Rya skog

Äntligen, säger jag, kom jag ut och fick fotografera. Det var väldigt länge sedan sist, men idag hade jag bestämt mig och ingenting skulle stoppa mig. Inte ens att det var VM i längskidor fick mig att stanna kvar hemma.

Jag har länge önskat åka ut till Rya skog för att undersöka detta lilla naturreservat, som ligger inklämt mellan Rya-verken och Skarvikshamnen på Hisingen. Så termosen fylldes med kaffe, karta för att hitta dit letades fram på datorn och iväg bar det. Hmm, jag hade nog inte studerat kartan tillräckligt väl, för jag hamnade först nere vid Färjenäs. Men det var bara att leta fram mobilen och kolla kartan en gång till och så till slut, hittade jag parkeringsplatsen och väg in i reservatet. Den kändes verkligen perfekt för att besöka det här stället. Dimman låg ganska tät över Göteborg, det var lugnt, stilla och nästan lite melankolisk stämning när jag vandrade iväg ut på spången. Jag hann väl med att vandra igenom en del av reservatet, jag vågade inte riktigt bara vandra iväg utan mål. Jag ville så här första gången hålla någotsånär koll på var någonstans jag var.

Det blev en spännande upptäckt av ett helt nytt område för mig, ett reservat där träden liksom lämnats helt åt sitt öde. Kullfallna träd, i förruttnelse lite överallt, alekärr, som  än mer skapade stämning medan jag vandrade spången fram. Vek av och in på någon upptrampad stig. Det var fågelkvitter i träden, som lyckades tränga igenom ljudet från Rya-verken och gissa att jag mådde gott. Så när kaffetarmen började skrika då var det läge att slå sig ner på ett gammalt omkullfallet träd, hälla upp kaffet och så naturligtvis slå på Svt:s sportapp och tänk jag tajmade kaffepausen perfekt, så kunde sitta där mitt ute i reservatet och se när Svenska skidtjejerna tog sitt första guld. Den stackars hunden som kom rusande emot mig, samtidig som Maja Dahlqvist gick i mål och jag gav upp ett glädjetjut, den vände snabbt och sprang tillbaka till husse o matte och lärde sig nog att det kan vara farligt att lämna dom och ge sig iväg på egna upptåg. Då kan man möte nån vrålande galning där mitt i skogen. En galning, som dessutom hoppar upp och ner.

Blev det några bilder undrar ni kanske, jodå, lite fick jag allt med mig hem och dom kommer här.
När jag sedan styrde kosan hemåt, blev jag så inspirerad av dagens dimma, att jag även tog en sväng förbi Gunnebo och Rådasjön, bara för att där finns vackra björkstammar och där finns små bryggor i olika stadier av förfall.

Så, det blev några sköna timmar ute idag och Rya skog är ett ställe jag definitivt kommer åka tillbaka till, om jag nu bara hittar dit igen.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Mitt fotoår 2018

Jag har ju skapat en alldeles egen liten tradition så här i slutet av året och det är att försöka sammanfatta mitt fotoår. Så här kommer årets tillbakablick vad jag haft för mig ute i skog och mark med min kamera.

2018 fick väl lite av en rivstart för i slutet av januari äntrade jag planet mot Färöarna. Jag hade verkligen med spänning sett fram mot den här veckan som arrangerades av Creative Adventures.  Vi var 5 stycken fotografer som samlades där på Kastrups flygplats för den sista flygningen över till ön. Väl på ön möttes vi av ett fantastiskt vinterlandskap. Första fotodagen så åkte vi runt på ön och upplevde nog en väldigt annorlunda ö mot vad man normalt ser från Färöarna.

Tyvärr redan nästa dag hade snö börjat regna bort, men vad gjorde det. Det blev en vecka där vi körde kors och tvärs över öarna fotograferade hela dagarna och ramlade isäng trötta efter middagen varje kväll. Det var verkligen en vecka som jag bar med mig länge och jag har blivit väldigt nyfiken på att också få uppleva Färöarna sommartid, så öarna står fortfarande kvar på min ”to do lista”. Här kommer ett litet axplock av alla de bilder jag hade med mig hem.

Jag inser allt för ofta att på vardagarna räcker liksom sällan tiden till för små spontana kvällsutflykter med kameran, kanske detta borde bli mitt nyårslöfte för 2019 att göra just detta att när jag kommit hem från jobbet, bara sticka iväg ut med kameran.
Fast en kväll i mars, då gjorde jag faktiskt detta, medlockad av några i fotoklubben och vi åkte över älven och stod där i kvällsmörkret och fotograferade.

Våren i år blev ju senare än normalt. Det är en intressant sak som jag insett med mitt fotograferande. Jag har på en påtagligt sätt full koll på när våren kommer och hur årstidens växlingar kan skifta från år till år. I år blev nog våren ca 2 veckor sen för när första blåsipporna började titta upp i skogsbacken ja, då var vi redan inne i mitten av april. Dessa efterlängtade vårens budbärare och det är lika pirrande och spännande varje år att åka iväg till mitt blåsippshav och hälsa dom välkomna.

Det är ju inte bara våra älskade vårblommor som börjar titta fram när det blir lite varmare, även smådjur av diverse olika slag vaknar också till liv och det bästa med våren är nog när jag får sitta i en skogsbacke, studera hur småfåglarna sätter igång sitt idoga arbete med att renovera föregående års lilla bo. Få se hur dom flyger fram och tillbaka med byggmaterial i sina små näbbar. Lyssna till deras underbara fågelsång och känna doften av vår.  Att sedan hitta en liten groda som lite försiktigt hoppar runt nästan osynlig bland fjolårslöven tillhör också mina vårupplevelser.

I år insåg jag att när april övergår i maj, ja, då kan det bli en sådan där härlig spontan långhelg och vad göra då. Jo, åka ner till Söderåsen, som jag inte besökt på våren när boken precis slår ut, på flera år. Så ganska tidigt på året bokade jag en långhelg nere på Södersåsens pensionat. Men våren var ju sen i år, så någon där i mitten av april insåg jag att det blir nog inte en helg bland bokens musöron, snarare en helg bland trädskeletten, men ack vad fel jag fick. Eller var det kanske så att våren kände på sig att jag längtade så efter bokens små musöron så den speedade upp sig och tog igen de där två veckorna den var sen. Vilken tur jag hade, jag landade precis perfekt nere på Söderåsen,  ja, rent av någon dag sent. Jag hade ju lockat med mig två kompisar ner och gissa att vi njöt av de tidiga mornarna där nere på åsen.

och så naturligtvis årets version av Sveriges mest fotograferade björk

Våren är ju för mig också macrosäsongen. Få ligga på marken och kräla runt, rulla runt, sticka näsan i myllan och komma hem efter några härliga timmar i ute i markerna och i princip skala av sig fotokläderna och direkt i tvättmaskinen. För man är ju nästan alltid när man kommer hem, så där härligt lerig och smutsig som man inte varit sedan man var liten. Att sedan en och annan oförstående person tittar lite konstigt på mig när jag ändå passar på att handla lite i affären på hemvägen det kan jag bjuda på och samtidigt tänka – ni skulle bara veta vad ni går miste om när ni vandrar runt på asfalten.

