Högst personligt


Varför satsade jag på naturfotografi?

Jag skulle kunna svara med en enkel klyscha på den frågan, nämligen jag föddes på landet på ett litet familjejordbruk. Då levde vi nära naturen och jag var ofta ute i skog och mark tack vare detta. När mor ville jag skulle städa mitt rum, eller hjälpa till och diska, då rymde jag hellre ut i skogen. Men kanske är inte svaret så enkelt, eller kanske är det så?

Ibland, när jag skriver här använder jag uttrycket ”när fan blir gammal blir han religiös”. Kanske det är en del av svaret, för är det så att jag på något sätt letat mig tillbaka till mina rötter? Är det så att jag hittat ”hem” igen, trots att jag bor mitt i storstaden.

Nja, svaret är kanske inte lika enkelt. För hur sjutton, blir en en person, som älskar att sova på morgonen, som gillade att trippa runt på Avenyn i högklackat, som älskade att vara en del av nattlivet i Göteborg, som blundade och vände på sig när solen letade sig genom den nerdragna rullgardinen i sovrummet en vårmorgon och retade ögonvrån, någon som istället för att gå och lägga sig kl 03.00 på morgonen, istället släpar sig upp ur sängen och ger sig ut i naturen för att säga godmorgon till en yrvaken natur.  Ja, det är något jag också undrar över.

Men, jag är glad att jag hittade till naturfotot.

Jag är också glad, att jag av en lyckligt slump, råkade på människor som öppnade mina ögon för landskapet, som hjälpte mig på vägen i mina första stapplande steg genom naturfotografins labyrint.

Jag är glad, för under några tuffa år, var det mitt alldeles egna värld där jag kunde hämta styrka och få vara mig själv. Kanske var det också där jag hittade mig själv i en annars tuff tillvaro där jag kunde få stänga ute det som var jobbigt och energidränerande. En tid där jag fick höra hur värdelös jag var, hur fel allt jag gjorde var, men ute med kameran, ja, då kände jag att jag levde och fick vara mig själv och det jag gjorde var bra och den kritiken jag fick var konstruktiv och drev mig framåt istället för att bli defensiv.

Då blev stunderna ute i naturen tillfällen, där jag fick återhämta mig, där jag fick lov att vara och där jag också hämtade styrka. Kanske den styrkan, jag  någonstans fick med mig, när jag som en strotsig skitunge  rymde hemifrån och satt på en sten i skogen och gjorde nästan ingenting.

Idag är jag glad att dessa människor delade med sig av sina kunskaper till mig, så jag när jag sitter i trissta bilköer till jobbet, inte bara ser alla dessa lika trötta medtrafikanter i sina bilar, utan jag ser ljuset på himlen, eller naturen förändringar. Jag ser, när dom första små skotten på träden börjar våga sticka ut lite blygt och skapa en liten, liten, svag nyans åt den där speciella skira gröna färgen. Jag är glad att jag ser de små, små subtila skillnaderna i naturen, när den lite yrvaket börjar vakna till liv efter några få månaders sömn sådär i brytningen mellan vinter och vår. Jag ser också och njuter av när naturen börjar göra sig redo för sin vintervila.

Jag är glad, att jag kan gå ut bland höstlöven och se hur vackra de små löven är i slutet av sin levnad, när dom fallit till marken och bildar ett härligt spektra av färger i alla oändliga nyanser från gröngult till orange, till rött, till brunt och grått. Jag är glad, att kan sitta framför ett stort kastanjelöv länge, länge för att försöka skapa en spännande bild.

Hur blev det egentligen så här. Det undrar jag också, men jag är lycklig att jag tack vare min passion för naturfotografering, ser det här. När mina arbetskamrater står och gnäller över det trissta novembervädret, ja, då ser jag istället hur vackra mönster regnet trots allt skapar på rutan, eller att den låga solen skapar spännande skuggor i gräset.

Jag blir stolt över mig själv, varje gång jag går upp nästan mitt i natten, eller skall vi snarare säga, när jag kanske förr kom hem. Fyller min termos med rykande hett kaffe och åker ut och säger godmorgon till naturen, som lite försiktigt i lagom lugn takt vaknar.

För mig handlar inte naturfotografering om att komponera den där bilden som alla säger ”wow”, eller ”aha” inför det handlar om någonting helt annat. Det handlar om att njuta av det lilla, att få energi av att få vara en liten obetydlig del av den stora mäktiga naturen. Det handlar om att mina sinnen har öppnas, att känna, ta in, se de små nyanserna. Att när saker känns jobbiga, blunda för en kort stund och plocka fram en bild.

Det handlar också om att jag fått möjlighet att besöka platser i Sverige, som jag ser på ett nytt sätt, där jag tack vare fotograferingen, ger mig själv tid att verkligen se, att försöka se någonting mer än bara skogen för alla träd

Det ger mig också möjligheten att ”tvingas” släppa jobbet, för hur sjutton skall jag ha tid att tänka på debet och kredit kl 03.00 på morgonen när små lätta vågar sakta rullar in mot stranden och försöker fånga de första solstrålarna.

Det är bara att inse, att den där gången, när jag hade blivit uppsagd och fick en fullständigt vansinnig idé att köpa en ny kamera och börja fotografera igen, trots att den skulle tömma större delen av mitt sparkonto, var en av de bästa investeringar jag någonsin gjort.

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Högst personligt

  1. Erika Ahlberg skriver:

    Tack för denna livshistoria, med din underbara känsla för naturen, din kärlek till det magnifika vi har på denna jord. Tack för att du delar med dig av denna passion för fotograferandet, men även upplevelsen av naturen, att den ger dig energi och hur du ser det vackra när alla andra ser det dystra. Dessa ord lyfter mig…din passion och kärlek.
    Önskar dig en underbar helg!

  2. Anders Åberg skriver:

    Fint skrivet Agnetha och även om jag mera sällan brukade trippa längs avenyn i högklackat så ställer jag mig ibland samma fråga.
    Ska jag verkligen gå upp så förbannat tidigt bara för att fota?
    I perioder, oftast vid den här tiden konstigt nog, när man faktiskt inte behöver upp så tidigt, så tappar jag den där gnistan och nu har jag inte varit ute med kameran på en månad ungefär.
    Men när det börjar våras så smått så brukar det komma tillbaka, men då är det oftast en längtan ut i naturen mer än fotolusten som drar.
    Plåtandet kommer liksom på köpet.
    Någon sa att det finns två sorters naturfotografer, en som älskar att fotografera i första hand och en som prioriterar naturupplevelsen.

    • nikonetha skriver:

      Tror vi skall vara tacksamma att du inte trippat på Avenyn i högklackat 🙂 men jag håller med dig,ibland är naturupplevelsen viktigare än fotograferandet och det härliga är att det ofta är då, iallafall jag kommer hem med bilderna jag är mest nöjd med. Just kanske för just upplevelsen får ta överhanden och därmed kommer inspirationen liksom på köpet.

      • Anders Åberg skriver:

        Precis, om man kan definiera vad det är som framkallar sköna känslor i naturen, så vet man också bättre vad man skall försöka förmedla på bild.
        Lätt sagt men svårt gjort bara och inte så många som lyckas kommunicera med bilder på det viset.

  3. Patrik Larsson skriver:

    Vad glad jag blir av att läsa detta Agnetha! Ses på mässan i helgen 🙂

    • nikonetha skriver:

      Tack!
      För du är ju en av de som hjälpt mig att öppna mina ögon.
      och vi ses på mässan i helgen du lär väl höra när jag är på ingång 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s