Norra Kvills nationalpark


För andra gången var det dags senaste helgen att besöka Norra Kvills nationalpark. Jag hade återigen anmält mig till en workshop för Patrik Larsson och att åka på en workshop med honom är lite som att komma tillbaka till skolan efter sommarlovet, eller till jobbet efter semestern. Idel gamla bekanta och vänner som dyker upp. Fast den här gången var det ändå två nya ansikten jag inte träffat förut, vilket var roligt.
Norra Kvills nationalpark, ligger mitt inne i djupaste Småland, inte så långt från Mariannelund, så vi var också mitt i Emil-land och  Astrid Lindgrens lilla härliga figur, han gjorde sig påmind lite överallt när vi körde på vägarna.
Nationalparken bildades redan 1927 och är en liten pärla bestående av genuin småländsk urskog, som iof drabbats av en del bränder genom åren, vilket man också kunde se spår av.
För mig är den så mycket förknippad med troll och knytt, jag kan nästan förnimma hur de gömmer sig bakom de stora stenarna och nästan höra hur dom rumsterar om under stenarna.  Här bor alla skogen små sagoväsen och att vandra stigen fram i nationalparken är som att vandra i en sagovärld. Det är tyst, det är stilla och jag känner mig verkligen hemma i den här sortens natur. Då är det gott att kunna slå sig ner på en sten, alldeles ensam, ta upp sin termos med kaffe och bara njuta av den friska luften och av tallarnas sus.
Vi drog iväg ut ganska snart efter vi samlats, för hösten har ju gjort sitt intåg och mörkret börjar falla tidigt nu. Vandring in i själva nationalparken, är väl kanske inte en drömvandring, då det bär ganska brant uppför, men när man väl kommer fram, då öppnar sig skogen med sina små tjärn. Jag avstod den här gången för att vandra runt hela vägen, utan koncentrerade mig i första hand runt den första lilla tjärnen man kommer till.

Så första kvällen blev väl mest lite uppvärmning inför helgens fotografering, innan det var dags att medan ljuset sakta började försvinna, försöka försiktigt vandra nerför igen och till bilarna.
Tidigt lördag morgon ringde väckarklockan och i ljuset från min beryktade pannlampa, stapplade jag återigen uppför den knaggliga och steniga backen. Så medan ljuset sakta började komma tillbaka på morgonen satt jag i lugn och ro och åt min frukost under intressanta diskussioner. För inte sjutton vågade jag mig ut i skogen, bara i pannlampans sken, nej, där är jag för feg och för försiktig, det är det lika bra att erkänna. Men så när jag kunde se ordentligt då var det dags och dagens första bild, fick väl bli en i princip repris från förra gången, men nu från ett lite annan vinkel. Sedan så är det ju det där med ormbunkar, jag kan ju liksom inte gå förbi dom utan att stanna och ta fram kameran.

Jag vågade mig också på att klättra upp på höjden, tack och lov finns det ju ett rep att hålla sig i och jag är väl iof tacksam att när jag stapplade upp, inte tänkte på att jag sedan skall försöka ta mig ner också. Väl däruppe var det att leta kompositioner bland alla träd, stora mossbeklädda stenar och den vackra laven, som likt julgransdekorationer hängde ner från granarnas grenar.

Jodå, jag lyckades ta mig ner helskinnad och tillbaka till bilarna, för nu var det dags att ta oss tillbaka till vårt boende och gå igenom dagens skörd med bilder. Hoppas på att någonting intressant fastnat på sensorn, för två bilder skulle ju göras klara och lämnas in för dagens bildkritik.
Eftermiddagens fotosejour, där smet jag från Norra Kvill och istället åkte Sten och jag för att leta upp Sveriges äldsta ek, samt vi hade även sett lite intressant motiv när vi körde till och från Nationalparken, som vi ville titta närmare på.
Så vi drog först iväg till Kvills naturreservat och Kvilleken, eller Rumskullaeken som den också kallas. Där stod den, gammal, lite krum och skrynklig, som väl kanske inte är så konstigt, då den stått där i ca 1000 år. Mina tankar hissnade när jag tänkte på vad denna ek sett och upplevt under 1000 år.
Den stod där omgärdad av vackra ekhagar och jag fastnade också i ett kaos av fallna ekgrenar.

Så var det ju motiven vi sett från bilen tidigare under dagen och jag gjorde iallafall ett försök, men ljuset hade tyvärr börjat försvinna.

Så avslutades då lördagskvällen med en intressant bildkritik och diskussion. Dessa bildkritiker är alltid lika intressanta att lyssna till och lära av.

Hmm, sista morgonen bestämde Sten, som jag åkte med under helgen och jag, att vi åker upp lite senare än de andra. Ja, jag kan väl säga, att det fanns två till i gruppen som även de tog lite sovmorgon, så ensamma att smita på morgonen var vi tack och lov inte.
Min fotoinspiration var kanske inte den bästa så här på söndag morgon, men jag fick ändå  en härlig morgon, där jag satt mitt ute i skogen medan solen gick upp och så sakteliga letade sig in i tallskogen.

 

Det kändes lite vemodigt när jag sista morgonen vandrade stigen ner från nationalparken och till bilarna. För kvällen innan hade vi fått reda på att detta skulle vara den sista workshopen Patrik skulle hålla. 9 härliga år som jag varit med, var till ända och det kändes nog lite konstigt, så visst satt jag därute i skogen och tänkte på allt härligt jag upplevt de här 9 åren, medan jag drack mitt kaffe. Tänk allt jag lärt mig, alla intressanta och givande diskussioner, alla härliga människor jag mött på dessa workshops och nya vänner jag fått. Alla underbara platser jag haft möjlighet att besöka tack var Patrik, platser, jag kanske inte kommit på själv att åka till.  Så jag avslutar det här blogginlägget med att tacka för alla fotografiska upplevelser jag haft på alla dessa workshops genom åren. Tack!

