Enda in i Hälsingland del 3

Nu har jag hunnit vila ut efter mina strapatser i Hälsingland, röjt skrivbordet på jobbet av allt som blivit liggande under veckan jag varit borta. Så då är det väl dags att fortsätta berätta om våra strapatser uppe i Hälsingland.
Vi hade ju hamnat i himmelriket kändes det som när vi kom till vårt nya boende på vandrarhemmet i närheten av Edsbyn. Allt var lugnt och fräscht, ja, förutom han spanjoren som bodde där och skruvade upp volymen på radion på den där spanska kanalen han verkade älska över allt annat. Så var det ju den filurer som vandrade runt på vandrarhemmet, upp för trapporna, ner för trapporna, ut genom en dörr, för att dyka upp någon helt annanstans genom en annan dörr. Kanske han sätt för mycket på farser på teatern, ni vet det där, när dom hela tiden springer ut och in genom dörrar. För det var väl ungefär det han pysslade med hela kvällarna.
Tänk, torsdag morgon vaknade vi till en blå himmel, varmt och ja, faktiskt lite soligt. Så första stoppet blev en Hälsingegård, som inte var privatägd så där kunde vi glatt knata in på gårdstunet och titta oss omkring. Tyvärr var den stängd, så det fanns ingen möjlighet att få komma in och titta. Det var väl i princip den ända jag saknade under den här veckan, att få komma in på någon av Hälsingegårdarna, men vadå, det är ju en anledning så god som någon att komma tillbaka till Hälsingland. Jag blir alltid lika fascinerad av att få besöka gamla gårdar och hem. Tänka på hur människor vandrat mellan husen och arbetat och slitit i generationer. Fundera över vad husen och marken skulle kunna berätta om de kunde tala.  Nu kan de ju inte detta, så istället fick min fantasi vandra iväg alldeles på egen hand.

 

Vi lämnade efter en stund Hälsingegården och drog vidare upp mot Voxnan. För Elisabeth hade kvällen innan visat mig spännande natur vid två naturreservat utefter älven. Så jag såg fram mot, brusande forsar och spännande natur.
Hmm, jag tittade kanske inte så där jättenoga på bilderna hon visade för när jag kom fram till Hyllströmmen, så tornade den upp sig, Hängbron, och Bettan sprintade fort och lätt över bron och där stod jag. Med en bro som tornade upp sig framför mig, högt över forsen. Hängde där i sina vajrar och började gunga så fort jag försiktigt steg ut på den. Detta är ju bland det läskigaste jag vet och höjder är liksom inte min melodi. Så jag stannade kvar vid kanten och slog mig ner och begrundade eländet medan jag hällde upp en kopp kaffe. Konstaterade också att tja, det finns tillräckligt med motiv för mig att fotografera utan att försöka gå över den där förbaskade bron. Så jag sände iväg ett litet mess till Bettan att jag är FEG, jag vågar inte gå över, så stannar kvar på den här sidan. Hon kom då glatt sprintade tillbaka över bron och försökte väl övertyga mig om att det är inte farligt. Men jag likt en trotsig barnunge, lät mig inte övertygas. Inte förrän hon gick tillbaka över igen och skickade en aptitretande bild, då, samlade jag mig en sista gång och på darriga ben tog jag mig över.

Jag är glad att jag tog mig över, även om jag fick vila en stund, innan geleet i benen stelnat och dom bar mig ordentligt igen.  För naturen här var spännande och intressant.

Jag kan väl också berätta att tillbakavägen över hängbron gick betydligt lättare än ditvägen, men det kan ju bero på att jag lämnat kvar kaffet och fikat på andra sidan och när kan jag tveka till att få en kopp kaffe och en macka ute i skogen.
På vägen mot parkeringen vandrade vi genom en underbar skog, med mossklädda stenar på marken och höga tallar runt omkring.

Den där blå himlen vi vaknat till, den hade ju försvunnit häruppe, även om den gjorde sitt bästa för försöka visa sig genom ett och annat litet hål i molntäcket, men nu när vi körde vidare mot nästa ställe, Vinströmmen, ja, då gav den upp helt och de grå molnen tyckte, att nu är det dags att ge de här två damerna en liten utmaning i form av regn.
Så väl framme vid Vinströmmen hade molnen börjat släppa ifrån sig sitt regn och det blev ett kort stopp, där kameran åkte fram och handduken och det var återigen dag för det traditionella, torka, torka, tryck…  Här hade jag egentligen velat stanna betydligt längre, men se vädret, det tyckte något helt annat.

Vi åkte vidare upp mot en fäbovall och återigen, fick det bli en fäbovall i blötväder.
Häruppe passade Bettan på att köra någon form av ”kan jag nå marken utan att böja på benen” och passade under övningen också på att fotografera en liten svamp – Vi kvinnor vi kan göra två saker samtidigt, vilket härmed är bevisat 🙂

Lite småputtrande åkte vi tillbaka till vandrarhemmet och det var ju torsdag, så självklart blev det lite god ärtsoppa till middag, vad annat kan man äta en skön torsdag uppe i Hälsingland. Till ärtsoppan smakade vinet gudomligt och för att överrösta spanjorens radio, ja, då satte vi på TV:n och njöt av vackra vyer från Irland. Han verkade faktiskt förstå vinken, för den smattrande spanskan, eller om det nu var något annat språk, den tystnade och vi kände att japp, nu har vi fått lite lugn o ro – förutom han som övade på hur man kan smyga ut och in genom alla dörrar som kan finnas på ett vandrarhem och undersöka alla trappor.

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s