Under året har det inte varit naturen som varit föremål för mitt fotograferande. Jag har även under året haft förmånen att få fotografera en hel hög med härliga Welsh Corgis, kan det bero på att syrran skaffade den här rasen för drygt ett år sedan. En hundras jag tidigare inte kände till särskilt mycket, men som jag bara inser är helt underbar.  Så av alla dessa hundbilder under året får väl dessa två bli bidraget till den här lilla reflektionen över 2018.

Jag lyxade till det i månadsskiftet maj-juni och bestämde mig för en långhelg igen och styrde kosan upp till Kinnekulle. Fotoklubben skulle ha sin årliga våravslutning och jag hängde på, men fuskade lite och startade en dag före alla andra.
Däruppe på Kinnekulle upptäckte jag att varför gå över ån efter vatten, när det precis utanför min campingstuga fanns prästkragar, så med vinglaset på campingbordet precis bredvid mig, kunde jag ligga där i gräset och bland prästkragarna. Kan det vara mycket bättre? Nja, det var några till som älskade mitt lilla hörn av campingplatsen, nämligen myggen, så helgen resulterade i ca 20 myggbett på diverse olika ställen. Fast mellan myggorna kalasade på ett styck undertecknad så fastnade det här på mitt minneskort.

Jag bytte bil i mitten av juni och insåg att vi måste ju göra en liten tripp tillsammans på semestern. Men eftersom jag hade resan till Shetlandsöarna framför mig, så fick det bli en roadtrip light i år. Den trippen gick upp till Vallebygden i Västergötland. Sommaren här i Sverige präglades ju av torkan, skogsbränder och oro för hur det skulle gå för våra djur. Hö och spannmål växte inte som det skulle och det var torka överallt där jag körde runt i området och det var varmt. Men ändå blev det några härliga dagar däruppe och när mörket sänkte sig över nejden, då var det dags att gå igenom dagens bildskörd i trädgården till  mitt rum jag hyrt. Så där satt jag och njöt av att det blev lite svalare, smuttade på vinet bredvid och kunde känna hur all jobbstress försvann och semesterlunken tog överhanden och planen för 2019 är att jag skall försöka ta mig upp hit en långhelg i mitten av maj, när körsbärsträden och ramslöken blommar.

Så var det då dags att dra fram den stora resväskan igen och packa för en vecka på Shetlandsöarna. Så jag hade längtat att få komma dit. Jag fastnade ju för den här ön och dess landskap för några år sedan när jag började titta på deckaren Shetland. Nu skulle jag äntligen få uppleva detta på plats.
Vilken vecka det blev, Jag kände mig kreativ igen, jag hade roligt och en rejäl nytändning för mitt fotograferande blev det. Resan arrangerades av Zoom fotoresor och som fotoguide hade vi Mats Andersson.  Ja, jag hade så härligt under veckan att jag kände jag måste åka tillbaka. Så till sommaren blir det en vecka till där på Shetlandsöarna. Då är dock mitt mål att inte bara ha bra kvällskondition utan också dagkonditionen skall vara bättre.
Här kommer några utvalda bilder från denna fantastiska vecka.

Väl hemma igen från denna otroliga vecka, så var det bara att slänga in den stora resväskan, dra fram den lilla weekendväskan och dra till Ockelbo för att fira min härliga väns 50-årsdag. Det blev väl tyvärr också startskottet för en höst, som inte riktigt blev som planerat, med för många måsten. För mycket som hände runt omkring mig och som jag inte kunde påverka. Så all den härliga fotolust jag kommit hem med från Shetlandsöarna den fick jag bara tränga undan.
Men tillslut i mitten av september insåg jag det går inte längre, jag mår dåligt, jag får inte sova som jag ska, jag satt i princip och nästan grinade av trötthet på jobbet och tårarna trängde upp så fort någonting gick minsta lilla snett. Jag började känna igen symptomen och jag satte stopp. Så en torsdagsmorgon på väg till jobbet insåg jag, jag måste stänga av, om så bara för några dagar. eftersom jag har den underbare chef jag har, så sa han ja direkt när jag bad om att få vara ledig nästa dag. Så nästa morgon vaknade jag, stängde av jobbmobilen och drog ut i skogen. Tänk att några timmar ute i skogen kan ge så mycket av vila och ro. Där låg jag i mossan och började leka med kameran igen. Försökte skapa, vara kreativ och då och då kom ju syrrans lilla vovve fram och tryckte nosen rakt in i kinden för att liksom kolla om jag var ok. Att hon också använde mig som liggunderlag där jag låg på marken var helt ok.  Även på söndagen drog jag till skogs och då helt ensam och mitt njutningsfulla skapande fortsatte. Tänk att det behövs så lite egentligen för att vara med på banan igen och jag kan lova, på måndagen när jag kom tillbaka till jobbet, då var alla energidepåer fyllda igen och jag började sova ordentligt på natten.

Anna-Karin en av alla dessa härliga personer jag lärt känna genom alla workshopar jag varit med på hon kontaktade mig i slutet av sommaren och undrade om jag planerade en tur ner till Söderåsen under hösten. Nej, svarade jag, det gör jag inte, jag tror inte jag hinner tyvärr. Men hon födde ett frö, som var snabbväxande för bara någon dag senare bokade jag inte en helg på pensionatet igen. Det blev några dagar bland bokskogen i höstskrud, färger som var på väg att explodera på åsen och sköna samtal på kvällarna och en hel del skratt därnere. Vad jag bara älskar att få komma dit ner, öppna dörren till mitt rum där på pensionatet och nästan känna mig som hemma.

Tänk jag hittade faktiskt iallafall något träd jag med bestämdhet vet att jag inte fotograferat förut.