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Enda in i Hälsingland slutet

SÅ var det då dags på fredag morgon att packa ihop igen, städa vårt rum på vandrarhemmet och så sakta börja köra tillbaka mot Gävle. Jag frågade väl som vanligt hur långt det är – och fick samma svar som varje gång – tja, det är väl ca 6 mil.  Allt häruppe verkade ligga 6 mil bort.
Den här morgonen låg det en härlig dimma över bygden och som dämpade alla färger på ett vackert sätt. Vårt första stopp var fäbodvallen Knupbodarna och vi såg fram mot en fäbovall där i skogen insvept i dimma.  Men se tji fick vi – för när vi hade sisådär nån kilometer kvar så sa det nästan poff liksom och all dimma var som bortblåst. Så återigen kom vi fram till en fäbovall i gråväder. Vi hade liksom inte haft tur med väderförhållanden någon enda gång när vi besökt en fäbovall.
Fast vad gör egentligen det, vi packade ur vår lilla fikakorg, slängde fotoryggsäcken på ryggen och vandrade in.
Elisabeth blev väldigt förvånad hur fäbodvallen fått växa igen. det märktes att nog inga djur längre går här och betar på somrarna och fort har det tydligen också gått. Det är så sorgligt när dessa gamla områden inte vårdas längre, utan får växa igen och naturen tar över. Stora områden av sly hade på bara några år vuxit upp, där det tidigare var öppen mark.  Tyvärr hittade vi också de här vackra gärdesgårdarna som man mödosamt byggt nu liggande på marken. Däremot verkade husen dock vårdas och det hängde gardiner i fönstren och pelagonier lyster vackert innanför rutorna.
Efter en härlig kopp kaffe gav vi oss ut på upptäcksfärd bland husen.

Ni som känner mig, vet jag hur jag bara älskar alla former av ormbunkar och kan bara inte låta bli att fotografera dessa. Här fick jag mitt lystmäte kan jag lova. Vi möttes av en hel skog av bruna ormbunkar och ni kan ju gissa att jag gick igång.

Alla bilderna här från fäbovallen är har jag tagit utan mitt stativ. För nu verkade hämningarna släppa totalt och jag vågade gå utanför min comfortzoon vad gäller fotografering och hade lämnat kvar stativet i bilen.

Så var det då dags att passera gränsen mellan Hälsingland och vinka hejdå till detta vackra landskap, men också vinka på återseende för jag vill verkligen komma tillbaka till detta vackra landskap.
Nu rullade vi in i Gästrikland och vi tog en liten avstickare till Elisabeths blivande boende. Fasicken jag blev ju avundsjuk. En egen liten stuga med utsikt över böljande nejder och vacker åkermark och så skogen där i bakgrunden.  Men vem vet, en dag kanske jag också sitter i en stuga på landet och tom har lärt mig hur man tänder en liten brasa i den öppna spisen.
Vi hade ett fotostopp kvar innan vi skulle landa inne i Gävle igen, men först behövde magen lite påfyllning – Så vad kan då passa bättre än lite korv o mos och nog gav det mig en liten energikick, eller kan det vara drickans sockerhalt som steg mig åt huvudet för nånstans här började väl jag också sjunga och kläcka ur mig en massa konstiga läten.
Vi kom så fram till Testeboåns naturreservat och återigen, ut med fotoutrustningen och så vandrade vi in utefter ån. Vilket ställe, jag blev hög av det jag såg, denna färgprakt av ormbunkarna och till detta det svarta å-vattnet.

Vi hade väl egentligen tänkt att bara gå några hundra meter in i reservatet, men så fortsatte vi ändå och det blev en vandring på sisådär 2 km i detta otroliga reservat. Så frodigt och så vacker natur.
Så det var två med ganska trötta ben som kom tillbaka till bilen packade in fotoutrustningen och drog hemåt till Elisabeths lägenhet.
Nu skulle vi vila, hälla upp ett glas vin, handla och laga lite god mat, när vi väl fått upp all packning i lägenheten och vi diskuterade vad för god mat vi skulle laga.
Men så blev det inte! För när vi väl packat ur allt ur bilen och tryckte ner hissen, som jodå, den kom ner, men stannade inte utan for lika fort upp igen det översta våningen och där kunde vi höra hur den stannade. Vi gjorde ett nytt försöka och samma visa, den kom ner, och utan att stanna vände den upp igen. Den fortsatte så ett bra tag och vi insåg, det är något fel på hissen. Så där stod vi, en med dåliga knän och den andra med ond rygg och en veckas packning inkl fotoutrustning, mat och det som var kvar av vinet.
Hmm, jag ringde hissakuten vars telefonnummer jag hittade på anslagstavlan, men se Elisabeth fanns inte med på listan så hon fick inte göra felanmälan. Jag kan väl säga som så, de orden som sades då, dom kan jag inte skriva här, det är då säkert.
Då ringde jag fastighetsägaren journummer och jodå, han skulle ringa journumret till företaget som ansvarade för hissen och sedan kunde vi bara vänta. Efter närmare så
kommer en kille ner med hissen, den stannar och vi kan packa in allt inkl undertecknad.
Jodå, den stannade där den skulle, jag kunde lyfta ur allt, men sedan var det kört igen och Elisabeth fick gå 6 våningar upp när hon väl hade parkerat bilen.
Så den där goda middagen vi planerat, den blev burksoppa, sista maten vi hade kvar från veckans matinköp, men ett glas vin stod och väntade på henne när hon väl knatat alla trapporna upp.
Nu fick jag ju äntligen möjlighet att se vad Elisabeth åstadkommit i bildväg under veckan och dom gick inte av för hackor, så där satt vi på fredagskvällen tittade på bilder, framkallade och drack lite vin och kunde konstatera vilken fantastisk vecka vi haft.

