Nu sover vitsipporna


Idag blev det en tur till Sävåns dalgång och naturreservatet i Stenkullen. Tänk, det var inte så längesedan kändes det som, som jag promenerade ner i reservatet och landade i ett stort grönvitt hav, ett hav av blommande vitsippor som sträckte sina kronblad mot solen. Solen som letade sig ner genom det halvkala grenverket, där man kunde skönja små, små svagt gröna knoppar som nyss vaknat till liv och väntade på att få slå ut och bilda nästan som ett grönt tak över vitsipporna.

Om ni glömt hur det såg ut i våras, så får jag väl påminna er här

Längtar ni dit? Det gör kanske inte riktigt jag, för jag längtar först och främst till vintern, en vinter med snö, lite kyla, härliga kalla dagar, när det knarrar lite gott under kängorna när man pulsar fram i snön. När solens strålar gör att snöflingorna gnistrar som vackert slipande diamanter av högst kvalité.

Idag var det som sagt höst vi Säveåns strand, de flesta löven hade ramlat av från sina grenar, men ett och annat lite seglivat blad klamrade sig fast vid sin gren, kanske rädd för att falla i det kalla och lite ogästvänliga vattnet.


Fast lite glitter såg jag ändå, för solens strålar lekte ändå i vattendropparna som hängde från grenarna.


Vattnet var kanske inte så inbjudande, men jag kunde ändå inte låta bli att slå mig ner vid strandkanten för att försöka fånga vattnet när det lekte nerför forsen i strida strömmar, hoppade och skuttade över stock och sten på sin väg ut i världen.




När jag vandrade runt bland alla de vissnade löven då kunde jag ändå inte låta bli att tänka på att härliga vitsippor som just nu sover någonstans därunder i den våta myllan tillsammans med alla andra blommor. Som som sover sin skönhetssömn för att om några månader återigen leta sig upp genom mattan av löv och lyckliga möta den värmande vårsolen.



Men är det inte ändå detta som är just tjusningen med våra årstider här uppe i Norden. Vi får en chans till vila och återhämtning, vi drar oss tillbaka lite och tar det lugnt under några månader, precis som naturen gör. För att sedan fram i mars börja piggna till, känna hur det börjar spritta i oss igen när den första vårsolen träffar våra nästippar.

Att vandra i naturen på ungefär samma ställen men vid olika årstider gör också att man upptäcker nya ting. Träd, buskar och formationer som inte riktigt syns när den frodiga grönskan är som mest explosiv. Själv så hittade jag ett liten pöl, en bit sankmark, där mina stövlar fick visa att dom fortfarande var hela när jag klafsade dit.

Det enda jag kanske saknade på min fotovandring vid Säveån idag, ja, det var nog faktiskt bara kaffet, för jag hade glömt min termos hemma, vilket aldrig mer skall upprepas, det är då säkert.

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s