Direkt efter helgen på Söderåsen var det dags för en workshop i intima landskap med Patrik Larsson. Han hade ju förra året aviserat att han skulle sluta med workshops, eller som han uttryckte, jag sätter inte punkt, jag sätter ett kommatecken. Det blev ett kommatecken som sagt och två dagar med intima landskap i göteborgstrakten. De två fototillfällena blev på för mig välkända ställen, nämligen uppe i Stenkullen och så i mitt älskade Risveden.

Tyvärr har jag inte hunnit vara ute mer efter detta och fotografera, allt för mycket tid har gått åt till en massa måsten, som gjort att mitt fotograferande fått stå tillbaka. Dock är planen att jag på nyårsafton skall tillbringa några timmar uppe i min fantastiska skog igen. Så kanske kan det avslutet av året också få bli startskottet för ett lugnare 2019, där jag får möjlighet att prioritera mina egna behov på ett bättre sätt.
Nu är det som sagt inte många dagar kvar av 2018 och precis runt knuten väntar ett nytt och spännande år som jag ser fram mot. Lite spännande ting har jag att se fram mot och då tänker jag som sagt på en vecka på Shetlandsöarna igen. Lite mer planer finns och jag skall verkligen se till att jag tar mig den tiden att genomföra dessa. För det är så viktigt att ge sig tid till fri tid (nej, det är inte felskriven) För den fria  tiden som man har att förfoga över är så viktig för återhämtning, för ens egna tillfredställelse och för att känna glädje.
Så med dessa ord avslutar jag den här ”lilla” resumén över 2018 och önskar er alla ett Riktigt GOTT NYTT ÅR!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Shetlandsöarna – min drömresa

För 2-3 år sedan så var det en fredagskväll, jag var trött efter veckan arbete och inget speciellt lockade på TV så jag slog på SVT play istället och kollade igenom utbudet. Där dök det upp något som gjorde mig lite intresserad, nämligen deckaren Shetland. Jag fastnade och jag fastnade för den fantastiska naturen som deckaren utspelade sig i. Så då började jag drömma om att få resa till Shetlandsöarna. Förra sommaren dök så resan upp på Facebook. Zoom Fotoresor arrangerade en resa dit och som fotoguide hade man Mats Andersson  Mats Bilder har jag länge beundrat, för sin konstnärlighet och hans alldeles egna bilduttryck,  men eftersom jag träffat Mats vid ett flertal tillfällen så visste jag också vilken härlig person han är. Så jag behövde inte många minuter på mig att anmäla mitt intresse. Det tog väl ungefär lika lång tid, som det tar att skicka ett mail.
Nu var det äntligen dags för resan.
Jag började med en övernattning i Edinburgh och jodå jag vandrade upp till slottet, konstaterade årets turistfälla vände och vandrade tillbaka och hittade runt hörnet, nedanför några trappor en liten pub i en undanskymd vrå där jag satte mig, njöt av tillvaron i regnet med en öl i handen.

Dag två var det dags att flyga sista biten ut till Shetlandsöarna och det i ett litet propellerplan, men jag fixade det också och landade på denna vackra ö. Möttes av en härligt frisk luft, lite lagom saltmättad, frisk och fuktig.
Vid drog i princip ut direkt och fotograferade efter att ha ätit lite, checkat in på hotellet o bytt om. Första målet på resan var Lunnefåglar, dessa ljuvliga små fåglar, som charmade mig direkt.
När vi fotograferat oss mätta på Lunnefåglar i solskenet drog vidare ut mot At Ninians Island. nu började vädret bli lite ”sämre” dimma började dra in och jag kände ett litet härligt pirr i magtrakten – en känsla jag kanske inte haft på länge. Fototarmen började bli riktigt hungrig kände jag.
Väl därute så rullade tjockan in rejält, men det höjde nog snarare min puls än sänkte den.

Vi hade också spanat in några små Shetlandsponies precis ovanför parkeringen så jag avslutade naturligtvis dagen uppe hos dom.
Efter middagen, som var efterlängtad, så höll Mats ett litet föredrag och här satte han nog ribban för veckan och ruskade om oss ordentligt. För istället för att visa sina bilder, så började han med att lista ett antal fotografer som inspirerat honom och på den listan, var det inte en enda naturfotograf. Vi fick istället se bilder av bl.a  Anders Petersén, Christer Strömholm, JH Engström och Sebastiao Salgado.  Jag njöt och tog till mig, jag tror nämligen det är nyttigt att titta utanför boxen, studera andra fotografer än naturfotografer och skaffa inspiration och vända upp och ner på sina  egna fotografiska preferenser.

Dag två av resan då vände vi kosan mot huvudorten på ön, nämligen Lerwick och här hade jag ett viktigt fotouppdrag, nämligen jag skulle ha en bild på Kommisarie Jimmie Perez hus. Hur nu detta skulle gå till, hur skulle jag hitta detta hus bland alla stenhusen i staden. Ha, ha. vi lyckades parkera mittemot hans hus och utsikten från mitt hotellfönster var den lilla stranden bredvid huset.

Dagens utflykt var via båt ut till ön Noss. En otrolig fågelklippa utanför Shetlandsöarna. Hmm, nu skulle här fotograferas fåglar, utan en rejäl utrustning, för längsta telezoomen jag har är ju 70-200 mm.
Men vilken dag, vilken upplevelse som började med sälen, som nästan försökte kliva ombord på båten.
Väl framme vid klipporna insåg jag, mitt tel kommer att räcka och här följer nu ett antal bilder från denna magnifika klippa där väl dagens understatement nog var ”jag kan icke räkna dem alla”

Jag blev förälskad i havssulorna, men Labben som dök upp, nja, den vete katten om jag har lust att möta på närmare håll än vi gjorde. Dom ser inte riktigt snälla ut!

Tillbaka i land igen checkade vi trötta in på hotellet och jag hade spanat in puben bredvid hotellet, så med bilderna nerladdade i datorn, tog jag den under armen och vandrade dit. Där kunde jag sitta med en öl i handen och gå igenom dagens bildskörd, som jag blev både förvånad och glad över. Jag hade ju en massa skarpa bilder på fåglar och bilder jag var riktigt nöjd med – hmm, vad har hänt här egentligen jag som alltid står med kameran på stativet, arbetar lugnt och metodiskt med mina kompositioner och aldrig ”skjuter från höften”.

Dag tre av resan drog vi vidare upp mot Brie och St Magnus Bay. Hmm, Mats hade aviserat en ca 45 min promenad ut på klipporna, men tillade också när han såg min förskräckta min att jodå, det finns en del motiv nere på stranden. Bl.a kunde man redan därifrån fotografera ”The Drongs” två klippspetsar som sticker upp ur havet.
Så väl framme var jag väl inne på att nog stanna på stranden, och det gjorde jag iallafall en bra stund. För äntligen visade mig Mats hur arbeta med kamerans multiexponering och min leklust vaknade, så där satt vi på stranden på de mjuka små stenarna där min rumpa grävt ner sig och skapat det perfekta rumphålet att sitta i. Jag njöt, jag lekte, jag hade roligt och stativet var återigen slängt någonstans bakom mig. Det var längesedan jag hade så roligt när jag var ute och fotograferade – jag testade, jag skapade, jag släppte alla hämningar med min fotografering och jag NJÖT!

Tillslut tog jag väl samman, samlade ihop fotoutrustningen och började vandra upp mot klipporna, men kom väl ungefär halvvägs innan jag stannade igen och ok då. Tog fram mitt stativ och försökte skapa mina ”vanliga bilder”
Men mina nyfunna kunskaper lockade, så snart låg jag där på marken bland fåren  och lekte igen och resultatet av den skaparlusten blev den här bilden.

Tillbaka på hotellet så drog jag till hotellets pub med datorn fullmatad med dagens bilder för att i lugn o ro medan dagens öl rann ner genom strupen, gå igenom dagens bildskörd.

Som ni märker, så blev den här resan till Shetlandsöarna en resa där jag började hitta tillbaka till min lättsamma inställning till fotograferingen, där lusten och glädjen dykt upp igen. Där skratten hela tiden fanns inom mig och där jag njöt av tillvaron som jag tycker om att göra när jag har kameran i hand. Jag hade inte längre bråttom, jag lät skapandet ta lite tid, jag lät mig själv få sjunka in i landskapet runt omkring mig.

Vi drog vidare nästa dag till den nordligaste delen av Shetlandsöarna, nämligen ön Unst. Här lockade Shetlandsponies, men också ett naturreservatet Hermaness, med sina fågelklippor.

Första stoppet för dagen blev bland Shetlandsponnisarna. Där låg vi 15 fotografer i hagen, med ponnies runt omkring oss. Dom var nyfikna, närgångna och också sugna på sällskap.
Efter närkontakten med alla dessa ponnys drog vi vidare upp mot Hermaness. En vandring på återigen ca 45 min hägrade framför oss innan vi skulle nå spektakulära scenarier. Hmm, tänkte jag, jag borde kanske ha genomfört den där träningen jag funderat på under våren. Vandringen startade med en rejäl backe som jag orkade ta mig upp för och då sa Mats lite lättsamt sådär. Nu Agnetha har du gjort den värsta biten, resten är enkel vandring – och jag dom den godtrogna och naiva person jag är, litade på Mats, såg eller ville kanske inte se hans leende. För det var nu det började. Ca 4 km svag uppförslutning och jag vandrade, stönade och stånkade, stannade och vilade och insåg, jag skall orka tillbaka igen. Nej, jag fick inte blodsmak i munnen, men jag var trött, och varje gång jag trodde att efter näste lilla kulle är jag nog framme, så såg jag hur stigen bara fortsatte och fortsatte. Men till slut så, kom jag fram och kom fram till den här utsikten. Då kände jag att svetten och tröttheten, den bara blåste bort och jag satt där och bara njöt.

Jag fascinerades av fåren som på lätta ben och med en otrolig balans sprang upp och ner för de branta slänterna och återigen, fick jag träffa dom, lunnefåglarna.

Så det var trots allt på ganska lätta ben jag vandrade tillbaka till bilen, men jag konstaterade också – Nu är jag mer än nånsin värd en rejäl kall öl. Så blev det också när jag kom tillbaka till vårt hotell.
Resan började nu lida mot sitt slut och några härliga dagar var över. Två kvällar under resan hann vi också med lite bildkritik och ”satan i gatan”  vilka bilder resten av gänget presenterade. Kreativiteten hade verkligen flödat i massor här på Shetlandsöarna – mycket tack vare Mats entusiasm och inspirerande bemötande av oss deltagare. Daniel som var reseledare för oss, var som en trygg punkt i tillvaron som fixade allt runt omkring med ett stort leende. Så vilket team dom var Mats o Daniel och som sagt, inte bara mina ben fick sig en rejäl träning, även mina skrattmuskler fick arbeta på högtryck under veckan.
Så det var med ett lyckligt leende på läpparna jag satte mig på planet för hemfärd och med en glädjefylld, men ändock lite sorg i hjärtat vinkade jag adjö till Shetlandsöarna och jag överlevde att jag inte lyckades få en selfie med Jimmie Perez. Fast man kan ju inte få allt och det kan ju vara en anledning att försöka komma tillbaka till denna vackra ö.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Färöarna del 2


Nu fortsätter min berättelse om min fantastiska vecka på Färöarna och jag har kommit till dag tre av veckan.
Som vanligt plingade mobilen kl 06.30 och jag släpade mig upp ur sängen. Frukosten serverades från kl 07.00, så dörren var fortfarande stängd när jag kom upp ca 5 min för tidigt. Men vadå, har en stängd dörr någonsin stoppat mig från att ta mig, såklart inte, så jag smög såklart in och tog för mig.

Vi började dagen ute vid havet och återigen, gällde det att vingla ut på hala lavastenar, så jag höll mig på lite lagom behörigt avstånd från dessa. Ryggen hade börjat att gnälla lite och jag ville definitivt inte riskera ett feltramp och därmed kanske ett sådant där läskigt ryggskott. Men vadå, man letar där man är och förhoppningsvis finner man någonting och som ni kan se, fann jag en och annan fotograf därute på klipporna.

Men inte bara fotografer på klipporna fastnade på linsen och ni som läser skulle nog fått ett gott litet skratt när goa Magnus, hjälpte mig upp på en sten. Höll mig i handen och gav mig stöd, när jag skulle försöka klättra upp på vingliga ben. Tanten börjar bli lite gammal och stel känns det som.




Men tack och lov, sista bilden vid stranden den klarade jag att hitta kompositionen utan en hjälpande hand från någon.

Så drog vi vidare till nästa stopp och efter en liten vandring upp bland bergen kom vi fram till en helt bedövande utsikt. Solstrålarna  trängde sig genom molnen och skapade ljusscener som iallafall jag bara satt och njöt av länge, länge.. Jag tror det är viktigt även när man är på en fotoresa, inte plocka fram kameran direkt, utan stanna upp, njuta av det man ser, ta in, fundera och bara känna att man är på en fantastisk plats.