Lördagen planerade vi från början att vi skulle åka ut till havet, men vädret hade liksom andra planer för oss, nämligen soffhäng för utanför fönstret var dimman tät och det regnade.
Så avslutningen på den här roliga och härliga veckan, blev ganska avslappnad och lugn innan det var dags för mig att äntra tåget mot Göteborg igen och min hälsning till den där förbaskade hissen (som blev lagad under fredagskvällen) var  hejdå, tack och lov att jag slipper träffa dig igen, men till Bettan och den här delen av landet var det ett stort PÅ ÅTERSEENDE!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Enda in i Hälsingland del 3

Nu har jag hunnit vila ut efter mina strapatser i Hälsingland, röjt skrivbordet på jobbet av allt som blivit liggande under veckan jag varit borta. Så då är det väl dags att fortsätta berätta om våra strapatser uppe i Hälsingland.
Vi hade ju hamnat i himmelriket kändes det som när vi kom till vårt nya boende på vandrarhemmet i närheten av Edsbyn. Allt var lugnt och fräscht, ja, förutom han spanjoren som bodde där och skruvade upp volymen på radion på den där spanska kanalen han verkade älska över allt annat. Så var det ju den filurer som vandrade runt på vandrarhemmet, upp för trapporna, ner för trapporna, ut genom en dörr, för att dyka upp någon helt annanstans genom en annan dörr. Kanske han sätt för mycket på farser på teatern, ni vet det där, när dom hela tiden springer ut och in genom dörrar. För det var väl ungefär det han pysslade med hela kvällarna.
Tänk, torsdag morgon vaknade vi till en blå himmel, varmt och ja, faktiskt lite soligt. Så första stoppet blev en Hälsingegård, som inte var privatägd så där kunde vi glatt knata in på gårdstunet och titta oss omkring. Tyvärr var den stängd, så det fanns ingen möjlighet att få komma in och titta. Det var väl i princip den ända jag saknade under den här veckan, att få komma in på någon av Hälsingegårdarna, men vadå, det är ju en anledning så god som någon att komma tillbaka till Hälsingland. Jag blir alltid lika fascinerad av att få besöka gamla gårdar och hem. Tänka på hur människor vandrat mellan husen och arbetat och slitit i generationer. Fundera över vad husen och marken skulle kunna berätta om de kunde tala.  Nu kan de ju inte detta, så istället fick min fantasi vandra iväg alldeles på egen hand.

 

Vi lämnade efter en stund Hälsingegården och drog vidare upp mot Voxnan. För Elisabeth hade kvällen innan visat mig spännande natur vid två naturreservat utefter älven. Så jag såg fram mot, brusande forsar och spännande natur.
Hmm, jag tittade kanske inte så där jättenoga på bilderna hon visade för när jag kom fram till Hyllströmmen, så tornade den upp sig, Hängbron, och Bettan sprintade fort och lätt över bron och där stod jag. Med en bro som tornade upp sig framför mig, högt över forsen. Hängde där i sina vajrar och började gunga så fort jag försiktigt steg ut på den. Detta är ju bland det läskigaste jag vet och höjder är liksom inte min melodi. Så jag stannade kvar vid kanten och slog mig ner och begrundade eländet medan jag hällde upp en kopp kaffe. Konstaterade också att tja, det finns tillräckligt med motiv för mig att fotografera utan att försöka gå över den där förbaskade bron. Så jag sände iväg ett litet mess till Bettan att jag är FEG, jag vågar inte gå över, så stannar kvar på den här sidan. Hon kom då glatt sprintade tillbaka över bron och försökte väl övertyga mig om att det är inte farligt. Men jag likt en trotsig barnunge, lät mig inte övertygas. Inte förrän hon gick tillbaka över igen och skickade en aptitretande bild, då, samlade jag mig en sista gång och på darriga ben tog jag mig över.

Jag är glad att jag tog mig över, även om jag fick vila en stund, innan geleet i benen stelnat och dom bar mig ordentligt igen.  För naturen här var spännande och intressant.

Jag kan väl också berätta att tillbakavägen över hängbron gick betydligt lättare än ditvägen, men det kan ju bero på att jag lämnat kvar kaffet och fikat på andra sidan och när kan jag tveka till att få en kopp kaffe och en macka ute i skogen.
På vägen mot parkeringen vandrade vi genom en underbar skog, med mossklädda stenar på marken och höga tallar runt omkring.

Den där blå himlen vi vaknat till, den hade ju försvunnit häruppe, även om den gjorde sitt bästa för försöka visa sig genom ett och annat litet hål i molntäcket, men nu när vi körde vidare mot nästa ställe, Vinströmmen, ja, då gav den upp helt och de grå molnen tyckte, att nu är det dags att ge de här två damerna en liten utmaning i form av regn.
Så väl framme vid Vinströmmen hade molnen börjat släppa ifrån sig sitt regn och det blev ett kort stopp, där kameran åkte fram och handduken och det var återigen dag för det traditionella, torka, torka, tryck…  Här hade jag egentligen velat stanna betydligt längre, men se vädret, det tyckte något helt annat.

