommer hem med en glad känsla att man lyckats.

Så att få ha förmånen att få bjuda sina goa fotovänner i Lerums Fotoklubb på en helg i Söderåsens nationalpark var verkligen en härlig upplevelse som jag gärna gör om igen om nu bara syster yster vill ta på sig uppdraget att brygga allt kaffe och fylla våra termosar på morgonen. Ja, just det, om resten av gänget bara lovar att fixa middagen på kvällen så har jag redan bokat nästa arrangemang.
Tack alla ni som hängde med och gjorde den här helgen till den härliga och goa helg den blev!

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer