Ale Stenar och känslan av att hamna i en skräckfilm

JOdå, även Ale Stenar stod på programmet.. och eftersom jag är morgontrött, men kvällspigg bestämde vi att Ale Stenar måste vara perfekt att fotografera i kvällsljuset… så så fick det bli.. men först MAT!
Nu var vi hungriga bägge två och rejält hungriga.. Vi hade ju inte intagit någon mat sedan pizzan i Kivik.. Jag hade lämnat över kommandot för bilen så jag längtade efter lite god mat och ett glas vin till innan det var dags att klättra upp till Ale stenar.

Vi körde ner till hamnen i Kåseberg, hittade en mysig restaurang med utsikt över vattnet och tänk, trots att det såg ganska fullt ut.. hade dom ett bord för två.. Så in med menyn, ett glas vin beställdes till undertecknad.. och ett glas äpplemus till Patrik, som hade fått förtroendet att ansvara för C30:n. Vi enades om lite lammkött och jag vinkade till mig servitören.. men tyvärr… lammet var slut, så också torskryggen, som istället var Hälleflundra.. hmm.. men samma pris för fiskrätten… Här borde man kanske anat lite oråd.. men vadå, jag var hungrig och om en stund hägrade lite kvällsfotografering… Vi bestämde oss för karré istället och lutade oss tillbaka för att vänta på maten.. och vår väntan blev lång.. tillslut kom servitören tillbaka och beklagade.. även karrén var slut.. men fiskrätten fanns, dock fortfarande Hälleflundra.. och just det.. även kycklingen var kvar.. så efter lite gnäll bestämde vi oss för kycklingen.. men önskade kompensation för att strul med beställningen.. Vi hade ju inte längre tid att byta matställe.. ljuset började ju komma och vi skulle jo fotografera..

Jodå, vi fick vår kyckling.. eller skall vi säga, vi fick in en tallrik med en halv kycklingfilé och en halv vinge.. som låg där förskrämdra på tallriken.. ok, det var gott.. men kändes som en förrätt.. Iallafall ville restaurangen bjuda oss på efterrätt efter strulet, men det ville inte vi.. vi hade inte tid.. så tillslut bjöd dom på en av kycklingrätterna.. vilket ju var ganska sjysst..

Så började vandringen upp till stenarna.. det gick rätt upp och fotoutrustningen kändes tung (tyckte iallafall jag) min kompis som är mer vältränad än jag.. fast det är väl iof dom flesta.. hmm.. han sprang på lätta steg uppför trapporna, ställde sig lite då och då och joggade på stället medan han hejade på mig när jag släpade mig upp.. Det kanske är dags för att börja träna igen.. eller vad säger ni..

Jodå vi kom upp.. jag började leta fotovinklar och förbanna ungarna som sprang och lekte mellan stenarna.. men inte högt.. inte ännu iallafall.. Fast ok, medan skymningen sakta sänkte sig över stenarna tröttnade även barnen.. och så fick vi även hjälp från oväntat håll att jaga bort alla ungar.. för helt plöstligt dök dom upp.. dom flygande ”skalbaggarna” eller vad det nu var för flygfän.. Många var dom.. och närgångna var dom.. stundtals hade jag hela svärmar runt mig, dom fastnade i håret.. om kröp innanför tröjan.. dom fastnade på händer och armar och ryggen.. Det var läskigt och inte ens en cigarett skrämde dom på flykten.. dom blev nästan än mer närgångna..

Det är tur man har stativ och fjärrutlösare för ungefär så här gick fotograferandet till.. fram till kameran.. försöka få till motivet, fokusera.. snabbt några steg tillbaka.. och medan jag tog bilden.. slogs jag samtidigt med dessa äckliga, envetna surrande flygande skalbaggar..
Förresten tror ni någon av dom hade lust att surra framför linsen för att skapa en spännande förgrund till stenarna.. nej, det vägrade dom.. dom hölls sig liksom jag bakom kameran eller ovanpå kameran eller fastnade i kameraremmen.. Tillslut insåg jag iallafall att dessa äckliga flygfän iallafall inte stacks.. så då blev jag lite mindre hysterisk..

Fick jag några bilder.. jodå.. några blev det.. när vi äntligen blev ensamma däruppe
16072009-DSC_8507
16072009-DSC_8516
Slutligen det skulle vara intressant att få reda på vad det egentligen var för äckliga flygfän som svärmade däruppe.. En tom följde med oss hem i bilen, den satt på instrumentbrädan och bligade på oss..

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ale Stenar och känslan av att hamna i en skräckfilm

  1. cecber skriver:

    Hm … undrar om det inte var s. k. rapsbaggar ni stötte på? Jag tycker att jag känner igen beteendet, jag har träffat dem på Kullen någon gång.

    Ale stenar är annars bra för oss som hellre fotograferar på kvällen än på morgonen. Jag gjorde misstaget att åka dit tidig, tidig morgon en gång, men solen går ju liksom upp på fel håll :0) Så jag stod där i april och frös alldeles i onödan.

    Fina bilder :0)

  2. Johan Weinö skriver:

    Ni verkar ha haft en trevlig resa du & blomman, kul att läsa och se dina fina bilder från resan. Jag måste kika mer på din blogg, du har ju så mycket fina bilder.

    /johan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s