Vi åkte vidare upp mot en fäbovall och återigen, fick det bli en fäbovall i blötväder.
Häruppe passade Bettan på att köra någon form av ”kan jag nå marken utan att böja på benen” och passade under övningen också på att fotografera en liten svamp – Vi kvinnor vi kan göra två saker samtidigt, vilket härmed är bevisat 🙂

Lite småputtrande åkte vi tillbaka till vandrarhemmet och det var ju torsdag, så självklart blev det lite god ärtsoppa till middag, vad annat kan man äta en skön torsdag uppe i Hälsingland. Till ärtsoppan smakade vinet gudomligt och för att överrösta spanjorens radio, ja, då satte vi på TV:n och njöt av vackra vyer från Irland. Han verkade faktiskt förstå vinken, för den smattrande spanskan, eller om det nu var något annat språk, den tystnade och vi kände att japp, nu har vi fått lite lugn o ro – förutom han som övade på hur man kan smyga ut och in genom alla dörrar som kan finnas på ett vandrarhem och undersöka alla trappor.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Enda in i Hälsingland – del 2

Så återkommer jag med fortsättningen av min vecka uppe i Hälsingland – Vi lämnade Söderhamn och styrde först kosan mot Hudiksvall, vidare upp mot Delsbo där vi stannade o handlade all mat vi behövde för resten av vistelsen uppe i Hälsingland – Vi längtade efter vår mysiga stuga därute i skogen,  där vi skulle få lugn och frid. Njuta av skogen runt omkring oss, kanske om vi hade tur få se lite norrsken. Så efter en ett tag började vi närma oss slutdestinationen. På vägen körde på natursköna vägar och stannade bl.a till vid Dellen sjöarna så jag kunde få beundra Hälsinglands vackra natur och blånande berg där i bakgrunden. Jag njöt verkligen av naturscenerierna, iallafall för det mesta. För hela tiden förstördes den vackra skogen av stora hemska sår – sår från skogskövling, eller det som antagligen en del herrar i Stockholm kallar rationellt skogsbruk. Skogsavverkning som handlar om att totalt massakrera och våldföra sig på skogen och efter sig lämna enorma kalhyggen, med oläkta sår i naturen. Det var en sådan skam att se detta hur man så totalt, skövlar stora markområden, utan någon som helst tanke på framtiden.

Tillslut så kom vi då äntligen fram till vår lilla röda stuga. Denna lilla stuga som verkade ha extra allt, inkl en liten pool. Så ni kan kanske tänka er två förväntansfulla damer som svänger in på gårdsplanen, parkerar bilen och får se det här:

Kanske synd ingen filmade Bettan o mig, för det måste varit en syn för gudarna, när två talföra kvinnor, blir helt knäpptysta och sitter och bara stirrar med öppna munnar – och sedan tittar på varann med rädslan lysande ur ögonen och frågar – Var har vi hamnat – Ja, vi blev nog så perplexa bägge två att ingen av oss gjorde, det vi borde gjort, nämligen lagt in backen i bilen och snabbt dragit därifrån.
Istället blev vi kvar och när våra hyresvärdar kom ut frågade hon med lätt darrande röst – NI är väl snälla hoppas jag – Jodå, det intygade dom att dom var med ett litet leende och sedan visade dom in oss i stugan. Hmm, ja, det vad den stugan som guds städpatrull måste glömt, ja, varenda städpatrull på denna jord hade glömt denna stuga – för den var smutsig så smutsig så jag insåg direkt, näähää – det blir ingen dusch så länge jag bor här.
Men där var vi nu och lite rädda var vi nog allt fortfarande så det var med darrande röst vi började prata och bestämma, vi måste laga mat och här kan vi inte stanna.
Så när middagen var uppäten och vi morskat upp oss lite med ett glas vin slängde jag mig över datorn och började googla på nytt boende. Vad vi en slog på så verkade allt upptagen – nej, säg inte att vi skulle tvingas stanna på denna helvetesplats – Men så bestämde jag mig för, jag ringer direkt och voila – nytt boende fr.o.m nästa dag var fixat. STF:s vandrarhem i Edsbyn blev vår livlina som gjorde att vi kände att vi nog skulle överleva natten. Om vi nu bara låste dörren med dubbla lås. Sov med ena ögat öppet och öronen på helspänn.

Nästa morgon, packade vi så fort vi kunde ihop våra grejer, knackade på hos vår värd och sa, sorry, men vi kan inte bo här. Ni får 300:- för natten vi sovit i er stuga och kanske vore det bra, att ni var lite mer ärliga med vad ni erbjuder och framförallt. Fräscha upp stugan, byt toalett och dusch innan ni hyr ut den igen.

Så två glada och leende damer drog iväg och vi var nog bägge två lättade att vi sluppit därifrån utan större och att vi trots allt kunde skratta åt eländet.

Elisabeth körde bort till Gladbäckens naturreservat och när jag kom ner till bäcken, ja då var gårdagens och nattens helvete som bortblåst och jag stämde upp i en halelujasång – för jag hade kommit till ett paradis där mitt ute i skogen. Det var längesedan jag så snabbt fått upp kamerautrustningen och allting på plats för inspirationen och kreativiten kom flödande för vilket vackert ställe.

Vi körde vidare till nästa fotostopp, nämligen Gröntjärn och väl där, samlade vi ihop lite matsäck och kaffe och vandrade in i reservatet. Tyvärr var vattnet i Gröntjärn väldigt lågt, men platsen otroligt vacker och jag njöt verkligen när vi satt där vid vindskyddet och drack lite kaffe. Här släppte Elisabeth iväg mig helt på egen hand och jag vandrade runt hela tjärnen och letade motiv. Vädret var kanske inte det bästa, med en gråvit himmel och regnet som hängde i luften. Fast ibland gör det inte så mycket, bara att få vandra i en helt ny omgivning och spana, fundera, lägga huvudet på sned och klura om man kan göra något. Det är ibland fullt tillräckligt.

 

På vår vidare färd mot Edsbyn passerade vi en del kända platser såsom Järvsö och det var vi ju tvungna att fira lite med en korv o mos.
Vi körde på en hel del Bumpy road´s för att ta oss till nästa stopp, nämligen Våsbo fäbovall, men vad gjorde det när det här öppnade sig för våra ögon när vi väl var framme.

Visst hade vi kanske lite otur med vädret, för regnet strilade ner från himlen, men det här var ju mitt första möte med en fäbovall, så då glömmer man ganska enkelt en sådan sak.

