På Nidingen

 

I år när jag började fundera över vad jag skulle hitta på under min semester så fick jag ett infall. Jag skulle åka ut till Nidingen igen. Det var 10 år sedan jag var där förra gången och upplevde två helt underbara dagar därute. Fast det är klart, när det började blåsa rejält dagarna innan det var dags, då var jag kanske inte lika glad över mitt infall. För nu är jag nämligen en gång för alla en inbiten landkrabba även om en och annan envisas med att kalla mig Ada. Ett namn som ju borde förpliktiga till att gilla salta hav och gungande båtar.
Vädrets makter stod mig dock bi och lagom till det var dags för mig att äntra ribbåten för överfarten, hade det börjat mojna. Även om det på havet mellan Gottskär och Nidingen gungade rejält så blev det ändå en härlig överfart där jag till och med lyckade få syn på en tumlare i vattnet.
Att åka ut till Nidingen är lite speciellt. Du bor i de gamla fyrmästarbostäderna som idag är vandrarhem. Det finns ingen mat därute, utan allt du skall äta och dricka får du ta med dig ut. En ribbbåt har ju också begränsat utrymme, så packningen får bli begränsad. Den här gången fick väl sminket ge vika för gulaschsoppan och hårshampo o balsam fick bli kvar hemma och istället fick jag plats med lite vin. Mathållningen var som sagt enkel, men ett åkt lingongrova och en tub baconost kommer man långt med och pasta, carbonarasås och bacon, ja det blir två måltider och så gulaschsoppan som reserv ifall jag skulle blåsa inne en ytterligare natt.  En massa klädbyten är klart överskattat, fast det är klart, en baddräkt borde jag kanske packat ner, för dag två därute, blev varm, solig och ett glittrande och helt stilla hav. Då hade det kanske varit skönt med ett litet dopp. Dock fick hela fotoutrustningen följa med såklart.

Att komma ut till Nidingen är att komma ut till den tretåiga måsens enda häckningsplats i Sverige och jag kan väl säga som regerar på ön och dom gör det högljutt och idogt – så här kan vi verkligen snacka om polsk riksdag i stort sett dygnet runt.


Jag fick också lära mig att en annan av Nidingens karaktärsfåglar är Skärpiplärkan.

Överhuvudtaget är väl kanske Nidingen framförallt ett eldorado för fågelintresserade då GBG:s ornitologiska förening driver en fågelstation därute. Men jag, som är väldigt dålig på fåglar, passade på att fråga och fråga och fick även chansen att se när dom ringmärkte och katalogiserade en liten Sädesärla. Jag fascinerades återigen av kunskapen hos dessa fågelskådare, som bara genom en kikare kunde artbestämma en fågel långt därute till havs. Själv såg jag ju nästintill bara en liten prick på himlen. Det var också intressant att höra om deras arbete med ringmärkningen och om hur de t ex märker varje individ av tretåiga mås med en liten sensor för att sedan året efter kunna läsa av var dom varit. Detta är ju ett helt frivilligt och även ideellt arbete som de lägger ner där ute. Samtidigt som de också hjälper till med den dagliga skötseln på ön, som exempelvis öns enda toalett.  För det är en underbar chans för oss landkrabbor att ha möjligheten att kunna komma ut till den här vackra ön. Att få sitta därute på kvällen, när mörket faller, höra vågorna slå in mot land, se fyrens blinkande det är något alldeles speciellt. Att också vara på en såpass liten plats leder ofta till möten och samtal man normalt kanske inte gör. Som när jag satt och pratade med en äldre herre som bott därute under lång tid och jobbat med restaureringen av byggnaderna. Lyssna på hans berättelser om gångna tider. Tänk att härute levde och verkade ett antal familjer och som mest levde bl.a. 23 barn härute. Så de fick tom undervisning härute på ön. Jag kan tänka mig att då när fyrarna fortfarande bar bemannade att livet härute nog var ganska tufft. Då fanns inga motorbåtar som gjorde att du på någon dryg halvtimma enkelt kunde ta dig in till fastlandet och handla mat, eller för den delen bara umgås. Då var man utlämnad åt livet på den lilla ön, med naturens krafter och nyckfullhet. Att få sitta så och lyssna gör att man får perspektiv på det bekväma liv man ändå lever idag. Men också respekt för tidigare generationers kämpande.
Den första kvällen därute blev en magisk kväll, fortfarande blåste det en del, även om man kunde känna att det började mojna. Så jag gav mig ut med kameran.

Nöjd med kvällen bildskörd gick jag tillbaka till min enkla boning, hällde upp ett glas vin, laddade in bilderna i datorn och njöt av stillheten, fast inte tystnaden – för som sagt, måsarna fortsatte oförtrutet sitt eviga snackande.
Så när mörkret sänkts sig över ön, då tassade jag in och kröp ner under täcket och sov gott till nästa morgon.
Dag två härute blev en dag i stillhet, nästan helt vindstilla och jag insåg väl, att jo, jag borde nog tagit med ett klädbyte extra, eller inte packat ner regnbyxorna utan istället ett par svala shorts. Men jag lärde mig någonting nytt, vindstilla ute vid havet betyder inte samma som vindstilla här inne på land. För jag bestämde mig för en macrodag och jag kan lova, värre deleteparty än efter den här dagen har jag nog inte haft.
Härute är växtligheten inte frodig och prunkande, ändå hittar man små blommor överallt. Små blommor som lever i det antagligen ganska näringsfattiga och karga landskapet. Men om man bara kommer tillräckligt långt ner på marken, jag då hittar man dem.

Att jag sedan roade mig med att fotografera fyren med macro har väl sin egna lilla historia och jag får väl erkänna här och nu, att efter att ha sett Camilla Noressons bilder härute så knyckte jag idén, men att kopiera en mästare, blir aldrig riktigt detsamma tyvärr, eller skall vi kanske säga, tur det.

Så började solen sänka sig ner mot horisonten, ett stort orange klot och jag gav mig ut på strandängarna igen och låg där och tittade på solnedgången genom mitt macro.
Jag var inte enda fotografen därute på strandängarna och när jag reste mig upp kom hon fram och berättade om en liten blomma, som tydligen är mycket sällsynt och även fridlyst, nämligen Marrisp och hon hade hittat ett litet bestånd av denna blomma. Hon drog iväg med mig och där gick vi och letade bland stenarna efter blomman och tillslut hittade vi tuvan av den lila blomman. Det var bara att slänga sig ner på marken igen, skruva upp iso:t och ge sig på utmaningen.

Så kvällen slutade med den sista bilden här och jag kunde känna mig nöjd med även den här dagen, när jag satt där i mörkret med ett glas vin och bara njöt.  Ja, jag njöt tom så mycket så klockan blev alldeles för mycket innan jag drog täcket över mig och därför sov över det första morgonljuset igen – Men vadå, nu har jag ju en anledning att åka hit igen för det här blev definitivt inte mitt sista besök på Nidingen och jag lovade mig själv när jag satte mig i ribbåten för hemfärd att det får definitivt inte dröja 10 år till nästa gång.
Tack Nidingen för två helt fantastiska dygn därute!

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till På Nidingen

  1. För det första vilken klockren skildring. Precis så som det var. En verkligen säregen plats.
    Sen för det andra tusen tack för dina fina ord 🙂
    Och jag ser att du satt din prägel på idén så det är bara kul att du testade den.
    Det är kul att kunna dela med sig och se hur andra gör sin tolkning.
    Härliga bilder och text Agnetha som visar att trots det är en liten ö så finns det mycket att göra därute. Bara fantasin som sätter gränserna 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s