När livet är magiskt


Ibland så får man små snilleblixtar som vid genomförandet visar sig vara bland det mest geniala man gjort. En sådan snilleblixt fick jag för sisådär 1,5 månad sedan och det var nämligen att hux flux ta en veckas semester så här i underbara maj. Upprinnelsen var att jag återigen skulle fixa till en tjejfotohelg – När jag i samband med detta insåg att en av de inbjudna faktisk hade semester hela den veckan och kom på att hon nog skulle dra ner mot  den här delen av landet några dagar tidigare så kom snilleblixten – jag hänger på – och så fick det bli.
Så söndag för två veckor sedan, ja, då strålade vi samman vid sjön Tåkern på vandrarhemmet där. För här hade jag fått bestämma och sett till att vi iallafall de första nätterna hade bokat boende. Nån måtta får det vara på spontaniteten när jag är inblandad. Inte kan jag chansa och se vad som händer nästan en hel vecka.
Den här delen av Sverige var en helt ny bekantskap för mig och tänk, ibland när man gör en helt ny bekantskap så uppstår det faktiskt kärlek vid första ögonkastet och den här gången uppstod detta magiska ögonblick. Kärleken verkade nästan ömsesidig, för vädret var även det magiskt, solsken, blå himmel och landskapet visade sig från sin allra, allra bästa sida.
I mitt sällskap hade jag ju en annan naturfotograf, men vi hade bestämt att vi inte bara skulle grotta ner oss i naturen utan även vara kulturella och kolla vår historia. Så första kvällen ägnade vi oss åt Alvastra klosterruin. Ett spännande och intressant byggnadsverk, vars ruin fick min skaparglädje att tända till.

Jag fascineras alltid av att få besöka dessa gamla byggnader. Få känna historiens vingslag, vandra på mark där man nästan kan ta på känslan av hur man vandrade runt här för 500 år sedan. Se de slitna stenarna där man inser att det var människor som skapade detta slitage med sina strävsamma steg för så många hundra år sedan. Kvällen var så vacker, så magisk, ja, jag upprepar det här ordet, för det blev nog ordet med stort O de här dagarna vid Omberg och Tåkern. Det var nämligen så vi kände oss, när vi åkte runt, gjorde våra stopp i det underbara svenska landskapet.
Vi for vidare upp till Omberg och vandrade ner mot Vätterns strand.
Vi vandrade över härliga lövskogsängar där fåglarna sjöng sin lovsång och vi njöt av tillvaron. Allt jobb hade vi lämnat bakom oss och livet kändes så lätt och enkelt.
Ja den här känslan, infann sig hos mig redan när jag körde upp till Östergötland. Speciellt när jag körde av från E4:an och valde den gamla vägen som kantad av gula små maskrosor slingrade sig genom det vackra landskapet.
Tänk egentligen vilken ynnest att få leva i detta vackra land, som är så fyllt av vacker natur. Natur som ger oss ro i själen, som ger oss energi utan att  kräva någonting tillbaka. Kanske bara en liten önskan att vara rädd om den och vårda den, så nästa och nästa generation kan få känna samma magiska känsla en majkväll.
Det blev fler besök uppe på Omberg de här dagarna för sista kvällen så åkte vi upp på berget igen, letade oss fram till en utsiktspunkt där vi kunde stå och njuta av solnedgången över vattnet. Låta blicken följa strandkanten och berget som så majestätiskt stupade ner mot Vättern.

De här dagarna körde vi runt på småvägarna i landskapet. Vi njöt när vi körde genom alla vackra alléer som vårdats av generationer. Visst att bevara de här alléerna kanske inte är det mest trafiksäkra för vägarna var smala och man kunde kanske inte hålla den högsta hastigheten. Men vad gör det, varför måste man alltid ha bråttom, kanske är det nyttigt att ibland köra lite saktare och istället stanna upp lite och njuta av det man ser utanför bildörren. Det kanske kan ge oss lite perspektiv och lugn i själen.
Naturligtvis var vi tvungna att besöka Tåkern också. Det var häftigt att lyssna till denna kakafoni av fågelsång. Vandra ut på spången mellan den höga vassen, titta och spana efter fåglar som kanske gömde sig där i vassen. Stå länge, länge och höra vassångaren, men inte se den. Jag fick ju också en spännande lektion i olika fågelläten och gjorde min första upptäckt av Rördromens läte. Ett läte som jag blev helt fascinerad av och satt i trädgården till vandrarhemmet på kvällen och lyssnade till.
Såklart låg vi också och kravlade i spenaten för här fick jag njuta av blomsterängar. Dessa blomsterängar som är mina barndomsminnen, men verkar helt ha försvunnit i mina hemtrakter. Jag älskar dom, de små inägor som öppnar upp landskapet där man kanske minst anar det. Som är omgärdade av vackra ekar, som vuxit sig stora och starka under många sekler. Där de skira bladen från lövträden skapar en lagom skugga.

Skugga var väl annars någonting vi kanske inte såg så mycket av, så efter de här dagarna runt Omberg och Tåkern så började min näsa få de där små fina fräknarna och kinderna började bli ganska skönt solröda. Så att titta sig i spegeln på morgonen, ja, tom det kändes nästan lite magisk, för det var inte ett grått och trött ansikte som mötte mig, utan ett ansikte som hade fått färg och lyste upp och gjorde mig glad och gav mig energi.
Så det kändes nästan lite sorgligt att på onsdag morgon vinka hejdå till naturen här och styra kosan mot nästa mål för veckan, nämligen Kinnekulle. Men det få bli nästa blogginlägg.

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s