Vargmötet

11052008-DSC_3383
Nedan är ett blogginlägg som jag publicerade på en annan blogg för drygt 4,5 år sedan efter en natt, som var en av mina mest starka upplevelser någonsin. Det var också den här upplevelsen för fick mig att ta ställning. Vargen har sin plats i vårt land. För där mitt ute i den finska vildmarken, ensam, så fick jag tid att tänka. Tänka över vem vi människor är. Inse att vi faktiskt bara är en liten del i en stor värld, där alla har en plats och där vi inte har någon rätt att sätta upp de spelregler för vad som passar oss bäst.
Jag vet inte, är det kanske så, att  människor omkring oss som bara läst i senaste sensationskvällstidnings svarta stora rubriker och tror på detta och tror på att detta är sanningen. Låt oss istället ta reda på fakta. Låt oss istället inse att vår natur, ja, där är vi bara en liten kugge. Låt oss inse att det finns utrymme  för vargen. Inse att det finns plats för oss alla, om vi bara samarbetar.
11052008-DSC_3371
11052008-DSC_3375
11052008-DSC_3377
11052008-DSC_3379
Återigen hemma efter en natt ute i ett gömsle och här kommer mina upplevelser från gårdagen och natten.

Den här dagen/kvällen/natten skulle jag tillbringa i ett gömsle ute i Ingenmansland. Ingenmansland är en remsa på mellan 500 m och 1,5 km längst med Finlands gräns till Ryssland. Den har tillkommit för att uppmärksamma ex.vis bärplockare och jägare och även andra att man närmar sig gränsen till Ryssland och att det nog är dags att vända. Detta för att inte irra sig in på Ryskt område och därmed skapa de problem som då kan uppstå. För att ge sig ut i Ingnmansland behöver man ha med passet, vilket låg väl nerstoppat i jackfickan.

Gömslena låg ute på en mycket sank myr, inte ens mina nyinköpta rejäla Tretorn-stövlar hade nog räckt, så jag blev skjutsad på snöskooter över myren, en ny och häftig upplevelse, som iof kunde slutat illa. Träden står tätt så det gäller att inte låta fötter och knän sticka ut, vilket en av mina fötter gjorde, men det slutade tack o lov lyckligt, bara lite öm i foten.

Väl framme, vidtog den vanliga proceduren, inspektera gömslet, kolla in var toaletten var, (samma fantastiska standard som under gårdagen) packa upp kamerautrustningen och rigga den. I gömslena är det så bra ordnat så en rejäl planka finns jämns med ena väggen, där hål och kamoflagetyg sitter. Du behöver alltså bara ha med ditt stativhuvud, som du enkelt skruvar fast med en skruv som sitter i varje hål och så på med kameran och du har ett stadigt ”stativ” för din utrustning.

Vädret var tyvärr inte det allra bästa igår, det blåste rejält ute på myren och någon timma efter jag anlänt, så började det regna rejält. Det fanns ju inte mycket att göra mer en sitta där och titta på regnet som vräkte ner, tända oljelampan för att få upp värmen och få bort fukten och som ni kan se, ölen fanns med idag också.

Efter kanske två timmar slutade det äntligen regna, men tyvärr inga djur i sikte. Jag satt där tyst och stilla, drack lite kaffe, spanade ut över myren, kände mig lite orolig att kanske regnet gjort att djuren föredrog att stanna kvar i skogen.

Men så vid 9 på kvällen, det var fortfarande ljust ute och himlen hade tom spruckit upp lite, då helt plötsligt spetsades mina ögon, något grått dök upp där i vänstra ögonvrån. Jag tog fram min kikare och tittade, jo det var sant, det var en varg.

Vargen, kom sakta promenerade på andra sidan av en dypöl, kanske ca 100-200 m bort, den stannade till, spejade bort mot mitt gömsle, för att sedan i sakta mak promenera vidare. Jag blev så exalterad att jag nästan glömde av kameran, men fick iallafall iväg några halvbra bilder, som tyvärr var lite för ljusa. Men iallafall, jag hade fångat en varg på bild.

Den vek efter ca 5 min av in i skogspartiet och försvann bakom några träd. Jag satt fortfarande totalt stilla och tyst, vågade nästan inte ens andas, men samtidigt också lycklig. Jag hade fått se något, som kanske inte alla här på besök lyckas med, nämligen att få en varg.

Efter en stund, så hörde jag att en Korp från samma skogsområde, skrek ut sin varningssignal. Jag började fundera på om Vargen kanske var kvar, och när jag kikade mot träddungen, så jag mycket riktigt en skugga röra sig bakom träden. Jag kollade igen med kikare och jodå, det var definitivt vargen som var kvar där och smög i skogsbrynet. Jag kunde se hur den stod och tvekade om den skulle ge sig ut på öppen mark igen. Själv höll jag nästan andan igen och bara hoppades att den skulle våga.

Så stack den ut sin nos, tog några steg och var återigen ute ur skogen,. Den här gången var kameran beredd, och jag följde den i sökaren och tog en massa bilder, medan den sakta promenerade tillbaka igen på snösträngen utefter pölen. Så vek den av mot mitt gömsle, kom lite närmare, stannade till, nosade och tog en rejäl köttbit från något kadaver som låg vid strandkanten. Tittade upp, slickade sig om munnen och började i sakta mak promenera framåt. Den kom fram till en vattensamling, tog ett graciöst hopp över vattenpölen och vek av och bort ur mitt synfält.
Detta var en upplevelse utöver det vanliga, även om jag bara kunde följa det på håll, men att få se detta djur, som spridit så mycket skräck bland människor, som det skrivits så många sagor och historier om där Vargen alltid framställts som ”the bad guy” att äntligen få se detta sädonomspunna djur i verkligheten och inse, den ser ju egentligen inte farligare ut en grannens hund. Det var en upplevelse utöver det vanliga.

Klockan hade nu nästan blivit 12 på natten och jag förstod att så mycket skulle jag nog inte kunna se, så började därför göra mig iordning för några timmars sömn i gömslet. Då helt plötsligt hör jag ett ljud. Kunde det vara en varg som ylade? Det lät nästan så, som jag kände igen ljudet från filmer man sett. Ylandet kom tillbaka och då började en hel kakafoni av ljud från skogen. Jo, det var sant, det var en ensam varg som ylade där i mörkret och fick svar från en Vargflock någonstans i närheten. Detta var mäktigt att få vara med om och din litenhet som människa och närheten till naturen kändes så påtaglig. Jag tror nog aldrig jag upplevt den känslan så tydlig som just då.

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s