Hemma igen

20130916-_DSC6637
Så är man då hemma igen efter en vecka uppe i vår underbara fjällvärld. Jag har också kunnat sova ut ordentligt efter en hemfärd som kanske blev lite längre och lite krångligare än jag tänkt mig.

Hur var det då att åka iväg på en fotoresa alldeles ensam. För det var ju första gången jag gjorde detta. Jo, å ena sidan har det varit väldigt skönt att få stänga av min sociala sida och vara helt själv. Inte prata med någon, utan få vara ensam med mina tankar och mitt fotograferande. Å andra sidan har jag ändå saknat någon av mina härliga fotovänner när jag varit ute och fotograferat, men också tillbaka hemma i soffan i  biblioteket på turiststationen. Ni vet när man sitter tillsammans och går igenom bilderna och diskuterar för och emot en bild. Vad är riktigt bra med bilden, eller vad kunde jag gjort bättre. Nu har jag försökt att föra den diskussionen med mig själv, vilket kanske också varit en ny lärdom, men här jag jag nog känt mig ganska så ensam ibland. Sedan att sitta och snacka om allt mellan himmel och jord med en kopp kaffe i handen, vid kanten av jokken och ha gott sällskap har jag ibland också saknat en del.

Däremot har den här veckan ändå blivit den avkopplingen jag kanske behöver, där tankar och funderingar hamnat på plats och också en tid att få gå in i mig själv. Någonting jag tror vi alla behöver lite då och då. För att få distans till ting som händer runt omkring än och som man ibland kanske inte riktigt hinner ta tag i .  Abisko är ju för mig den där perfekta platsen att få göra dessa reflektioner. Det är ju en plats där jag verkligen kopplar av.

Att få vara ute så mycket som jag varit de här dagarna är också skönt. För jag kan väl säga som så, det jag överkonsumerat den här veckan är varken godis, mat cigaretter eller drycker. Det är frisk luft och frisk luft i massor, som gjort att när kvällen kommit har jag varit så där härligt trött som man bara kan bli av frisk luft och att röra på sig.

Det har varit den där totala lyckan när jag suttit vid jokken och bara tittat mig omkring på denna majestätiska natur som vi har här i Sverige och som vi skall vara så rädda om. Därför gör det mig så förbannad, sorgens och upprörd när jag samtidigt läser om hur man låter utländska gruvbolag projektera i denna ömtåliga och fantastiska natur. Bolag som utan någon som helst hänsyn  till den ömtåliga natur vi har här uppe söker och projekterar efter malm, detta norrländska guld, som är dess förbannelse och  kan bli denna naturs undergång om det får fortsätta.  Bolag som med en kortsiktighet utan någon som helst hänsyn vill tjäna pengar,  för att sedan när malmen är utvunnen dra vidare och lämna outplånliga sår och skada som aldrig går att reparera.
Nej, låt oss hoppas att detta inte får ske, utan vårt storslagna arv får lämnas vidare orört till nästa generation.

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s