Höstligt på Söderåsen


Äntligen så skulle jag få se hur Söderåsens nationalpark är på hösten. Vi var några stycken som bestämt att åka ner en helg till Skåne o Söderåsens nationalpark. Den helgen vi tillslut valde fick bli 14-16 oktober. Så fredag förmiddag hystade jag in kamerautrustning och övernattningskitet i bilen och styrde mot Skåne, med ett litet snabbstopp i Ringhals för att hämta Emil en i gänget som åkte ner.

Lagom till när arbetskamraterna slog sig ner runt fikabordet för att ha lite fredagsmys, ja, då landade jag uppe på åsen och mitt fredagsmys började ungefär så här

Emil och jag vandrade runt på åsen,  botaniserade, komponerade, diskuterade och fotograferade, medan solen sakta sänkte sig ner över ravinen.

När ljuset började försvinna, då styrde vi bilen tillbaka till vandrarhemmet för nu var vi både hungriga och törstiga och medan vi väntade på resten av gänget, blev det en gudomligt pasta carbonara som sköljdes ner med ett glas rött vin.

Nästa morgon, uppstigning tidigt, ller iallafall ganska tidigt och upp på åsen igen och soluppgång. Kopparhatten var målet och där stod vi, såg solen sakta stiga upp över åsen. En och annan liten dimslöja låg och vilade utefter ravinkanten


När solen orkat sig upp över ravinkanten, ja då började vår vandring neråt i ravinen och en vandring utefter Skäreån. Det tog tid, för gissa att det blev många fotostopp innnan vi nådde fram till Naturrum och när jag tittar på bilderna, så inser jag att vad som får bli dagens motto är nog förgrunder.




Det blev en skön dag i solen, med kameran och det var inte lång stund vi stannade på vandrarhemmet innan det var dags att åka ut igen för kvällsfotografering. Efter lite velande och körande så hamnade vi tillslut återigen uppe på Söderåsen och nu var det någon som viskade inne i mitt huvud ”tänk på skeletten”, ”försök se skeletten”.. hmm.. tänker ni som läser detta. Nu är hon helt skadad, men lugn.. Det var detta vi diskuterade mycket en månad tidigare uppe i Abisko, och som Patrik Björk-Larsson, försökt lära oss.. Att se skeletten i skogen, men det är väl bara att inse, jag har fortfarande inte lärt mig se dom.



Söndag morgon, så tog jag min vana trogen lite sovmorgon, varför ändrade ett väl invant koncept.  Så kl var faktiskt 10 på morgonen innan jag dök upp vid naturrum för att återigen vandra utefter Skäreån och in i ravinen.
Dagens första bild blev den här. Det var ett underbart ljus som silade genom trädkronorna vid ingången till ravinen.

Det var ganska kallt och frosten låg fortfarande kvar på spångarna och gjorde plankorna såphala, men jag lämnade ganska omgående alla spångar och började min vandring inåt på den sidan utan några spångar. Jag fick en härlig förmiddag, där jag var tämligen ensam på min vandring.



Det blev bara ca två timmar ute med kameran idag, men det kändes så härligt gott att se bilder igen. Det var längesedan jag känt mig så fotomotiverad som den här helgen. Det är verkligen någonting jag kommer ta med mig hem.

Nu sitter jag inne på naturrums café väntar på resten av gänget, har snabbredigerat lite bilder och bara njuter av att mitt bildsug är tillbaka igen. Hoppas det kommer stanna kvar länge, länge

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s