Mobbing – stoppar vi – tillsammans


På bilden Claes Jenninger och Isabella kramas efter hennes föredrag!

Det har varit några ganska omtumlande dagar för mig i mitt numera ganska stillsamma och lugna liv. För i onsdags landade en härlig 16-årig tjej på centralen, som under några dagar skulle bo hos mig. Vi kände varann inte sedan tidigare, däremot hade vi hälsat på varann på bokmässan i Göteborg i höstas, då jag känner hennes pappa. Men som sagt, saker och ting brukar ju lösa sig om man tar det som det kommer och det gjorde det den här gången också. Vi har skrattat och pratat och jag har haft några härliga roliga dagar, men också dagar då jag lärt mig många nya saker.

Isabella, som hon heter, kom ner till Göteborg för att deltaga på en en mötesplats för samtal om mobbing. Hon skulle nämligen berätta om sina egna upplevelser som mobbingoffer.För den här härliga, glada, öppna och fantastiska tjej har nämligen under 7 års tid, utsatts för både psykisk och fysiskt mobbing. Varför???? Ja, det undrar jag också. Varför råkar vissa barn ut för detta.. Hmm, säger vi vuxna, hon är väl antagligen lite annorlunda.. Men vadå, vad eller vem bestämmer att någon är annorlunda??? Vem sätter normerna för vad som är normalt?

Är jag annorlunda, bara för jag är en glad tjej som kan prata, uttrycka mig, inte har exakt samma dresscode som mina klasskamrater. Vågar vara mig själv och inte följa den breda strömmen? Hmm.. konstigt egentligen, för vi predikar ju individualism idag, vi vill ju att våra barn och ungdomar, skall växa upp till individualister, men är vi detta, ja, då ajja bajja, då är vi annorlunda och annorlunda är farligt att vara..

Mötesplatsen som är på Stadsbiblioteket i Göteborg och som arrangeras av Stiftelsen Måns Jenningers minnesfond. Vem är Måns Jenninger kanske ni undrar? Jo, han är en kille som idag skulle varit 20 år, men tyvärr, han kommer aldrig få uppleva sin 20-årsdag, för när han var 13 år tog han sitt liv. Ett liv som hans klasskamrater gjort till ett så stor h-vete så han inte längre orkade leva. Just det, hans plågoandar drev en glad liten kille till detta beslut, för han kanske också var ”annorlunda” – men var han verkligen det? Nej då, han var bara Måns, en kille som kanske inte gillade att spela fotboll, utan gillade andra saker. Gillade att skratta, berätta roliga historier. Vill ni läsa mer om Måns så gå in på hemsidan.

Mobbing – det är ingen ny företeelse, det har alltid funnits – men när jag var liten och gick i skolan då kallades mobbingoffren hackkycklingar – och du som läser detta, sätt dig ner och fundera en stund, fanns det inte någon i din skola, som kallades hackkyckling. Visst gjorde det detta, och du var kanske tom med och pekade finger åt  hackkycklingen,  just för hon/han inte var som du, för hon kanske luktade lite annorlunda, eller kanske inte hade de senaste kläderna på sig, eller ville lära sig saker och pluggade. Som kanske inte ville åka pulka eller kasta snöbollar, som kanske hade glasögon, eller var rödhårig..  Återigen, tänk efter var dom annorlunda – nej, såklart dom inte var – dom såg bara inte exakt ut som du själv.

Mobbing är inte bara ett obehagligt vansinnigt fenomen som förekommer bland barn. Det förekommer överallt ute i samhället, på arbetsplatser, i föreningslivet, på stan, bland grannar, i det stillsamma villaområdet. Dagligen utsätts som sagt, vuxna för mobbing på sina arbetsplatser, jag vet, jag har själv upplevt det och jag har upplevt att ingenting händer. Man blundar, man tittar bort, man vågar inte eller man bryr sig inte. Inte ens facken, som det så vackert heter skall ”ta tillvara de anställdas intressen” bryr sig inte, ids inte, eller skiter i det.

Skall det verkligen få vara så här?

Skall barn bli rånade på sin barndom, bara för att vi blundar, skall vuxna behöva gå in genom dörren på sin arbetsplats med en stor klump i magen av rädsla för vad som kommer hända idag, eller köra hem med tårarna rinnande ner för kinderna bara för att, någon bestämt att henne/honom tycker vi inte om, egentligen är rädda för, eller bara själva är så svaga och rädda, så dom måste ge sig på den starkare och sakta och metodiskt bryta ner en annan människa.

Nej, säger jag, det finns inga människor som är annorlunda, det finns bara människor som inte är likadana som du och jag..och vem är det som säger att det inte är du och jag som är annorlunda istället….

Barn föds inte till mobbare, barn föds inte med kunskapen om att någon inte är som dom.. Det är vi vuxna som lär barnen detta. Det är vi vuxna som ger barn deras normer.

En kvinna jag lyssnade till på stadsbiblioteket, berättade om sin uppväxt, hon var klassen och skolans hackkyckling för hon hade en mamma som inte riktigt klarade av att ta hand om henne. Hon var inte alltid ren i skolan, men vem var det som sa till hennes klasskamrater att ”Nej, henne skall du inte leka med för hon är smutsig” – så klart det var vi vuxna.

I en hästflock, så kan du se om du studerar den, att vissa individer i flocken blir utstött. Det är ofta hästen som är en skäck (den är svart och vifläckig, som en indianhäst) Varför, jo, den är annorlunda, den ser inte ut som resten av hästflocken. Men djur är ju inte intelligenta varelser, det skall ju vara detta som skiljer oss människor från djuren – vår intelligens –

Men – är vi egentligen så intelligenta – vi gör ju precis samma sak – vi stöter också bort skäcken – så var det med vår intelligens… hmm..

Under de här dagarna på Stadsbiblioteket har jag också vandrat runt och studerat en fotoutställning av fotografen Elisabeth Ohlsson Wallin som heter Via Dolorosa. En samling bilder som visar 15 steg vad som händer med ett mobbingoffer och första bilden tycker jag är den viktigaste egentligen för det är där vi skall säga STOPP!

Texten till bilden är: Det kan räcka att ha fel klädsel. Många gånger är det bara en  slump  vem som väljs ut.  Ofta börjar det bara som ett skämt. En gång är en gång för mycket.

Så enkelt är det faktiskt, det kan börja som ett litet skämt, men det är inget skämt, det är allvar, för det lilla skämtet, kan sluta att med att detta barns hela barndom blir förstörd.

Så nästa gång du hör ett barn, reta eller skämta om ett annat barns utseende eller kläder, eller dialekt, våga stå upp, våga säg ifrån, våga visa att du vågar säga nej till mobbing.

Och du som har vägarna förbi Stadsbiblioteket i Göteborg. Gå dit, se utställningen, lyssna till föredragen, våga engagera dig för en av de värsta sjukdomar vi har i vårt samhälle. Det är tillsammans vi kan stoppa mobbingen, utrota denna hemska farsot, som tom kan ha dödlig utgång.

50 000 barn utsätts för mobbing varje år. 13 000 barn utsätts kontinuerligt och långvarigt för mobbing. Det är 50 000 för många och kan vi utrota smittkoppor, så skall vi väl för guds skull kunna utrota mobbing – för vi är ju intelligenta varelser.

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Mobbing – stoppar vi – tillsammans

  1. catcatch skriver:

    Åh, vad jag tycker om det här inlägget!!! TACK! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s