Vårtecken i skyn

Det är vår, det är vår… Jaa, det ÄR vår!

Idag som de flesta dagar tog jag min lilla lunchpromenad, samma lilla runda på ca 30 min, som varje dag. Jag sitter ju mitt ute i ett industriområde, med stora lagerbyggnader, bilfirmor, båtfirmor och just det, ett köksforum också…

Men som sagt, min promenad brukar gå genom bostadsområdet ovanför dessa trissta ganska stora byggnader och idag, liksom alla andra dagar, så svängde jag in på gångvägen och då såg jag dom.. mina första riktiga vårtecken. På ängen/gräsmarken jag skulle passera, där hade en flock av starar landat och begrundade om det var vår eller ej.. Dom kvittrade och tjattrade på en härligt sätt och i deras utkant stod en annan fågel, en tofsvipa. Jag stannade upp och klarade inte av att ta ett endaste litet steg till, jag bara stod där och njöt av det jag såg och hörde.

Staren har nämligen alltid för mig varit vårtecknet med stort V. Eftersom jag är uppvuxen på landet, där mina föräldrar hade ett lantbruk, så har jag också sedan jag var liten, levt med just årstidernas växlingar, deras påverkan på aretet på gården och just vårfåglarnas ankomst, var viktig. Dom annonserade annalkande vårbruk, mer än vad almenackan gjorde. Staren just, ja det var ”min” fågel, för den brukar komma i mars och vi tre systrar hade varsin vårfågel. Syster yster som fyller år i april, hon hade ärlan och andrasystern  som fyller år i februari, ja hon har lärkan, också jag då, som marskatt hade staren.

Nu har jag inte, som en del redan vet, inga fågelkunskaper, men ändå att se dessa vårfåglar spankulera på ängen, fyllde mig med sådan glädje. Glömd är den långa vintern, glömd är kylan och all snön.. eller rättare sagt, det är detta jag sett fram mot de dagar jag kanat fram på halkiga vägbanor, pulsat genom snödrivor. Det är det här jag minns från när jag var liten, då vintrarna ju var ungefär som den här vintern och där våren, sakta kom smygande. Nu äntligen får man uppleva detta igen.

Så visst sjutton har det varit värt 3 månader med snö och minusgrader, när man får uppleva en vår som den här.

Ja men tänker en del, vår har vi väl varje år, nja, inte sådan här vår, som sakta och behagfullt i sakta mak börjar dra in över landet. Där vi förhoppningsvis kan följa varje litet grässtrås kamp att ta sig igenom fjolårsgräset, där vi går och letar efter den första tussilagon.

Våren brukar komma infarande över en natt, och chocka dig med sin närvaro, där du inte riktigt hinner vänja dig vid den, för hur det än är, har du inte sett din kompis våren på ett helt år, så kan ni behöva vänja er vid varann lite grann.

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s