Vi färdades vidare och tyvärr mötes allt som oftast av den här synen.
Det gör mig återigen så upprörd, hur kan man tänka så ekonomiskt kortsiktigt att man så totalt massakrerar moder natur, genom att hugga ner skogen och sedan bara lämna allt. Ok, att man låter några enstaka tallar stå kvar, men dessa lär väl ryka i nästa höststorm, ensamma och oskyddade som dom står där. Marken mått ju utarmas av den yttre påverkan den utsätts för oskyddad som den ligger helt öppen. Lavar och andra växter, så viktiga för den biologiska mångfalden även den i princip helt borta.

Men Hälsingland har så mycket mer än bara skogen, som tyvärr håller på att minska i en takt som är skrämmande. Det finns också ett vackert odlingslandskap, med böljande gärden och vackra gårdar och nu fick jag också min första riktigt lektion om Hälsingegårdarna.
Äntligen rullade vi då in på STF:s vandrarhem i Edsbyn och vi bara tittade på varann och konstaterade. Vi har kommit till himmelriket. Vi skulle bo i en fd Hälsingegård – gammal, vacker och omgiven av hagar med betande kor – Vilken lycka!
Så vi kunde nöjda och glada, installera oss i vårt boende, hälla upp ett glas vin, äta upp resterna av den goda köttfärssåsen och beskåda dagens bildskörd. Fast snart så, började våra ögonlock kännas lätt tunga och vi nöjda och belåtna med hur bra vi hade det luta huvudet mot kunden och somna gott.
Så vi vaknade nästa morgon, nöjda, glada och pigga på nya äventyr, men för att inte trötta ut er fullständigt, så kommer det i nästa blogginlägg  förhoppningsvis imorgon.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Enda in i Hälsingland del 1

Nu är det en vecka sedan jag satt på tåget upp mot Gävle. Lite trött efter en tidig uppgång, men också väldigt förväntansfull inför den kommande veckan. Jag skulle ju äntligen få möjlighet att under en vecka se och upptäcka landskapet Hälsingland. Som guide, resesällskap skulle jag ju också ha min kompis Elisabeth. Vi som gjorde en så kul roadtrip i våras, skulle nu försöka göra om ett vinnande concept, men som sagt, nu uppe i hennes hemlandskap Hälsingland.
Jodå jag kom fram som jag skulle, SJ var på sitt allra bästa humor och i exakt tid, rullade tåget in på Gävles station. Vi hade ju bestämt att mjukstarta veckan, med en dag i Gävle med lite god mat, gott vin och en massa tjöt också såklart.
Tänk så blev det också, fast tjötet fastnade kanske lite i halsen av allt skratt när vi två halvlåg här i soffan och skrattade så tårarna rann  För när dessa två damer, Naturfotografins Thelma o Louise, som vi blev döpta till i våras av en gemensam vän – Ja, då vilar det inga ledsamheter över oss, utan snarare kan man väl säga tvärtom – När det liksom räcker att man tittar på varann och tar sats för att säga något och den andre börjar skratta direkt.

Så söndag morgon, släpa ut all packning, fylla bilen, leta för efter glasögon som var på drift   ner i min jackficka – så det kan bli, när man lägger sina glasögon bredvid mina cigaretter, ja, då rafsar jag ner allt omkring paketen ner i fickan.
Kosan styrdes upp mot Söderhamn, för de första dagarnas övernattning ute på Rönnskär. en liten ö strax utanför Söderhamn, som tidigare var en lotsstation, med små hus byggda av lotsarna för att kunna ha sin familj därute på sommaren.  Vi hoppade, glatt ombord på båten som skulle ta oss dit ut och njöt av den härliga båtturen. Det var sol, vind och vatten som präglade resan ut.
Väl därute möttes vi av Maggan, som förestod vandrarhemmet därute och vilken kvinna! Helt underbar, med hur mycket berättelser som helst om denna underbara plats. För hon hade vuxit upp därute då hon hennes far var en av dessa lotsare som jobbat därute. Det blev två fantastiska dygn därute där vi också fick den stora förmånen att lära känna hennes syster, hennes dotter och dotterdotter. Vilka fina och härliga människor. Jag har ju många gånger tänkt på detta att resa, handlar också om att möta människor, människor som berikar ens liv, som fyller än med glädje och energi och denna familj var verkligen en sådan. Jag hoppas och önskar att få möjlighet att återkomma och träffa dem igen.
Första kvällen därute var magisk, stilla, spegelblankt hav, tystnad, frisk luft, ja precis allt man kan begära.Vi levde verkligen i ett himmelrike.
Så med lungorna fyllda av frisk havsluft så kröp jag ner i sängen och somnade gott.
Nästa morgon, upp ur sängen, på med skorna och tassade ut till öns utetoa – och insåg, jag måste bara fotografera morgonen. Så det var bara att in och hämta fotoutrustningen och så ut igen, iklädd inte, några gröna fjällrävenkläder, utan min rutiga flanellpyjamas, men det funkade perfekt på den här ön, där Bettan o jag var dom enda gästerna.

Efter frukosten så gjorde jag, något som jag allt för sällan gör egentligen. Tyvärr är det kanske så att jag allt för sällan, bara hänger kameran över axeln och ger mig ut på strövtåg, men nu gjorde jag det och med en klarblå himmel, en strålande sol  gick jag ut på upptäcksfärd och spanade bilder och kompositionen inför kommande kväll.


Det arbetades på ön ris skulle samlas ihop och eldas, bl.a. ett smart knep att jaga bort alla mygg, som fått nys om att jag var på plats och nu bara hängde runt omkring mig och då och då tog sig ett litet skrovmål.


