Fridfullhet


Äntligen idag kändes det som våren kom och det på första maj. Det har varit en lång och kall april, med regn, kyliga vindar och även snö. Så som sagt, det vi väl egentligen kallar typiskt aprilväder.
Jag har längtat efter de här tre dagarna av total avkoppling efter förra helgens intensiva vårsalong, med sömnbrist och hela tiden umgänge med människor. Så den här helgen var planerna, skön avkoppling, ladda batterierna och bara koppla av.
Men vädret har väl inte riktigt lockat till de där sköna timmarna ute i vitsippsbacken, inte förrän idag. För jag vaknade till en klarblå himmel så efter lite vanligt morgonstök så var jag redo att ge mig iväg. Jag fick bara vänta lite på mobilen att ladda, men på vägen ner för trapporna kände jag på mig, jag har glömt något och just det, när jag satte mig i bilen insåg jag – mobilen ligger kvar uppe i lägenheten. Som ni alla vet, jag är lat, jag är slö och jag har dålig kondition – så jag uddes bara inte springa upp och hämta den.
Bilen styrde jag mot Säveån och väl framme kunde jag konstatera jag var inte ensam om att ha Säveåns naturreservat som utflyktsmål idag. Parkeringen var full, men tillslut kunde jag klämma in mig bredvid en sandhög och bege mig iväg ut – Valet blev enkelt den här gången, jag valde den sidan av ån där inte alla andra flanerar så jag kunde vandra mol allena på stigen, klafsa ner i det sanka och sedan slå mig ner vid den lilla fikaplatsen.
Ni vet hur det är i dessa tider, så fort man slår sig ner, ja då åker mobilen fram, för man vill ju snabbt ut med en snabb bild var man är någonstans, eller kolla senaste liken på Facebook, eller instagram – men den låg ju hemma. Jag insåg helt plötsligt, det här är ju sjukt egentligen, istället för att bara njuta, så sitter man normalt där och är uppkopplad. Idag däremot, så tog jag chansen, jag njöt av fåglarna, satt och tittade på deras idoga arbete. Följde en liten ärla med blicken, när den promenerade och vippade på stjärtfjädrarna nere vid ån. Småfåglarna, som flög fram o tillbaka mellan träden och blommorna som rörde sig i takt med vinden. Vilken känsla, vilken total avkoppling – ja, tom med mina tankar gled fram i slowmotion:

Är det så, att vi mer och mer, glömmer att njuta av stunden, just för vi hela tiden måste kolla på våra mobiler, jag insåg där jag satt att iallafall jag, nog borde lämna den där manicken kvar hemma lite oftare och istället låta mina händer, sinnen och ögon vila på något mer rofyllt och avkopplande än vad som händer på sociala medier.
Visst en telefon är bra att ha med sig när man är på okänd mark, eller ensam ute i skogen, om någonting händer. Men jag inser, jag behöver träna på att använda den till just det, ett hjälpmedel om någonting skulle hända, inte till att hela överstimulera min hjärna och mina sinnen så jag inte hinner stanna upp och bara låta tid och rum stå stilla. Kanske är det inte så konstigt att jag ibland känner mig onormalt trött, jag låter ju aldrig mina sinnen vila som de fick göra den här stunden nere vid ån. Stunden som jag inte har en susning av hur länge den var, jag hade ju inte ens med mig en klocka och jag brydde mig inte heller för tiden fick ta vägen precis vart den ville.

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s