Det gör ont när knoppar brista

”Ja, visst gör det ont när knoppar brista”  är en känd strof av Karin Boye. Men jag tror att just nu gör det inte så ont, för överallt ute i naturen, så brister knopparna ut i vackra, färgglada blommor. En del är kanske inte så färgglada iof, en del är oansenliga och små. Men ändå, dom har sin givna plats i naturen trots att dom kanske inte syns vid första anblicken. Däremot, om man låter sig ta lite tid och kika lite bättre, ja, då syns dom. Då bildar dom små vackra komplement till allt det gröna som nu, likt ett crescendo i en symfoni exploderar ute i naturen. Det är nu tiden är som vackrast och jag håller med mannen jag träffade igår, som tycker att våren vi haft i år, kommit i en alldeles lagom takt, istället för att fara in och ta över vår natur som en furie. För vi har haft tid att njuta av naturens uppvaknande i år. Vi har haft tid att se alla små förändringar som sker.

Så igår var det dags för mig att ta en liten tur upp på Vättlefjäll för att ta pulsen på liljekonvaljbeståndet jag vet finns i en sluttning mitt i Vättlefjälls naturreservat.

Regnet hängde i luften från tunga grå moln när jag körde dit på den krokiga, smala och guppiga grusvägen.  Det här är ju en välkänd väg för mig, här har jag både åkt, ridit och gått många gånger. För det här ju hemtrakter för mig. För i huset som ligger bredvid skogsdungen, där har jag varit på konfirmationsläger för sisådär 45 år sedan, där har jag vandrat med pappa och träffat ingenjören, som bodde där för längesedan och som ansågs lite ”knepig”  – där har jag badat i sjön mitt i natten när vi smög ut på det där konfirmationslägret för många år sedan. Vi smög ner för en bräda vi lutat mot vårt fönster och tysta var vi, för den stackars prästen som sov i rummet under oss, han vaknade inte. Varken när vi klättrade ut och när vi klättrade tillbaka igen.

Hur var det då med liljekonvaljerna tro? – Jodå, jag hamnade i ett hav av deras vackra gröna blad och låg där en liten stund av njöt i den fuktiga marken.

20150516_4513
och tänk efter lite letande så hittade jag en liten stängel med knoppande liljekonvalj – så snart så, så blommar blomman, som för mig är förknippad med skolavslutning, sommarlov och spring i benen.

20150516_4517Då när jag var liten, då visste jag ett ”hemligt” ställe där dom blommade alldeles nära hemma, så dit gick jag och plockade en bukett liljekonvaljer varje år. En bukett till tant Elin – den snälla tanten hemma i byn, som alltid fick en bukett av alla nya vårblommor som kom varje vår. En bukett hon kunde ställa i ett glas vatten och pryda köksbordet med. Nu står tan Elins hus tomt och förfaller och snart rasar ladugården. För idag, bor där ingen längre.  Det hör nämligen till att varje gång jag kör upp hit till Vättlefjäll så brukar jag köra genom byn där jag växte upp och sakta köra förbi gården där jag växte upp och se hur det ser ut. Det känns väl varje gång lite vemodigt, det känns också lite vemodigt att passera gärdena där vi gick och hässjade hö, eller plockade potatis, eller rensade ogräs (fast det känns kanske inte vemodigt att tänka på) Men huset finns kvar, och ladugården står där fortfarande precis som när jag var liten och lekte därinne. Någon gång skulle det vara roligt att få gå in där igen, och kika och minnas.

Det var inte bara liljekonvaljblad som fastnade på sensorn idag, jag hittade även de här lustiga och skojiga små snirkliga korvarna som snart kommer utvecklas till en liten minidjungel.

20150516_4527En liten färgklick hittade jag i allt det gröna också innan regnet kom

20150516_4524Så när regnet började strila ner från himlen, ja, då använde jag den sista laddningen jag hade kvar i mobilen och ringde syrran och hojtade, ”nu kommer jag, så sätt på kaffet” Det blev en lite blöt promenad tillbaka till bilen, men samtidigt kände jag, aha, det här känns som första ”sommarregnet” ni vet det där regnet, som inte är kallt, bara blött och det regnet är lite halvmysigt att gå i.

Väl hemma hos syrran, så var ju hon tvungen att visa senaste inköpet i kameraväg, ett nytt macro och snart så, satt vi där bägge två ute på altanen och försökte fånga dropparna som lagt sig till ro, i dom gröna växterna.

20150516_4542

Se det blev en riktigt skön och avkopplande lördag, som avslutades med ett glas vin hemma hos goda vänner och trevligt avkopplande samtal och  spännande information som jag ser fram mot med spänning om ett år – men vad det är – ja, mina vänner, det är fortfarande än hemlighet 🙂 – Allt kan man inte avslöja på en gång

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s