Återigen tog jag chansen att göra något som jag så sällan gör, lekte lite och här blev resultatet av min fotografiska lek.

Detta blev dagens sista bild, för nu kom molnen, molnen som var fyllda med regn. Det började blåsa och blåste mer och mer. Så vi kröp in i stugan och satt där och kurade medan vinden ven runt knutarna.
Nästa morgon vaknade vi till ett skummande hav, med vågor som slog upp mot stranden och de små kobbarna lite längre ut. Det var ett skådespel, där inte ens det stadigaste stativet stod riktigt pall.

Fast nu började oron, skulle vi komma därifrån under dagen. För om några timmar skulle ju taxibåten hämta oss för att transportera oss in till fastlandet igen. Maggan log glatt, när vi lite försynt frågade – kan verkligen taxibåten tas sig ut hit idag – Hon förstod inte alls våra farhågor och det med all rätt. För kl 12.00 då stod våra nyfunna vänner på bryggan och vinkade av oss och jag kände mig helt trygg i båten, med den erfarne skepparen som visste precis hur han skulle ta båten säkert och tryggt tillbaka till fastlandet.
Tiden går som sagt fort när man trivs och har roligt och detta var två fantastiska dagar som gick alldeles för fort – Det är bara att hoppas att jag får chansen att återvända till Rönnskär igen.
Som sagt, väl tillbaka på land, packade vi snabbt in allt i bilen i blåsten och regnet och drog vidare upp i Hälsingland. Nu hägrade 3 dagar i en hyrd stuga ute i skogen och jag såg fram mot att få sitta där mitt i skogen på kvällen, kanske vid en tänd brasa, sippa på ett glas vin, ha sköna samtal med Bettan, kolla bilder, diskutera och göra planer för nästa dag – Så det var med stor förväntan vi drog vidare – men se det kommer i nästa blogginlägg från den här veckan on the road

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Mullsjö – nu var jag här igen

Tänk att jag inte kunde hålla mig – från vadå kanske ni undrar? Jo, att tillbringa en vecka på naturfotokurs i Mullsjö. Det börjar liksom bli en tradition. En tradition jag tänkt bryta i år. Men så dök den upp länken, som sa, att det kommit ett antal återbud och innan jag visste ordet av, så var jag anmäld. Så återigen, styrde jag därför kosan mot Mullsjö förra söndagen. För min vana trogen, kom jag dit dagen innan kursen började. Jag har nämligen lärt mig, man behöver liksom all sömn man kan få innan kursen drar igång. För sedan är det därmed ordentligt med sömn liksom kört.

Det var en del gamla ansikten som dök upp där i samlingssalen, så det visade sig att jag redan kände väl ungefär hälften av gänget. Det är ju fler än jag, som liksom har svårt att hålla oss borta från Mullsjö när det drar ihop sig till Anders Geidemarks naturfotokurser där.
Så var det genomgång av årets program, och som vanligt lät han oss inte få en lugn o behaglig vecka, där man kunde lulla runt i markerna och liksom bara fotografera det man kände för. Nejdå, sin vana trogen gav Anders oss en massa uppdrag.
Så tisdag morgon, då rabblade jag mitt mantra, Kaos, Impressionism, Minimalism, 1×2,1×1,1×3 hmm – var sjutton hittar jag något minimalistiskt – nej, jag klarar det inte och var katten, hittar man kaos i en vacker hästhage.
Jodå, lite krystat kanske, men varsågod, min tolkning av minimalism är som följer:
En liten minimal häst och så så minimalt med grenar och löv.  Voila, så var det klart, för hur det än är, kan du bara motivera ditt val tillräckligt bra, så kan nog tom magister Anders kanske bli tyst.

Återigen började vi våra fotografiska utflykter på Tunarp och vandra runt i hästhagen, bland ekarna tidigt, tidigt på morgonen medan dagen vaknar är härligt – om det nu inte varit för de där uppdragen förstås. För tror ni inte han också gett oss ett litet projekt sin vana trogen. Ett sådant där projekt, som förutom dagens uppdrag också skulle genomföras och som jag väl iof förträngde ganska bra de första två dagarna.
Varje dag skulle man ju också väl hemma igen, när resten av av deltagarna på de olika kurserna i Mullsjö hasade sig upp ur sängarna och började sina arbete för dagen. Ja, då var det dags för oss kämpande naturfotografer att sätta oss vid datorn, gå igenom dagens skörd och ta fram 5 bilder att visa. 5 bilder som skulle innehålla dagens uppdrag.
Jag kan väl också säga som så, när man kommer hem kl 08.00 på morgonen, trött, smutsig och blöt av morgonens regn efter att varit ute i skog och mark sedan 04.30 och möter nymornade kursare i Mullsjö, i sina vackra blommiga sommarkjolar och ljusa rena toppar, ja, då känner man sig faktiskt som det där som katten släpat in och lagt på mattan. Så kanske inte så konstigt att våra frukostbord, det var det längst bort i matsalen.  Men å andra sidan, dom hade inte fått uppleva det här:

Onsdag morgon, samma procedur, uppstigning kl 04.00, snabbt hälla i mig en kopp kaffe så jag blev kontaktbar och nu bar det iväg till Fiskdammarna. Så då fick det också bli en rejäl dusch med myggolja, för si vid Fiskdammarna, där håller myggorna konferens när vi är där. Jag vandrade ut i denna frodiga natur och så kom regnet, men inte stoppar lite droppar från himlen en naturfotograf. Det var ju bara att rabbla dagens mantra istället – torka, torka, klick – torka, torka, klick och jodå, lite fastnade allt på sensorn innan det var dags att vända tillbaka till den väntande frukosten.

Idag var det ju art i miljö som var huvuduppgiften. Så då fick väl de två ensamma rallarrosorna passa bra till den uppgiften, eller vad tycker ni?
Morgonen avslutade jag med en nästintill obligatorisk bild vid Fiskdammarna. Faktiskt ett motiv jag inte fotograferat sedan första gången jag var här för 4 år sedan, så nu var det dags igen.

