Enda in i Hälsingland – del 2

Så återkommer jag med fortsättningen av min vecka uppe i Hälsingland – Vi lämnade Söderhamn och styrde först kosan mot Hudiksvall, vidare upp mot Delsbo där vi stannade o handlade all mat vi behövde för resten av vistelsen uppe i Hälsingland – Vi längtade efter vår mysiga stuga därute i skogen,  där vi skulle få lugn och frid. Njuta av skogen runt omkring oss, kanske om vi hade tur få se lite norrsken. Så efter en ett tag började vi närma oss slutdestinationen. På vägen körde på natursköna vägar och stannade bl.a till vid Dellen sjöarna så jag kunde få beundra Hälsinglands vackra natur och blånande berg där i bakgrunden. Jag njöt verkligen av naturscenerierna, iallafall för det mesta. För hela tiden förstördes den vackra skogen av stora hemska sår – sår från skogskövling, eller det som antagligen en del herrar i Stockholm kallar rationellt skogsbruk. Skogsavverkning som handlar om att totalt massakrera och våldföra sig på skogen och efter sig lämna enorma kalhyggen, med oläkta sår i naturen. Det var en sådan skam att se detta hur man så totalt, skövlar stora markområden, utan någon som helst tanke på framtiden.

Tillslut så kom vi då äntligen fram till vår lilla röda stuga. Denna lilla stuga som verkade ha extra allt, inkl en liten pool. Så ni kan kanske tänka er två förväntansfulla damer som svänger in på gårdsplanen, parkerar bilen och får se det här:

Kanske synd ingen filmade Bettan o mig, för det måste varit en syn för gudarna, när två talföra kvinnor, blir helt knäpptysta och sitter och bara stirrar med öppna munnar – och sedan tittar på varann med rädslan lysande ur ögonen och frågar – Var har vi hamnat – Ja, vi blev nog så perplexa bägge två att ingen av oss gjorde, det vi borde gjort, nämligen lagt in backen i bilen och snabbt dragit därifrån.
Istället blev vi kvar och när våra hyresvärdar kom ut frågade hon med lätt darrande röst – NI är väl snälla hoppas jag – Jodå, det intygade dom att dom var med ett litet leende och sedan visade dom in oss i stugan. Hmm, ja, det vad den stugan som guds städpatrull måste glömt, ja, varenda städpatrull på denna jord hade glömt denna stuga – för den var smutsig så smutsig så jag insåg direkt, näähää – det blir ingen dusch så länge jag bor här.
Men där var vi nu och lite rädda var vi nog allt fortfarande så det var med darrande röst vi började prata och bestämma, vi måste laga mat och här kan vi inte stanna.
Så när middagen var uppäten och vi morskat upp oss lite med ett glas vin slängde jag mig över datorn och började googla på nytt boende. Vad vi en slog på så verkade allt upptagen – nej, säg inte att vi skulle tvingas stanna på denna helvetesplats – Men så bestämde jag mig för, jag ringer direkt och voila – nytt boende fr.o.m nästa dag var fixat. STF:s vandrarhem i Edsbyn blev vår livlina som gjorde att vi kände att vi nog skulle överleva natten. Om vi nu bara låste dörren med dubbla lås. Sov med ena ögat öppet och öronen på helspänn.

Nästa morgon, packade vi så fort vi kunde ihop våra grejer, knackade på hos vår värd och sa, sorry, men vi kan inte bo här. Ni får 300:- för natten vi sovit i er stuga och kanske vore det bra, att ni var lite mer ärliga med vad ni erbjuder och framförallt. Fräscha upp stugan, byt toalett och dusch innan ni hyr ut den igen.

Så två glada och leende damer drog iväg och vi var nog bägge två lättade att vi sluppit därifrån utan större och att vi trots allt kunde skratta åt eländet.

Elisabeth körde bort till Gladbäckens naturreservat och när jag kom ner till bäcken, ja då var gårdagens och nattens helvete som bortblåst och jag stämde upp i en halelujasång – för jag hade kommit till ett paradis där mitt ute i skogen. Det var längesedan jag så snabbt fått upp kamerautrustningen och allting på plats för inspirationen och kreativiten kom flödande för vilket vackert ställe.

Vi körde vidare till nästa fotostopp, nämligen Gröntjärn och väl där, samlade vi ihop lite matsäck och kaffe och vandrade in i reservatet. Tyvärr var vattnet i Gröntjärn väldigt lågt, men platsen otroligt vacker och jag njöt verkligen när vi satt där vid vindskyddet och drack lite kaffe. Här släppte Elisabeth iväg mig helt på egen hand och jag vandrade runt hela tjärnen och letade motiv. Vädret var kanske inte det bästa, med en gråvit himmel och regnet som hängde i luften. Fast ibland gör det inte så mycket, bara att få vandra i en helt ny omgivning och spana, fundera, lägga huvudet på sned och klura om man kan göra något. Det är ibland fullt tillräckligt.

 

På vår vidare färd mot Edsbyn passerade vi en del kända platser såsom Järvsö och det var vi ju tvungna att fira lite med en korv o mos.
Vi körde på en hel del Bumpy road´s för att ta oss till nästa stopp, nämligen Våsbo fäbovall, men vad gjorde det när det här öppnade sig för våra ögon när vi väl var framme.

Visst hade vi kanske lite otur med vädret, för regnet strilade ner från himlen, men det här var ju mitt första möte med en fäbovall, så då glömmer man ganska enkelt en sådan sak.

Vi färdades vidare och tyvärr mötes allt som oftast av den här synen.
Det gör mig återigen så upprörd, hur kan man tänka så ekonomiskt kortsiktigt att man så totalt massakrerar moder natur, genom att hugga ner skogen och sedan bara lämna allt. Ok, att man låter några enstaka tallar stå kvar, men dessa lär väl ryka i nästa höststorm, ensamma och oskyddade som dom står där. Marken mått ju utarmas av den yttre påverkan den utsätts för oskyddad som den ligger helt öppen. Lavar och andra växter, så viktiga för den biologiska mångfalden även den i princip helt borta.

Men Hälsingland har så mycket mer än bara skogen, som tyvärr håller på att minska i en takt som är skrämmande. Det finns också ett vackert odlingslandskap, med böljande gärden och vackra gårdar och nu fick jag också min första riktigt lektion om Hälsingegårdarna.
Äntligen rullade vi då in på STF:s vandrarhem i Edsbyn och vi bara tittade på varann och konstaterade. Vi har kommit till himmelriket. Vi skulle bo i en fd Hälsingegård – gammal, vacker och omgiven av hagar med betande kor – Vilken lycka!
Så vi kunde nöjda och glada, installera oss i vårt boende, hälla upp ett glas vin, äta upp resterna av den goda köttfärssåsen och beskåda dagens bildskörd. Fast snart så, började våra ögonlock kännas lätt tunga och vi nöjda och belåtna med hur bra vi hade det luta huvudet mot kunden och somna gott.
Så vi vaknade nästa morgon, nöjda, glada och pigga på nya äventyr, men för att inte trötta ut er fullständigt, så kommer det i nästa blogginlägg  förhoppningsvis imorgon.

 

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s