Hem ljuva hem…

Det var kanske inte riktigt det jag kände när jag landade här hemma i måndags.. Jag brukar alltid tycka om att komma hem igen efter en resa. Men att åka hem från Abisko känns alltid lika sorgligt, för däruppe trivs jag, där mår jag så gott. Där infinner sig lugnet över mig. Där går jag runt och behöver inte bry mig så mycket om världen utanför. Det enda jag egentligen behöver tänka på är vädret, ljuset, och vart skall jag bege mig idag.

Nu när jag varit hemma ett par dagar och börjar titta igenom bilderna igen, så kan jag också konstatera, att så här produktiv på en fotoresa har jag nog inte varit förut. För jag har fotograferat varenda dag och varje dag har jag känt mig kreativ, så kreativ som jag kan känna mig.. Det har inte en endaste dag, varit kampen för att försöka se motiven, utan jag har istället tagit tag i varje ställe jag tagit mig till.

Som ex.vis, i den artrika björkskogen. Där har jag ju tidigare varit totalt tom i hjärnan och bara irrat runt fullständigt förvirrad och muttrat, ”det här klarar jag inte”.. Den här gången gav jag mig själv ett uppdrag. – Idag får jag bara fotografera i den ”kaotiska” björkskogen.  Tänk, det fungerade..

Man säger ju ofta att det inte är utrustningen som gör fotografen, men så mycket kan jag ändå säga.. ibland så underlättar utrustningen.  För med mina nya kamera så upplever jag att jag ändå lyft mig som fotograf, eller skall vi säga ny inspiration. De förbättringar på den nya kameran (Nikon D800e) i förhållande till min gamla (Nikon D700) har ändå varit så stor, och nu pratar jag inte bara pixlarna på sensorn. Utan framförallt det förenklade användnandet av Live-view har gjort att när jag tittar på bilderna så upplever jag något nytt, som inte fanns där förut. Jag upplever också ett nytt, och mer koncentrerat sätt att fotografera, som förhoppningsvis också höjer bilden ett steg. Det känns som jag kanske tar ut svängarna på ett nytt sätt och som känns väldigt, väldigt spännande.

Som ju alla vet, så har jag varit med på ganska många workshop genom åren. En kompis till mig sa ungefär så här för ett år sedan ”Du behöver inte gå en massa workshop” börja fotografera själv”. Visst ligger det mycket i detta, men framförallt, när man åker iväg så här en vecka på egen hand, att ta med sig kunskaperna man får på en workshop och förvalta detta på egen hand.. Det tror jag är det viktigaste med utbildning.. Att verkligen försöka ta med sig det man lärt sig, när man ger sig ut på egen hand… Låta lärarnas röster från de workshops jag varit på, få sitta kvar någonstans där inne i hjärnan och viska tankar och kunskap även när jag är på egen hand. Samtidigt också försöka jobba efter eget huvud, testa, leka, jobba, fundera. Det är precis detta man hinner med när man åker bort så här en vecka själv.. och när man t.om. drömmer kompositioner på natten, ja, då tror jag man lyckats.

Så en vecka så här själv, jag det är som en förlängning av alla de workshop jag varit på

Nu hade jag ju fördelen av att vara tillbaka på samma ställe för tredje året. För även om ljuset, färgerna och vädret aldrig blir detsamma, så ”vet” jag ändå.. Det var intressant att höra Ankis kommentar första kvällen, då hennes förvirring nog var ganska stor, när hon första gången mötte den storslagna vyn av Abiskojokken. Precis samma förvirring jag själv upplevde första gången jag kom dit.

Vad blev veckans höjdpunkt tro? Oj, jag vet inte, hela veckan var en höjdpunkt.. men eftermiddagen uppe vid Njaukajaure, ligger högt upp på listan. Jag älskar ju att få komma dit och bara släppa loss allting. Sitta vid sjökanten och dricka kaffe och bara titta ut över sjön.. Njuta av stillheten däruppe och titta på hur ljuset hela tiden förändras.. I år kunde jag se, hur det snöade uppe bland fjälltopparna för innan vi gick tillbaka hem, så såg de ut som om någon pudrat som med florsocker.


En annan höjdpunkt var naturligtvis norrskenet  och den upphetsningen jag kände när det spelade över himlen, gjorde väl, att jag inte riktigt lyckades få till några bra bilder.

Det var också en höjdpunkt att få se Kebnekaisemassivet, om än på långt håll och Det gav mig nya reseidéer som jag skall försöka genomföra framgent. Nej, jag skall inte försöka bestiga Kebnekaise, men däremot vill jag tillbringa några dagar i närheten av det.

Avslutningsvis, så kommer här mina två sista bilder från veckan.. För det är ju ändå detta som kanske är en stor del av Abisko, deras underbara björkskog, där artrikedomen är enorm.


Skall jag åka upp igen? Ja definitivt, vill jag åka upp till Abisko igen.. om det blir nästa år, ja, det får vi se…

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s