Väl tillbaka vid bilen, var det gott med lite kaffe och dagens lunch och så den där goa lilla kakan.
Som ni också kan se, så hade snön i princip försvunnit nu. Regnet hade på två dagar, i princip gjort att det mesta av snön var borta. endast uppe på topparna var det fortfarande vitt.
Vi avslutade dagen vid en av alla dessa fjordar som mynnar ut i havet och efter en brant vandring ner kom vi fram till strandkanten där vi nog allihopa ganska omgående blev fångade av vattenfallet som skapade så spännande linjer utefter bergskanten och speglingen i fjorden gjorde att jag ganska omgående började leta efter kompositionen som jag ville ha.

Jag drog mig sedan ut mot sandstranden som avslutade fjorden och här öppnade ett sandlandskap upp sig med mönster, formationer och spännande linjer, men tyvärr också en hel del skräp som spolats upp med vattnet under flod. Det känns lite synd, men det är bara att försöka göra det bästa av det – så jag satt ganska länge på en sandbank som bildats och njöt av stillheten för resten av gänget var fortfarande bara halvvägs. Så såg jag någonting som kändes väldigt intressant och det var bara att försöka hitta ett sätt att också fånga detta på bild.

Men så var det ju alla spännande mönster som bildats av sanden och vattnet – tänk allt för sällan när man är i en sådan här storslagen natur kommer man ihåg att vända blicken neråt för där kan det finnas ack så spännande konstverk som naturen skapat alldeles på egen hand.
Nöjd med dagens sista fotostopp så började jag i sakta mak den rejält branta vandringen tillbaka till bilen.

Dag fyra av veckan så hadeMagnus planerat in en tur till ön Kalsoy och en vandring upp till en fyr. Jag insåg väl direkt, att den vandringen borde jag avstå från. Konditionen är nog inte i det skicket att klara den vandringen.
Det blev färja till ön Kalsoy och sedan en spännande biltur genom smala tunnlar, där tack och lov mötesplatserna var många, eller som vi döpte dom till ”Magnus-platser” – Vi kom fram till den lilla byn Trollanäs och vi var inte ensamma. Ett team från Färöisk tv var oss hack i häl. Tydligen skulle de göra en dokumentär om osttillverkning och skinkor producerade på Färöarna. Så tänk vi hamnade mitt i och fick naturligtvis chansen att provsmaka dessa delikatesser. Resten av gänget blev även filmade när de vandrade iväg upp för bergen mot fyren. Själv så satte jag mig en liten värmestuga och njöt av min lunch och en kopp kaffe, men tänk, när jag lite försynt tittade ut ur stugan för en liten rökstund till kaffet då hade gänget från TV dukat upp en ostbuffé där mitt i byn. Blyg som jag är, så tittade jag lite försiktigt mot bordet, men vågade mig såklart inte fram – lite hyfs i kroppen har man ju – Men tänk, jag förstod deras färöiska direkt när dom bjöd in mig att smaka – Så där stod jag mitt ute i denna lilla by på Färöarna och mumsade på gudomlig ost och skinka medan resten av gänget kämpade sig upp för bergsryggen – ja, tänk ibland kan det kanske tom vara en fördel med dålig kondition. För vid det här ostbordet blev jag stående säkert en timma och fick mig en rejäl lektion i Färöisk historia av en man vars mormor bott i huset alldeles bredvid. Det blev ett riktigt höjdarsamtal om livet på Färöarna, om hur man innan vägen kom, tvingade vandra över bergen från byn för att komma till någon större ort.
Tillslut så, tog mig samman och slet mig från osten och vandrade runt lite i byn och titta det jag fastnade för först var hönshuset och den stolte tuppen.

Jag ville också äntligen få chansen att fånga alla dessa får som finns på öarna och tänk medan jag höll på och fotografera fåren, ja, då fick jag en ny kompis igen. För helt plötsligt kände jag hur någon tryckte sig mot min rygg, buffade på mig och tänk, jag hade hittat en ny vovve som ville ha uppmärksamhet. Så självklart var jag tvungen att ägna ett stund åt honom. Men han verkade inte tycka den stunden var tillräcklig för han stannade kvar bakom min rygg och varje gång jag höjde armen för att fotografera, ja då stack han fram sitt hund under armen på mig och buffade.  Jodå, jag lyckade tillslut fånga några får på bild trots uppvaktningen från den här underbara bordercollien.

Så jag undrar vem som egentligen var mest nöjd med timmarna i på ön. Jag som frossat i ost och skinka och fått en ny kompis, eller resten av gänget som vandrat upp på berget och upplevt fantastiska vyer – jag tror faktiskt det slutade oavgjort.

Vi avslutade den här dagen återigen nere vid havet och vågorna som slog mot lavastenarna, men också vid en känd staty på Färöarna.

Så nöjd med dagen, kröp jag återigen isäng någon vid 22 på kvällen, inget nattsudd här inte på den här resan. All frisk luft det tar på krafterna och man skulle ju också orka nästa dags äventyr och dessa kommer jag fortsätta med i nästa blogginlägg.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Färöarna i mina drömmar del 1

Tiden går ibland väldigt fort – för precis när jag sett Charlotte Kalla ta guld i Skiathlon den här första OS-dagen så inser jag också, att för precis 3 veckor sedan, ja då äntrade jag planet i ett gråkallt Göteborg för att åka till Färöarna.

Efter mellanlandning i Köpenhamn, där jag strålade samman med resten av gänget jag skulle tillbringa en vecka tillsammans med på den här lilla ö-gruppen utslängd där mitt i Atlanten nordväst om Brittiska öarna.

Jag hade haft lite fjärilar i magen för flygturen till Färöarna då jag ju egentligen är ganska flygrädd av mig och hört rykten om att inflygningen över öarna kunde vara ack så turbulent. Men si de små fjärilarna de liksom jag, blev helt mållösa, när vi började inflygningen och istället, så satt jag med gapande mun, helt tagen över vad jag såg där nere på marken. Hela ö-gruppen var täckt av ett vitt täcke med snö och naturscenerierna tog fullständigt andan ur mig. Så när jag steg ur planet och solen samtidigt sjönk ner bakom bergen och färgade den vita snön helt rosa, ja, då blev jag nog lite kär sådär vi första ögonkastet och insåg också. I den här otroliga naturen skulle jag ha förmånen att få tillbringa en vecka.
Det var många ah, och oh och otroligt när vi körde från flygplatsen och mot vårt hotell som låg högt uppe på en höjd med utsikt över Torshamn huvudstaden på ö-gruppen.
Det blev ett glas vin till maten, medan vi alla förväntansfullt lyssnade till Magnus preliminära presentation av veckans program.

