Lerums Fotoklubbs vårsalong 2014

Nu har det gått några dagar sedan LFK hade sin 6:e vårsalong.  Det var 2009 som klubben, tack David höll sin första vårsalong och ett gäng av klubbens medlemmar ställde ut på en gemensam utställning. Själv var jag med andra året  och i år var det dags igen. Beslutet tog jag tidigt i höstas och efter detta har jag haft detta i bakhuvudet när jag varit ute och fotograferat.  Det här fick bli mitt egna lilla projekt när jag var ute och fotograferade. Den bilden som jag direkt kände, skulle vara med, var en bild från Abiskojokken och sedan gällde det att hitta 3 bilder till som skulle kunna skapa en enhet. För jag hade tidigt beslutat att jag ville hänga 4 stycken kvadratiska bilder Efter mina två helger nere i Söderåsen i höstas, så började jag känna att ja, jag har en liten kollektion som kan hänga ihop.

Så var det då dags, fredag kväll kl 21. 00 samlades vi några i utställningslokalen i Tingshuset i Lerum för att börja förbereda inför helgen. Själv hade jag haft en vecka som gått i moll då jag sent på söndag kväll fått ett tragiskt besked att en av mina arbetskamrater och vänner, förlorat kampen mot cancern.  Det insåg jag där på fredag kväll att det nog påverkat mig mer än jag egentligen insett.  Så jag var ganska splittrad till sinnes och kanske inte med den där vanliga skärpan och koll på läget.

Vi fejade, vi fixade och när kl närmade sig 24.00 så hade vi gjort så mycket vi kunde av förberedelser inför helgen.

Lördag morgon, ja, då kom resten av gänget och det mättes, det fixades, det spikades, det klistrades, det kokades kaffe och det diskuterades

och tänk när kl var 10.00 ja, då var allting klart. Vi kunde slå upp portarna och släppa in publiken. En publik som direkt möttes av ett hav av bilder, som hängde ner från taket runt omkring dom.




Själv så började jag förbereda mig för mitt bildföredrag. Vi hade nämligen som en nyhet på årets utställning av några av klubbens medlemmar också höll bildföredrag i anslutning till utställningen och jag hade lovat att hålla ett litet bildföredrag om mina fyra höstar och en vinter uppe i Abisko.

Kl 12.00 var det dags. Ja, jag vet, snacka kan jag, men nu skulle jag ju göra det till mina bilder och det är alltid läskigt. Speciellt för kanske människor man inte känner så väl. Iallafall jag har insett, att mina bilder betyder mycket för mig och jag vill ju att de som betraktar dessa skall känna likadant.  På toppen av allt hade min rygg börjat krångla och det ganska rejält. För på fredagskvällen hade jag kört ut alla stolarna. Vadå, köra lite stolar på en säckkärra kan väl inte vara ås farligt, eller hur? Jo, med en kass rygg, är det inte att rekommenderas, även om det inte känns som ett så tungt jobb.

Men lugn, föredraget gick bra, till och med syster gav mig tummen upp och det ni, för ni vet ju hur det är – släkten är alltid värst 🙂

Resten av dagen försökte jag så gott jag kunde prata med besökare och dessemellan, ge mig ut på små försiktiga vandringar, så man kan väl döpa om mig till ”halta Lotta” eller nåt, där jag försiktigt stapplade fram.

Men skam den som ger sig, när dagen var över, åkte jag hem, stoppade i mig voltaren och gick och lade mig och tänk, söndag morgon, ja, då vaknade jag som en ny människa.

Även söndagens utställning var välbesökt och det var roligt att träffa och prata med många av de som kom och besökte och tittade på utställning.

Men helgens höjdpunkt var nog ändå den äldre kvinnan som kom fram på lördagen och började bläddra i min bok med bilder från Abisko och vi började prata. Det visade sig, att hon säsongen 1968 och 1969 arbetat uppe på Abisko turiststation, alltså ev. samtidigt som jag var där första gången. Det blev en del minnen vi pratade om, bl.a. hur det såg ut innan vägen fanns. Om vandringar däruppe och om hur det ser ut idag. Kvinnan är gammal nu, men hon har många gånger drömt om att få komma tillbaka och jag hoppas verkligen hon vågar ge sig iväg på den långa resan dit upp igen.

Sammanfattningsvis kan jag bara inse hur spännande det är att ställa ut så här. Att få se sina bilder hänga där på väggen att se hur människor stannar till och betraktar bilderna. Det växer en stolthet inombords över att man faktiskt kan fånga människors intresse med sina bilder och också kanske förmedla lite av känslan man själv upplevt.
Det ger också en rejäl kick i fotograferandet att få se sina bilder hänga där på väggen  och det kommer definitivt inte dröja 4 år till nästa gång jag ställer ut, nej, det kommer ske mycket tidigare än det.

Avslutningsvis vill jag tack David, Mia och Jesper, klubbens utställningskommitté för ett det fantastiska arbetet dom lagt ner som gjort att vi kunnat genomföra den här utställningen och vi ses 2015 igen.