Fortfarande var jag i förträngningsstadiet av veckans projekt, nämligen den där artikeln. Vi hade fått två rubriken att välja på, nämligen ”Sol, vind och vatten” eller ”Träd, sten och gräs” – med underrubriken ”En sensommarbetraktelse” – Det var som sagt totalt stiltje i min hjärna, inga uppslag, ingen inspiration, så jag gick väl egentligen och lurade på, kan jag fejka datorhaveri, hitta på att jag lyckats radera alla bilder, eller andra drastiska katastrofer som kunde göra att jag inte skulle få ihop artikeln.
Anders hade när han presenterade veckans program aviserad ett nytt fotoställe, nämligen Hassafall, ett vattenfall i närheten av Jönköping. Problemet var väl, skulle det finnas någon vatten där. Så några åkte dit på tisdag kväll och redade lite och kunde konstatera, jodå, det finns vatten, även om det kanske inte var sådär jättemycket, men ändå tillräckligt för att man skulle kunna fotografera där.
Så onsdag kväll styrde vi iväg till Hassafall och vandrade in i skogen på nya stigar. Det låg så vackert mitt inne bland höga barrträd. Tyst och fridfullt och jag gick igång rejält kan jag lova er. Såklart fick vi en uppgift också, nu var det svartvitt som gällde, så här kommer mitt svartvita bidrag.
Men såklart, fick det även blir lite i färg också

Torsdag morgon, och sista morgonen med uppstigning nästan mitt i natten och nu var det Trollsjön som gällde och jag hade äntligen fått ett uppslag till artikeln, men inte mycket bilder så här gällde det att låta idéerna flöda rejält. Så mesta tiden gick väl åt till att hitta kompositioner jag kunde använda där. Ja, just det, vi skulle ju också till eftermiddagens pass nere i ”Grottan” presentera 5 bilder från föregående kväll och morgonens fotografering. Två var jag klara med men resten, ”stön” ingen rast och ingen ro.  Ingen tid till att njuta av morgonen vid sjön med sina dimslöjor som dansade fram lite då och då över vattenytan.

Så räddningen fick bli några sista bilder uppe vid parkeringen innan hemfärd

Torsdag kväll var det kanske tur att regnet strilade, för någon tid till att åka iväg till Ryfors gammelskog på egen hand fanns det inte. Nu gällde det artikeln. Så med datorn under ena armen och vinet under andra armen knatade jag iväg upp till gänget som liksom jag slet med artikeln och medan vinet sakta rann ner i magen, så skapade jag artikeln och tänk, jag fick ihop den tillslut. Med lite vin innanför tröjan löser sig det mesta, eller hur?

Så även i år kunde jag knalla in till Anders med en färdig artikel och jag kunde återigen känna mig nöjd med är härlig vecka i Mullsjö. En vecka som självklart avslutade på samma traditionella sätt som alltid, nämligen först vernissage och sedan FEST!.
Jag hade planerat att ta det lugnt, inte lägga mig efter kl 24.00 och hur tror ni det gick – Nej just det, någon gång efter halv två på natten knatade jag tillbaka till mitt rum och kröp ner under täcket nöjd med en härlig vecka här i Mullsjö, som nu bara hade några timmar kvar.
Det var med ett visst vemod, men också med ett leende på läpparna jag satte mig i bilen efter lunch på lördagen och styrde kosan tillbaka hem. För även om sömnen är obefintlig, dagarna långa, många uppgifter som skall lösas, så bara älskar jag den här veckan. Alltid ett lika gott gäng, som under Anders ledning presterar en massa läckra bilder under veckan. Man blir inspirerad, man får en fotografisk kick och mitt upp allt detta så har man ju så himla härligt roligt.
Så att man ramlar isäng, direkt när man kommer innanför dörren hemma, och inte ens orkar släpa upp sin packning från bilen, vad gör det – För den kan man ju hämta en annan dag, eller hur?
Nå, hur blev då artikeln, jo, det kan ni se här och layouten är förutbestämd, så inga utsvävningar vad gäller bildstorlekar fick man heller göra.
Agnetha

Avslutningsvis, tack Anders för att du skapar en så kreativ och inspirerande vecka varje gång i Mullsjö och som gör att man liksom inte kan låta bli att åka dit igen och igen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

På Nidingen

 

I år när jag började fundera över vad jag skulle hitta på under min semester så fick jag ett infall. Jag skulle åka ut till Nidingen igen. Det var 10 år sedan jag var där förra gången och upplevde två helt underbara dagar därute. Fast det är klart, när det började blåsa rejält dagarna innan det var dags, då var jag kanske inte lika glad över mitt infall. För nu är jag nämligen en gång för alla en inbiten landkrabba även om en och annan envisas med att kalla mig Ada. Ett namn som ju borde förpliktiga till att gilla salta hav och gungande båtar.
Vädrets makter stod mig dock bi och lagom till det var dags för mig att äntra ribbåten för överfarten, hade det börjat mojna. Även om det på havet mellan Gottskär och Nidingen gungade rejält så blev det ändå en härlig överfart där jag till och med lyckade få syn på en tumlare i vattnet.
Att åka ut till Nidingen är lite speciellt. Du bor i de gamla fyrmästarbostäderna som idag är vandrarhem. Det finns ingen mat därute, utan allt du skall äta och dricka får du ta med dig ut. En ribbbåt har ju också begränsat utrymme, så packningen får bli begränsad. Den här gången fick väl sminket ge vika för gulaschsoppan och hårshampo o balsam fick bli kvar hemma och istället fick jag plats med lite vin. Mathållningen var som sagt enkel, men ett åkt lingongrova och en tub baconost kommer man långt med och pasta, carbonarasås och bacon, ja det blir två måltider och så gulaschsoppan som reserv ifall jag skulle blåsa inne en ytterligare natt.  En massa klädbyten är klart överskattat, fast det är klart, en baddräkt borde jag kanske packat ner, för dag två därute, blev varm, solig och ett glittrande och helt stilla hav. Då hade det kanske varit skönt med ett litet dopp. Dock fick hela fotoutrustningen följa med såklart.

