Söderåsen del 2 – Klövaravinen

Jag lovade ju en fortsättning av helgen på workshop med Patrik Larsson och här kommer den. VI hade nu kommit fram till lördag eftermiddag och vädret, ja, det var fortfarande det perfekta fotovädret. Visserligen hade blå himmel vågat kika fram mellan molnen vid lunchtid, men kanske det ljudliga protesterna från oss fotografer skrämde bort det blå, för snart var ordningen återställd, softboxhimlen var tillbaka. Så efter bara någon timma hemma vid datorn för genomgång av förmiddagens bilder, ett snabbt urval och de två bilderna till kvällens bildkritik så bar det snart iväg igen.

Patrik har de senaste två gångerna jag varit med på workshop nere i Söderåsen envisats med att ta oss till Klövaravinen. En ravin som ligger utanför nationalparken och dit kanske inte så många fotografer egentligen tar sig. Hmm, undrar varför??? 🙂 För det här stället tillhör inte min favorit, det räcker liksom att jag ser Patriks preliminära program för helgen och läser Klövaravinen så känns det som en tung suck gå genom hela mig, jag vet vad som komma skall. Nämligen en kamp mellan mig och den här förbaskade Klövaravinen, en kamp som väl Klövaravinen leder hittills. Men nu tillhör jag ju ändå det där släktet som fötts envis och tjurskallig, om jag bara kan använda dessa egenskaper på rätt sätt.

Jodå, kampen mellan mig och ravinen började direkt jag steg ur bilden, jag blängde in i bokskogen och började försöka leta kompositionen, det sket sig direkt. För allt jag såg var bara ett enda stort kaos. Så jag insåg, vi tar fram plan B och ser om det hjälper. Vad år då plan B – jo en kopp kaffe såklart. Nähä, det hjälpte inte – då ringer vi en livlina. Men icke som nicke, där svarade ingen.

Nu började jag blir riktigt tjurig – och när Patrik glatt kom och frågade ”Hur går det”? ja, då blängde jag antagligen tillbaka och svarade ”Inte alls”

Men jag insåg, här gäller det att kämpa, för inte skall Klövaravinen vinna över mig idag igen. Så äntligen första bilden värktes fram i ren trots och Patrik bara log och tyckte, sådär, kämpa, kämpa och han såg ganska nöjd ut, när den halvt avsomnade städtanten inom mig vaknade till liv och jag började plocka bort små störande element  i min komposition.

Vid det här laget, började jag allvarligt smida planer på sovmorgon nästa morgon, men eftersom jag delade rum med syster yster, som känner sin lillasyster, insåg jag, den smitningen skulle inte fungera ett endaste dugg.

Så jag kämpade på, med svetten rinnande ner för pannan. Nej just det, det var inte svett, det var regn, den enda rejäla regnskuren vi fick, som naturligtvis behagade sluta när jag fick snilleblixten – jag kan lägga av nu, för jag fotograferar ju inte i regn – .  Så, det var liksom bara att fortsätta och kämpa på…

Nu började jag faktiskt komma igång lite så en bild till lyckades jag klämma ur mig, innan mörkret började göra sig gällande och det var dags att åka mot den hägrande middagen.

En god middag och till denna en öl senare, var det en trött, men ändå ganska nöjd undertecknad som slog mig ner i föreläsningssalen och kunde konstatera, japp, det blir definitivt inte någon walk over för mig imorgon, nu jäklar.

Så nästa morgon, uppenbarade jag mig, i frukostrummet återigen förklädd till en zoombie, för ni som känner mig, mornar är inte min allra bästa tid på dagen och denn morgon var definitivt inte något undantag, Men några koppar kaffe senare hade även jag vaknat till liv och njöt av utsikten från ravinen, för nu började jag faktiskt känna mig, om inte precis hemma där, så iallafall på klart bättre humör än kvällen innan och livet som landskapsfotograf i Klövaravinen klart lättare.

Morgonen började väl med en och annan bild, som vi kanske inte ens skall visa här, men det kändes bättre och bättre

Så det var nära på att jag inte ens hade lust att ta min morgonmacka och 5:e kopp kaffe därute för nu var fotograferande roligt igen… Tänk så fort kan det svänga i min värld.  Så när Peter tipsade mig om en intressant komposition, ja då vågade jag mig till och med mot den höga kanten ner mot bäcken, som just här hade skurit sig djupt, ner genom skogen.. Så där stod jag, med hjärtat i halsgropen och vågade nästan inte titta ner, utan bara rakt fram.

Så nöjd med mig själv som övervunnit både läskiga höjder och naturen i Klövaravinen avslutade jag morgonen med att försöka fånga de underbara gärdsgårdarna, som slingrade sig så vackert bland bokträden i det kuperade landskapet.

Det var en riktigt nöjd undertecknad som satte sig i bilen för att åka tillbaka till Pensionatet och den sista bildkritiken innan det var dags att avsluta min helg i Söderåsen för den här gången och jag kunde i bilen räkna på fingrarna och konstatera, det dröjer hela 6 månader innan det är dags att komma tillbaka hit igen, men 6 månader går fort hoppas jag och tänk då är både Skäralidsravinen och Klövaravinen sådär härligt ljust vårgrön igen. För självklart längtar jag lika mycket tillbaka till bägge ställena.

Så tack för den här gången Patrik och Peter för en lika rolig, lärorik och inspirerande workshop och 6 månader går fort, så snart ses vi igen på en workshop i Söderåsen, för vilken gång i ordningen räcker snart inte mina fingrar till för att räkna, snart får jag ta till tårna också 🙂