Upstigning söndag morgon kl 06.30, frukost och som väldisciplinerade tennsoldater stod vi hela gänget redo för vårt äventyr kl 07.30 utanför hotellet. Inlastning i bilen och så iväg. Tänk, hela ön var som sagt täckt av ett vackert snötäcke och vi körde inte särskilt lång innan vi hade vårt första fotostopp precis vid vägen, med utsikt över den snötäckta naturen.

Efter det korta lilla stoppet, då jag också insåg när jag stod i halvmörkret att topps, några knappar sitter inte där dom brukar på den nya kameran, så med ficklampan tänd på mobilen memorerade jag kamerans knappar njöt av vad jag såg, och så med tungan rätt i munnen försökte jag komma ihåg hur man exponerar i snö. För hur det nu än är, som göteborgare är ju inte det som riktigt är mammas gata att få fotografera i ett snölandskap.

Vi körde vidare efter en stund och stannade till vid nästa ställe. Nu hade solen gått upp och  vinterdagen kändes otrolig. Att få vandra ut i vit orörd pudersnö, ja, det kändes nästan lite overkligt.
Men vi fick också en liten försmak av hur snabbt vädret förändras på Färöarna. En stunden solsken, blå himmel, för att på bara några minuter ändras det till en ymnigt snöfall.
Vi fortsatte vår första dag och jag kunde konstatera att vi körde tillbaka samma väg som vi kommit, så vid nästa stopp kunde jag långt därborta skymta Färöarnas flygplats. Men det som väl fångade vårt stora intresse var inte flygplanen, de ville vi egentligen inte tänka på, utan istället dessa små stenhus.

Två stopp till var inplanerade den här dagen och vid nästa ställe, när jag gick utefter vägen för att hitta bästa fotostället, ja, då fick jag också känna på Färöarna kraftiga vindar, som lekte tittut med mig. Plötsligt dök den bara upp och piskade mig i ansiktet, för att lika fort försvinna igen.

Dagens sista stopp blev en av de vyer som är så kända på Färöarna, nämligen Gasadalur. Här kunde jag snabbt konstatera, nej, jag går inte ner till stranden. Den lilla smala branta trappan, täckt av is, nej, den lockade mig inte. Kan väl också säga som så, ingen av de andra gick heller ner där och det kan ju bero på att Magnus sa nej, det sådana äventyrligheter. Han ville ju inte redan första dagen förlora någon av oss deltagare. Istället gjorde vi så gott vi kunde där vi stod och visst känner ni igen den här vyn, den lilla byn utslängd på berget och så det magnifika vattenfallet.

När jag kände mig nöjd med dagen, gick jag i förväg tillbaka till bilen och då fick jag möjligheten att hälsa på de första Bordercollies som är en så vanlig hundras på Färöarna. Öarna som har över 100 000 får som vandrar på alla bergssluttningar och på vägarna kräver ju duktiga vallhundar.
I mitt möte med det här gänget på 4 bordercollie så blev kontakten omedelbar, när en av hundarna kom galopperande fram till mig, satte sig framför mig och bara tittade bedjande på mig som om den ville säga – klappa mig. Klart jag gjorde, kliade den på huvudet, försökte lära den några ord svenska och kände mig så där nöjd och glad som man gör ibland, när man träffar någon man klickar med direkt.
Väl tillbaka på hotellet när mörkret fallit över öarna, så kunde vi höra regnet smattra mot rutorna och det fortsatte så. Så nästa morgon, ja, då var landskapet helt förändrat. Borta var det mesta av snön och nu framträdde istället de lite murriga bruna färgerna, mot de svarta lavastenarna. Det blåste och regnmolnen hängde tungt över öarna när vi klev ur bilen och började vandringen mot havet.  Jag avstod att klättra ut på lavastenarna i den kraftiga vinden för trots allt låg det en del is kvar. Men vadå, bra kvinna reder sig själv med det hon har runt omkring sig där hon är, eller hur?

Vi hade ju varje dag med oss ut ett lunchpaket, som vi åt på någon plats när hungern började göra sig påmind. Dagens lunchställe blev vid ett av dessa fantastiska vattenfall som öarna har så gott om och jag kan väl säga som så, har nog haft sämre utsikt vid lunchen än den här. Fast det är klart, ibland skall man kanske också ha koll på läget och inse, det regnar och då blir det små vattendroppar på linsen, så här är i stort sett alla bilder oanvändbara, dom har liksom drabbats av vita-pricksjukan.

Dagens sista fotoställe var vid Tjörnuvik med svart lavasand där vågorna sakta rullade in över sanden. Kan ni se det framför er, för kan ni det, kanske ni också förstår, att jag blev lyrisk och började vissla förnöjt tills jag insåg, skit också. Det regnar och regnet slår mot oss i motvinden. Vet ni vad som händer då? Inte – ? då kan jag berätta. Linsen blir blöt, och här kan vi snacka om vita-pricksjuka på bilderna. Inte bara någon enstaka liten vattenprick, utan ett inferno av prickar. Så det var bara att mumla – torka, torka, klick, torka, torka klick. Till slut så, lyckade jag väl få iallafall till två bilder, där jag var tillräckligt snabb, eller kanske motvindsregnet, tog en pytteliten andningspaus.

Så var dag två slut av den här fotoresan och det som återstod var att få krypa ner i ett varm härligt bad innan middagen och sedan, gå igenom dagens bildskörd, innan jag nöjd med dagen kröp ner i sängen för lite välbehövlig sömn. 

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Mitt fotoår 2017

Det har ju blivit en tradition för mig att så här i slutet av året göra en liten sammanfattning över mitt fotoår, så nu så här på juldagens förmiddag, inser jag att det är dags igen. Det är alltid lika spännande att gå igenom årets bilder och försöka göra en sammanfattning av året. Jag har väl under året egentligen känt, att mitt fotograferande gått lite på sparlåga under 2017, men nu när jag skall göra min sammanfattning så inser jag, det har det ju egentligen inte alls, för jag har visst hunnit med en hel de under året.
Jag kan också konstatera att jag tog en rejäl break från allt fotograferande i början av året och det var inte förrän våren gjorde sitt intåg, med de första blåsipporna som lusten kom tillbaka.
Jag har ju hittat mitt alldeles egna lilla blåsippsparadis och dagen efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm, då vi nog alla var chockade, ledsna och väldigt dämpade av det som hänt. Ja, då gjorde jag nog det enda rätta, jag satte mig i bilen och åkte iväg till min blåsippsskog. Det blev några timmar av eftertänksamhet, men också hopp Vi lever i en orolig värld, där det finns människor, som har en önskan om att skapa kaos och förstörelse. Men därute i tystnaden i skogen, så kände jag nog ändå, nej, dom kommer inte att vinna för vi har det här. Så trots det som hänt, åkte jag ändå tillbaka hem med en förtröstan och en glädje inombords.

