Att göra om

Förra året uppe i Abisko, så var naturligtvis den magnifika och imponerande jåkken ett av mina favoritmotiv. Då för ett år sedan, så kämpade jag på med olika kompositioner och olika ställen utefter jåkken där jag försökte fånga den.

I år tillbaka igen, så gjorde jag naturligtvis flera nya försök. En av bilderna jag tog förra året, skrev jag också ut och den har hängt på kontoret under det här året. Den fick hänga precis ovanför min dataskärm, så varje gång jag lyfte blicken från alla siffror på skärmen så såg jag just den här bilden. Det har ju naturligtvis gjort att bilden hårdgranskats av mig varje dag, flera gånger om dagen och självklart har jag sett vad jag inte varit nöjd med och vad jag varit nöjd med.

Det här är bilden jag tog förra året.


I år tillbaka på samma bro igen och första kvällen vi gick över bron, så var inte ens stativet med. Det var egentligen bara en promenad för att få röra på oss, efter alla timmar i bilen och mitt första tillfälle att visa och berätta för syster och svåger om omgivningarna vid turiststationen. Visst, vi tog lite bilder,men kanske egentligen lite ”skisser” att sitta hemma och titta på och fundera över hur jag egentligen skall försöka ta mig an det här motivet i år.

Så nästa kväll, så gick jag iväg på egen hand först, men efter stund så slöt även syrran upp och vi vandrade upp mot bron. Vi hade nämligen bägge två bestämt oss för att ”jobba” med jåkken från just den här bron. Så nästan framme hörde vi ett rejält plask, nja, plask, var kanske ett understatement. Vi insåg bägge två att någonting ramlade ner i vattnet och döm om vår förvåning. Det var inte någon liten sten, det var en person som dök ner i det kalla septembervattnet och väl framme vid bron, kunde vi konstatera. Några modiga tog sig ett kvällsbad i den kraftfulla, mäktiga och imponerade jåkken.. Dom hade klättrat ner från bron och stod där på en avsats. Själv så insåg jag att inte ens om någon erbjöd mig 1 milj, skulle jag dyka ner i det klargröna vattnet. Varför inte? Jo, av den enkla anledningen, jag skall aldrig få uppleva glädjen av den miljonen. Om jag inte skulle dö på vägen ner, skulle jag antingen dö i vattnet, eller flyta upp som en isstod. Skulle jag mot för modan överleva doppet, ja, då skulle jag antagligen inte klara av att klättra upp ur vattnet, utan istället sluta mina dagar, som näckens syster, ständigt sittande där mitt i jåkken, fast utan fiolspelet.. Så, med dom tankarna avstod jag från kvällsdoppet.. Däremot insåg jag, att hmm, man kan nog klättra ner från bron och hitta en bättre vy istället för den förra året.

Så väl framme vid bron, tittade jag runt och insåg, även en något försiktig, klumpig och stel tant som jag skall nog klara av att klättra ner en bit.. Så därunder bron, gick vi igång syster och jag.. och testade, komponerade, diskuterade och faktiskt tom en stund var helt tysta.. Det ni..

Så hur blev då årets bild, jo, den blev så här

Jag är personligen mycket mer nöjd med årets bild, så kanske, vem vet, alla gånger jag tittar upp från dataskärmen på jobbet, funderat över något sifferproblem och låtit mina ögon vila en stund på förra årets bild har gett resultat.

Så, årets bild får jag väl skriva ut den också, sätta bredvid förra årets och vem vet, nästa år kanske jag kan komplettera med en tredje…

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s