Färöarna i mina drömmar del 1

Tiden går ibland väldigt fort – för precis när jag sett Charlotte Kalla ta guld i Skiathlon den här första OS-dagen så inser jag också, att för precis 3 veckor sedan, ja då äntrade jag planet i ett gråkallt Göteborg för att åka till Färöarna.

Efter mellanlandning i Köpenhamn, där jag strålade samman med resten av gänget jag skulle tillbringa en vecka tillsammans med på den här lilla ö-gruppen utslängd där mitt i Atlanten nordväst om Brittiska öarna.

Jag hade haft lite fjärilar i magen för flygturen till Färöarna då jag ju egentligen är ganska flygrädd av mig och hört rykten om att inflygningen över öarna kunde vara ack så turbulent. Men si de små fjärilarna de liksom jag, blev helt mållösa, när vi började inflygningen och istället, så satt jag med gapande mun, helt tagen över vad jag såg där nere på marken. Hela ö-gruppen var täckt av ett vitt täcke med snö och naturscenerierna tog fullständigt andan ur mig. Så när jag steg ur planet och solen samtidigt sjönk ner bakom bergen och färgade den vita snön helt rosa, ja, då blev jag nog lite kär sådär vi första ögonkastet och insåg också. I den här otroliga naturen skulle jag ha förmånen att få tillbringa en vecka.
Det var många ah, och oh och otroligt när vi körde från flygplatsen och mot vårt hotell som låg högt uppe på en höjd med utsikt över Torshamn huvudstaden på ö-gruppen.
Det blev ett glas vin till maten, medan vi alla förväntansfullt lyssnade till Magnus preliminära presentation av veckans program.

Upstigning söndag morgon kl 06.30, frukost och som väldisciplinerade tennsoldater stod vi hela gänget redo för vårt äventyr kl 07.30 utanför hotellet. Inlastning i bilen och så iväg. Tänk, hela ön var som sagt täckt av ett vackert snötäcke och vi körde inte särskilt lång innan vi hade vårt första fotostopp precis vid vägen, med utsikt över den snötäckta naturen.

Efter det korta lilla stoppet, då jag också insåg när jag stod i halvmörkret att topps, några knappar sitter inte där dom brukar på den nya kameran, så med ficklampan tänd på mobilen memorerade jag kamerans knappar njöt av vad jag såg, och så med tungan rätt i munnen försökte jag komma ihåg hur man exponerar i snö. För hur det nu än är, som göteborgare är ju inte det som riktigt är mammas gata att få fotografera i ett snölandskap.

Vi körde vidare efter en stund och stannade till vid nästa ställe. Nu hade solen gått upp och  vinterdagen kändes otrolig. Att få vandra ut i vit orörd pudersnö, ja, det kändes nästan lite overkligt.
Men vi fick också en liten försmak av hur snabbt vädret förändras på Färöarna. En stunden solsken, blå himmel, för att på bara några minuter ändras det till en ymnigt snöfall.
Vi fortsatte vår första dag och jag kunde konstatera att vi körde tillbaka samma väg som vi kommit, så vid nästa stopp kunde jag långt därborta skymta Färöarnas flygplats. Men det som väl fångade vårt stora intresse var inte flygplanen, de ville vi egentligen inte tänka på, utan istället dessa små stenhus.

Två stopp till var inplanerade den här dagen och vid nästa ställe, när jag gick utefter vägen för att hitta bästa fotostället, ja, då fick jag också känna på Färöarna kraftiga vindar, som lekte tittut med mig. Plötsligt dök den bara upp och piskade mig i ansiktet, för att lika fort försvinna igen.

Dagens sista stopp blev en av de vyer som är så kända på Färöarna, nämligen Gasadalur. Här kunde jag snabbt konstatera, nej, jag går inte ner till stranden. Den lilla smala branta trappan, täckt av is, nej, den lockade mig inte. Kan väl också säga som så, ingen av de andra gick heller ner där och det kan ju bero på att Magnus sa nej, det sådana äventyrligheter. Han ville ju inte redan första dagen förlora någon av oss deltagare. Istället gjorde vi så gott vi kunde där vi stod och visst känner ni igen den här vyn, den lilla byn utslängd på berget och så det magnifika vattenfallet.

När jag kände mig nöjd med dagen, gick jag i förväg tillbaka till bilen och då fick jag möjligheten att hälsa på de första Bordercollies som är en så vanlig hundras på Färöarna. Öarna som har över 100 000 får som vandrar på alla bergssluttningar och på vägarna kräver ju duktiga vallhundar.
I mitt möte med det här gänget på 4 bordercollie så blev kontakten omedelbar, när en av hundarna kom galopperande fram till mig, satte sig framför mig och bara tittade bedjande på mig som om den ville säga – klappa mig. Klart jag gjorde, kliade den på huvudet, försökte lära den några ord svenska och kände mig så där nöjd och glad som man gör ibland, när man träffar någon man klickar med direkt.
Väl tillbaka på hotellet när mörkret fallit över öarna, så kunde vi höra regnet smattra mot rutorna och det fortsatte så. Så nästa morgon, ja, då var landskapet helt förändrat. Borta var det mesta av snön och nu framträdde istället de lite murriga bruna färgerna, mot de svarta lavastenarna. Det blåste och regnmolnen hängde tungt över öarna när vi klev ur bilen och började vandringen mot havet.  Jag avstod att klättra ut på lavastenarna i den kraftiga vinden för trots allt låg det en del is kvar. Men vadå, bra kvinna reder sig själv med det hon har runt omkring sig där hon är, eller hur?

Vi hade ju varje dag med oss ut ett lunchpaket, som vi åt på någon plats när hungern började göra sig påmind. Dagens lunchställe blev vid ett av dessa fantastiska vattenfall som öarna har så gott om och jag kan väl säga som så, har nog haft sämre utsikt vid lunchen än den här. Fast det är klart, ibland skall man kanske också ha koll på läget och inse, det regnar och då blir det små vattendroppar på linsen, så här är i stort sett alla bilder oanvändbara, dom har liksom drabbats av vita-pricksjukan.

Dagens sista fotoställe var vid Tjörnuvik med svart lavasand där vågorna sakta rullade in över sanden. Kan ni se det framför er, för kan ni det, kanske ni också förstår, att jag blev lyrisk och började vissla förnöjt tills jag insåg, skit också. Det regnar och regnet slår mot oss i motvinden. Vet ni vad som händer då? Inte – ? då kan jag berätta. Linsen blir blöt, och här kan vi snacka om vita-pricksjuka på bilderna. Inte bara någon enstaka liten vattenprick, utan ett inferno av prickar. Så det var bara att mumla – torka, torka, klick, torka, torka klick. Till slut så, lyckade jag väl få iallafall till två bilder, där jag var tillräckligt snabb, eller kanske motvindsregnet, tog en pytteliten andningspaus.

Så var dag två slut av den här fotoresan och det som återstod var att få krypa ner i ett varm härligt bad innan middagen och sedan, gå igenom dagens bildskörd, innan jag nöjd med dagen kröp ner i sängen för lite välbehövlig sömn. 

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Färöarna i mina drömmar del 1

  1. Cecilia Bergman skriver:

    Åh, vilken härlig resa 🙂

  2. Ronny Olsson skriver:

    Trevlig läsning.. Själv åker jag 2019 med Magnus 🙂
    Mvh Ronny //

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s