Att komma ut till Nidingen är att komma ut till den tretåiga måsens enda häckningsplats i Sverige och jag kan väl säga som regerar på ön och dom gör det högljutt och idogt – så här kan vi verkligen snacka om polsk riksdag i stort sett dygnet runt.


Jag fick också lära mig att en annan av Nidingens karaktärsfåglar är Skärpiplärkan.

Överhuvudtaget är väl kanske Nidingen framförallt ett eldorado för fågelintresserade då GBG:s ornitologiska förening driver en fågelstation därute. Men jag, som är väldigt dålig på fåglar, passade på att fråga och fråga och fick även chansen att se när dom ringmärkte och katalogiserade en liten Sädesärla. Jag fascinerades återigen av kunskapen hos dessa fågelskådare, som bara genom en kikare kunde artbestämma en fågel långt därute till havs. Själv såg jag ju nästintill bara en liten prick på himlen. Det var också intressant att höra om deras arbete med ringmärkningen och om hur de t ex märker varje individ av tretåiga mås med en liten sensor för att sedan året efter kunna läsa av var dom varit. Detta är ju ett helt frivilligt och även ideellt arbete som de lägger ner där ute. Samtidigt som de också hjälper till med den dagliga skötseln på ön, som exempelvis öns enda toalett.  För det är en underbar chans för oss landkrabbor att ha möjligheten att kunna komma ut till den här vackra ön. Att få sitta därute på kvällen, när mörket faller, höra vågorna slå in mot land, se fyrens blinkande det är något alldeles speciellt. Att också vara på en såpass liten plats leder ofta till möten och samtal man normalt kanske inte gör. Som när jag satt och pratade med en äldre herre som bott därute under lång tid och jobbat med restaureringen av byggnaderna. Lyssna på hans berättelser om gångna tider. Tänk att härute levde och verkade ett antal familjer och som mest levde bl.a. 23 barn härute. Så de fick tom undervisning härute på ön. Jag kan tänka mig att då när fyrarna fortfarande bar bemannade att livet härute nog var ganska tufft. Då fanns inga motorbåtar som gjorde att du på någon dryg halvtimma enkelt kunde ta dig in till fastlandet och handla mat, eller för den delen bara umgås. Då var man utlämnad åt livet på den lilla ön, med naturens krafter och nyckfullhet. Att få sitta så och lyssna gör att man får perspektiv på det bekväma liv man ändå lever idag. Men också respekt för tidigare generationers kämpande.
Den första kvällen därute blev en magisk kväll, fortfarande blåste det en del, även om man kunde känna att det började mojna. Så jag gav mig ut med kameran.

Nöjd med kvällen bildskörd gick jag tillbaka till min enkla boning, hällde upp ett glas vin, laddade in bilderna i datorn och njöt av stillheten, fast inte tystnaden – för som sagt, måsarna fortsatte oförtrutet sitt eviga snackande.
Så när mörkret sänkts sig över ön, då tassade jag in och kröp ner under täcket och sov gott till nästa morgon.
Dag två härute blev en dag i stillhet, nästan helt vindstilla och jag insåg väl, att jo, jag borde nog tagit med ett klädbyte extra, eller inte packat ner regnbyxorna utan istället ett par svala shorts. Men jag lärde mig någonting nytt, vindstilla ute vid havet betyder inte samma som vindstilla här inne på land. För jag bestämde mig för en macrodag och jag kan lova, värre deleteparty än efter den här dagen har jag nog inte haft.
Härute är växtligheten inte frodig och prunkande, ändå hittar man små blommor överallt. Små blommor som lever i det antagligen ganska näringsfattiga och karga landskapet. Men om man bara kommer tillräckligt långt ner på marken, jag då hittar man dem.

Att jag sedan roade mig med att fotografera fyren med macro har väl sin egna lilla historia och jag får väl erkänna här och nu, att efter att ha sett Camilla Noressons bilder härute så knyckte jag idén, men att kopiera en mästare, blir aldrig riktigt detsamma tyvärr, eller skall vi kanske säga, tur det.

Så började solen sänka sig ner mot horisonten, ett stort orange klot och jag gav mig ut på strandängarna igen och låg där och tittade på solnedgången genom mitt macro.
Jag var inte enda fotografen därute på strandängarna och när jag reste mig upp kom hon fram och berättade om en liten blomma, som tydligen är mycket sällsynt och även fridlyst, nämligen Marrisp och hon hade hittat ett litet bestånd av denna blomma. Hon drog iväg med mig och där gick vi och letade bland stenarna efter blomman och tillslut hittade vi tuvan av den lila blomman. Det var bara att slänga sig ner på marken igen, skruva upp iso:t och ge sig på utmaningen.

Så kvällen slutade med den sista bilden här och jag kunde känna mig nöjd med även den här dagen, när jag satt där i mörkret med ett glas vin och bara njöt.  Ja, jag njöt tom så mycket så klockan blev alldeles för mycket innan jag drog täcket över mig och därför sov över det första morgonljuset igen – Men vadå, nu har jag ju en anledning att åka hit igen för det här blev definitivt inte mitt sista besök på Nidingen och jag lovade mig själv när jag satte mig i ribbåten för hemfärd att det får definitivt inte dröja 10 år till nästa gång.
Tack Nidingen för två helt fantastiska dygn därute!

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer