Fulufjäll 7 år senare

För 7 år sedan åkte jag på en workshop till Fulufjäll och blev betagen av området och bestämde mig på studs att hit vill jag åka tillbaka. Det tog dock hela 7 år innan det var dags att återigen styra kosan dit. Det kom ju någonting som heter Abisko ivägen, som lockade än mer att tillbringa en höstvecka i.

Det var väl med lite oro i maggropen jag satte mig i min systers bil för att åka de drygt 50 milen. Jag hade 1,5 vecka tidigare åkt på ett ryggskott från helvetet som väl inte var helt utläkt trots behandlingar. Men min syster är tack o lov som jag hon gillar kaffe och små fikapauser på vägen. Så ett antal stopp senare och mycket kaffe rullade vi in på Fulufjällsgården för en långhelg i denna härliga natur.

Tunga regnmoln hängde över Fulufjället, men när har lite regn stoppat mig från att fotografera, så efter samling, lite presentation av gänget och genomgång av Patrik Larsson, som höll i den här workshopen var det dags att ge sig ut. Patrik kunde också konstatera att det här var lite av ett jubileum för mig. Det var 20:e gången jag deltog i en av hans workshopar/fotoresor. Tänk vad tiden går fort när man har roligt. Det var hösten 2008 jag första gången träffade honom och deltog i en workshop och vad jag lärt mig och utvecklats under dessa år.  Jag kan konstatera att utan Patriks kunskaper, förmåga att pedagogiskt lära ut, tålamod, uppmuntran så hade jag aldrig varit där jag är idag med mitt fotograferande och jag hade också varit så många fantastiska upplevelser mindre. Tänk bara att jag under de här åtta åren lärt mig att gå upp kl 03.00 på natten bara för att komma ut och uppleva den där fantastiska tiden på dygnet när naturen vaknar.

Men nu var det ju Fulufjäll 7 år senare jag skulle berätta om och vi begav oss ut i regnet väl påklädda och förväntansfulla. Så här första kvällen blev det mest att bekanta oss med naturen och området. Fundera på vad man kan göra här. Fast några bilder blev det ändå första kvällen och självklart skulle Njupeskärsfallet förevigas.

20160922_3704Skogen runt stigen upp mot Fallet var fantastisk och jag hittade ormbunkar i massor, så ni kan ju gissa var jag stannade till och redan första kvällen fastnade jag för dessa vackra granar där laven smyckat grenarna så vackert.

20160922_3715 20160922_3713Nästa morgon blev det nästan sovmorgon, då regnet inte slutat och vi insåg att stå i mörkret i regnet och vänta på en soluppgång som nog inte skulle bli så mycket att ha. Så när det började ljusna begav vi oss igen mot Njupeskärsfallet och jag min vana trogen drog benen efter mig och velade väl en stund, gå fram till fallet, gå upp på fjället. Så där stod jag som åsnan mellan två hötappar innan jag tillslut spottade i nävarna och började bege mig upp på fjället. Det var en ganska brant stigning och jag vandrade i sakta mak innan jag stannade halvvägs. Jag hade ju en bildidé, som tyvärr föll platt när jag såg resultatet. Samma fel som förra gången, att man aldrig lär sig, ingen skärpa i hela bilden. Så den får ni inte se. Däremot, började jag leka med långa slutartider i den ganska kraftiga vinden. Det du inte kan göra något åt, utnyttja det istället till max.
20160923_3725 20160923_3737och så en liten vy fick jag till också
20160923_3742Men jag längtade tillbaka till skogen, så så jag vände neråt igen och tillbaka mot den hägrande urskogen runt Njupeskärsån.
Lycka är att stiga in en urskog, som är frodig och blöt av nattens och morgonens regn. Känna hur det gungar lite under kängorna när man försiktigt promenerar i den mjuka mossan. Då mår jag gott, då trivs jag verkligen.

20160923_3744Det var också dags att ge mig på Njupeskärsån med sina vackra ormbunkar, mossiga stenar där vattnet leker runt stenarna på sin färd neråt.

20160923_3753Så vände jag mig om och såg någonting intressant, så jag kunde ju bara inte låta bli att se om jag kunde göra någonting med denna härliga palett av färger som framträdde i skogen. Hösten som färgat växtligheten utefter ån. Så det blev att krångla sig runt, stå i konstiga ställningar och här är resultatet, som jag faktiskt blev riktigt nöjd med.
20160923_3755Fast det är klart syrran hade rätt när hon hittade mig där och påpekade, du har ont i ryggen. Men vadå, jag fick ju feeling och glömde liksom av att ryggen just nu inte tål några konstiga fotoställningar.

Så när vi skulle på eftermiddagen skulle åka till Fulufallen insåg jag, skall jag klara resten av helgen är det vila som gäller. Så jag stoppade i mig lite Voltaren o kröp ner under täcket och vilade. Tyvärr blev det inte riktigt bättre utan även lördag morgon fick jag avstå från fotografering.

Däremot upp till Nipfjället följde jag med, men vandrade inte hela vägen upp till toppen, jag höll mig lite längre ner och letade mina egna motiv. Nipfjället är kalt och stenigt och jag minns förra gången jag var här att jag gick och muttrade, det går inte, jag kan inte, jag hittar inget.
20160924_3773 20160924_3772och så den vackra utsikten
20160924_3778Sista morgonen däruppe så kunde jag också följa med, men jag bestämde mig för att ta det försiktigt, och tänk jag lyckades också. Inte för jag inte fick feeling, utan för jag hade lärt mig under helgen vad ryggen inte gillade.
Så jag fastnade vid ån och tog även några kliv in i skogen, igen.
20160925_3786 20160925_3799Det blev inte så många bilder från morgonen för jag fastnade vid ån med en idé, som ni ser här ovan. Det visade väl sig med facit i hand, att den nog inte höll riktigt, men ibland är det så. Man har än idé som känns jättebra på plats, men så väl hemma igen framför datorn inser man att hmm, det där blev kanske inte som jag tänkt mig. Jag tycker många gånger det är viktigt, att genomföra sin idé även om den inte håller. För man lär sig av det och kanske kan man vidareutveckla bildidén någon annan gång.
Sista bilden från Fulufjäll får bli den vackra myren. Tänk att vandra med den här utsikten på morgonen, njuta av stillheten, känna den där goa myrlukten – det ni, det är att nästan vara himmelriket.
20160925_3809Hur gick då hemresan, jodå, i långsam takt. Varje timma stannade min syster med bilen och jag vandrade runt, runt i 10 min och leade upp min onda rygg. Vi sov också över halvvägs och hade en trevlig kväll nån mil från Selma Lagerlöfs Mårbacka. Så välbehållna kom vi hem på måndag eftermiddag från en härlig helg i Fulufjäll.

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s