Våren är också vitsippornas tid såklart och då är  alltid en tur upp till Säveån obligatorisk såklart och få ligga där i vårgrönskan och känna solens varma strålar, titta på fåglarna idoga arbete med att skapa sig sitt lilla hem för året och känna att livet är ganska enkelt och helt underbart.


I årets lilla bildkrönika måste ju ett litet busfrö få plats, nämligen lilla Quittra som flyttade hem till min syster och svåger i slutet av april. Detta lilla yrväder, som faktiskt kunde sitta still några små korta ögonblick och fastna på bild. Vilken lite härlig hund, vars utveckling varit så rolig att följa under året, från det lilla ”monster” hon var till att nu faktiskt nästan börja uppträda riktigt vuxet.

Ibland kan tom jag vara riktigt spontan och hänga på utan att egentligen först tänka igenom idén ordentligt och därför hamnade jag några dagar i maj i underbara Östergötland.
För två år sedan arrangerade jag en fotohelg med ett gäng tjejer och i år skulle jag göra en repris på detta. I år var målet för vår helg Kinnekulle, men min vän Bettan hon ”lurade” mig till att tjuvstarta genom att ta ledigt hela veckan och som sagt, vi började i Östergötland. Det blev några dagar där vi mjukade upp våra skrattmuskler och snackmusklerna, men också så vitt skilda upplevelser, som Alvastra klosterruin och en härlig solnedgång över Vättern och så dessa underbara gula rapsfält icke att förglömma. De här dagarna kan väl sammanfattas med ett ord, magiskt!

Efter dagarna i Östergötland drog vi vidare till Kinnekulle och skratthelgen med resten av gänget. Så återigen börjar jag nynna på ”då tar vi tagelskjortan på” vid minnet av denna galna helg. Jag kan också konstatera att när jag satsade på mitt landskapsfotograferande så fick jag på köpet liksom, en hel hop nya härliga vänner. Människor som har utvecklat mig som människa, som givit mig härliga minnen att ta fram när livet ibland känns lite svårt. Vänner som också utvecklat mitt fotograferande genom sin generositet och värme. Det är jag idag så tacksam för.

Här har vi goa gänget igen, placerade i ramslöken. Tack för att ni gjorde helgen till den härliga helgen det blev och som sagt, det här måste vi göra om.

Lyckades jag få till några bilder mellan alla skratt och goa samtal. Jodå, några blev det allt.

Den här sommaren hade jag inte planerat några resor, mer än veckan i Mullsjö, men jag kände ändå, att något mer vill jag göra, så jag bokade två nätter ute på Nidingen. Det blåste rejält dagarna innan jag skulle åka ut, så hjärtat satt väl lite grann uppe i halsgropen när jag skulle äntra ribbåten för turen ut till ön, men det gick bra och två fantastiska dagar blev det därute, då jag vandrade runt lite lojt på ön med kameran, lyssnade på måsarnas tjatter, vände nästippen mot solen, eller bara satt där utanför stugan med kaffekoppen i handen och njöt av den friska luften. Ja, jag njöt så mycket, så när mörkret sänkte sig över ön, ville jag egentligen inte gå och lägga mig. Utan satt kvar i mörkret med en glas vin och bara lyssnade till tystnaden som nu infunnit sig på ön.

Så var det också den traditionella Mullsjöveckan den här sommaren igen. Jag hade från början inte tänkt åka till Mullsjö i år, men när det blev några återbud, så kunde jag inte låta bli och det är jag glad för. Att tillbringa en vecka i Mullsjö med tidiga mornar, sena kvällar och under Anders Geidemarks ledning är alltid lika inspirerande och lärorikt. Att man sedan när man väl är hemma igen, behöver sova nästan ett dygn, vad gör det och att man under veckan går och våndas och muttrar över våra uppdrag är ju egentligen bara roligt. Ett nytt fotoställe besökte vi också i år, nämligen Hassafall.

På hösten vill jag ju alltid försöka åka iväg upp mot norr och i år blev jag uppbjuden av Elisabeth till Hälsingland, äntligen skulle jag få komma upp till detta landskap som jag alltid varit så nyfiken på och vilken vecka det blev. Jag fick verkligen uppleva det här landskapet från alla dess sidor och det i sällskap med en go vän. Jodå, återigen fick skrattmusklerna sig en rejäl duvning och så även snackmusklerna.
Vi började ute på Rönnskär i Söderhamns skärgård, innan vi drog upp genom landskapet.

Tänk, jag fick äntligen se Hälsingegårdar, jag fick uppleva underbar natur och fäbodvallar.  Men jag fick också upp mina ögon rejält för vad skogsbolagen gör med vår natur. Hur det våldför sig på våra skogar och skövlar helt besinningslöst, utan någon som helst tanke på hur detta kan påverka vår framtida natur. Ja, det blev en vecka med många olika känslor och tankar.

Jag har ju genom åren deltagit i ganska många workshop med Patrik Larsson, så blev det också i år, nämligen en hel i oktober i Norra Kvills nationalpark. Det visade sig att detta var Patriks sista workshop, så jag var verkligen glad att jag anmält mig. Det kändes dock lite vemodigt och sista morgonen satt jag därute i skogen med min kaffekopp och mindes alla härliga upplevelser jag haft under de 9 år jag varit med på olika workshop med honom. Alla intressanta platser jag sett och upplevt, allt jag lärt mig, all inspiration jag fått och sist men inte minst, alla nya vänner jag fått genom åren och de flesta av tjejerna som var med i Kinnekulle i våras, har jag ju faktiskt lärt känna tack vare dessa workshop.
Norra Kvill är ju en liten pärla till nationalpark, med sin urskog, där man nästan kunde ana alla små troll och älvor som bodde där, eller kan det kanske vara här någonstans som Tomtebobarnen höll till, vem vet?

Jag passade också på när jag var i Norra Kvill att hälsa på Sveriges äldsta ek. Där stod den lite böjd, lite trött, men är man över 900 år, ja, då syns det att man levt ett långt liv.

Jag börjar inse, att det här blir ett väldigt långt blogginlägg, så jag skall avsluta med en sista bild. För i november så bestämde jag mig, kanske något spontant och ogenomtänkt (igen) at köpa ny kamera och då, måste man ju bara ut och prova den. Så sista bilden får bli från en novemberlördag vid Säveån, där nattfrosten skapat lite is på vattnet och som solens strålar ännu inte smält.

Förhoppningsvis skall jag väl iof hinna ut någon gång mer i år med kameran, men annars har jag ju ett spännande 2018 att se fram mot. Ett år som rivstartar redan i slutet av januari med en vecka på Färöarna.
Så go vänner, ni som orkat läsa enda hit, ett riktigt gott slut på 2017, och ett härligt gott nytt 2018. Hoppas vi ses därute i vår vackra natur under året.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Norra Kvills nationalpark


För andra gången var det dags senaste helgen att besöka Norra Kvills nationalpark. Jag hade återigen anmält mig till en workshop för Patrik Larsson och att åka på en workshop med honom är lite som att komma tillbaka till skolan efter sommarlovet, eller till jobbet efter semestern. Idel gamla bekanta och vänner som dyker upp. Fast den här gången var det ändå två nya ansikten jag inte träffat förut, vilket var roligt.
Norra Kvills nationalpark, ligger mitt inne i djupaste Småland, inte så långt från Mariannelund, så vi var också mitt i Emil-land och  Astrid Lindgrens lilla härliga figur, han gjorde sig påmind lite överallt när vi körde på vägarna.
Nationalparken bildades redan 1927 och är en liten pärla bestående av genuin småländsk urskog, som iof drabbats av en del bränder genom åren, vilket man också kunde se spår av.
För mig är den så mycket förknippad med troll och knytt, jag kan nästan förnimma hur de gömmer sig bakom de stora stenarna och nästan höra hur dom rumsterar om under stenarna.  Här bor alla skogen små sagoväsen och att vandra stigen fram i nationalparken är som att vandra i en sagovärld. Det är tyst, det är stilla och jag känner mig verkligen hemma i den här sortens natur. Då är det gott att kunna slå sig ner på en sten, alldeles ensam, ta upp sin termos med kaffe och bara njuta av den friska luften och av tallarnas sus.
Vi drog iväg ut ganska snart efter vi samlats, för hösten har ju gjort sitt intåg och mörkret börjar falla tidigt nu. Vandring in i själva nationalparken, är väl kanske inte en drömvandring, då det bär ganska brant uppför, men när man väl kommer fram, då öppnar sig skogen med sina små tjärn. Jag avstod den här gången för att vandra runt hela vägen, utan koncentrerade mig i första hand runt den första lilla tjärnen man kommer till.

Så första kvällen blev väl mest lite uppvärmning inför helgens fotografering, innan det var dags att medan ljuset sakta började försvinna, försöka försiktigt vandra nerför igen och till bilarna.
Tidigt lördag morgon ringde väckarklockan och i ljuset från min beryktade pannlampa, stapplade jag återigen uppför den knaggliga och steniga backen. Så medan ljuset sakta började komma tillbaka på morgonen satt jag i lugn och ro och åt min frukost under intressanta diskussioner. För inte sjutton vågade jag mig ut i skogen, bara i pannlampans sken, nej, där är jag för feg och för försiktig, det är det lika bra att erkänna. Men så när jag kunde se ordentligt då var det dags och dagens första bild, fick väl bli en i princip repris från förra gången, men nu från ett lite annan vinkel. Sedan så är det ju det där med ormbunkar, jag kan ju liksom inte gå förbi dom utan att stanna och ta fram kameran.

Jag vågade mig också på att klättra upp på höjden, tack och lov finns det ju ett rep att hålla sig i och jag är väl iof tacksam att när jag stapplade upp, inte tänkte på att jag sedan skall försöka ta mig ner också. Väl däruppe var det att leta kompositioner bland alla träd, stora mossbeklädda stenar och den vackra laven, som likt julgransdekorationer hängde ner från granarnas grenar.

Jodå, jag lyckades ta mig ner helskinnad och tillbaka till bilarna, för nu var det dags att ta oss tillbaka till vårt boende och gå igenom dagens skörd med bilder. Hoppas på att någonting intressant fastnat på sensorn, för två bilder skulle ju göras klara och lämnas in för dagens bildkritik.
Eftermiddagens fotosejour, där smet jag från Norra Kvill och istället åkte Sten och jag för att leta upp Sveriges äldsta ek, samt vi hade även sett lite intressant motiv när vi körde till och från Nationalparken, som vi ville titta närmare på.
Så vi drog först iväg till Kvills naturreservat och Kvilleken, eller Rumskullaeken som den också kallas. Där stod den, gammal, lite krum och skrynklig, som väl kanske inte är så konstigt, då den stått där i ca 1000 år. Mina tankar hissnade när jag tänkte på vad denna ek sett och upplevt under 1000 år.
Den stod där omgärdad av vackra ekhagar och jag fastnade också i ett kaos av fallna ekgrenar.

Så var det ju motiven vi sett från bilen tidigare under dagen och jag gjorde iallafall ett försök, men ljuset hade tyvärr börjat försvinna.

Så avslutades då lördagskvällen med en intressant bildkritik och diskussion. Dessa bildkritiker är alltid lika intressanta att lyssna till och lära av.

Hmm, sista morgonen bestämde Sten, som jag åkte med under helgen och jag, att vi åker upp lite senare än de andra. Ja, jag kan väl säga, att det fanns två till i gruppen som även de tog lite sovmorgon, så ensamma att smita på morgonen var vi tack och lov inte.
Min fotoinspiration var kanske inte den bästa så här på söndag morgon, men jag fick ändå  en härlig morgon, där jag satt mitt ute i skogen medan solen gick upp och så sakteliga letade sig in i tallskogen.

 

Det kändes lite vemodigt när jag sista morgonen vandrade stigen ner från nationalparken och till bilarna. För kvällen innan hade vi fått reda på att detta skulle vara den sista workshopen Patrik skulle hålla. 9 härliga år som jag varit med, var till ända och det kändes nog lite konstigt, så visst satt jag därute i skogen och tänkte på allt härligt jag upplevt de här 9 åren, medan jag drack mitt kaffe. Tänk allt jag lärt mig, alla intressanta och givande diskussioner, alla härliga människor jag mött på dessa workshops och nya vänner jag fått. Alla underbara platser jag haft möjlighet att besöka tack var Patrik, platser, jag kanske inte kommit på själv att åka till.  Så jag avslutar det här blogginlägget med att tacka för alla fotografiska upplevelser jag haft på alla dessa workshops genom åren. Tack!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar