Tillbaka på Shetlandsöarna

Förra året åkte jag på en fotoresa till Shetlandsöarna, som ni kan läsa om här och ganska omgående efter jag kommit hem, började jag längta tillbaka till denna vackra ö. Jag längtade tillbaka till till landskapet, till hästarna, till den speciella friska atlantluften och ja, även till ölen.

Så någon gång under hösten så bestämde jag mig hastigt och lustigt, jag måste bara åka tillbaka och bokade samma resa igen. Jag kan väl säga direkt, jag ångrar mig definitivt inte och det insåg jag i samma stund jag landade på Sumburghs flygplats och den där alldeles speciella saltmättade friska luften slog emot mig när jag steg av flyget.

I år valde jag att flyga ut direkt till Shetlandsöarna och sova en extra natt därute innan själva fotoresan/workshopen började. Så kl 03.30 på morgonen ringde klockan och lätt förvirrad ramlade jag ur sängen. 40 minuter senare hämtade taxin mig och körde mig ut till Landvetter för vidare transport med flyg mot först Amsterdam, en lätt mellanlandning där och vätskekontroll, innan nästa flyg till Aberdeen, där vi fick checka om vårt bagage. Sådant tar på krafterna och vätskebalansen i kroppen, så tack och lov, hann vi med ett vätskestopp där också innan sista lilla flygningen över till ön startade. Jodå, samma lilla propellerplan den här gången också, så lite läskigt var nog ändå sista biten. Men vadå, när jag sedan redan kl ett pådragen, lokal tid, landade på denna underbara ö, ja, då glömde jag direkt det lilla planet och bara stod där och andades in öns underbara luft.

Hotellet låg ju nära flygplatsen, så snart var vi installerade och kunde beställa in första måltiden på ön. Min plan var att äntligen hinna med att fotografera Jarlshof, denna ruin vars äldsta delar härstammar från järnåldern, om inte tidigare. Där även vikingar långt före oss härjat, men kanske på ett betydligt burdust sätt en dagens fotografiska vikingar.
Så hoppade vi in i bilen och drog vidare upp till Sumburghs lighthouse för vi var ju nyfikna om Lunnefåglarna skulle vara kvar och tjoohoo, dom var kvar och dom var kvar i massor. Dessa små ljuvliga fåglar, som verkar så orädda för oss människor, som flitigt flyger fram och tillbaka hela tiden. Sätter sig en stund o vilar på sluttningarna, där deras bon finns i hålor. Tittar på oss med sin lite sorgsna blick innan de drar iväg igen.

och hela tiden stod vi på pass med våra kameror för att försöka få BILDEN.

Väl tillbaka på hotellet började fler av deltagarna dyka upp, dock är det väl lika bra att här och nu berätta, att alla väskor dök inte upp och nån väska behagade inte ens dyka upp under hela veckan. Men tack o lov var det inte min väska som var borta. Det strulet fick jag ju nog av för 10 år sedan.

Så kvällen ägnades åt att lära känna varandra, vi som kommit en dag tidigare, samt prata om våra förväntningar medans vi intog en god måltid. En och annan öl hann väl också leta sig ner genom strupen innan sängen kallade. För som sagt har man varit uppe sedan 03.30, då lockar John Blund ganska tidigt på kvällen.

Nästa morgon, blev det lite improviserade aktiviteter innan resten av gänget skulle dyka upp. Dimman låg ganska tät över Sumburgh, så jag beslutade mig för att ta en lugn förmiddag, mysa lite med hästarna i hagen och ge mig på Jarlshof igen medan de övriga åkte upp till lunnefåglarna.
Jarlshof var någonting helt annat idag insvept i dimman.
Dimman som svept in över Shetlandsöarna började också ställa till det för de medverkande på resan som tänkt flyga ut samma dag den började. För de satt fast i Aberdeen och Edinburgh, då inga plan kunde landa på Shetlandsöarna. Någon blev t.o.m ombokad till färjan mellan Edinburgh o Shetlandsöarna och skulle inte dyka upp förrän nästa morgon.

Så under eftermiddagen, kom det nya besked och en efter en dök nästan av gänget upp. Nu var det bara två som fattades och de två skulle dyka upp nästa dag.

Så vi drog ut till St Ninians Island. Denna fantastiska strand och landskap som jag förälskade mig i redan förra året. Tänk nu, liksom då, låg stranden och det omgiven landskapet insvept i dimma, vilket gjorde det lite klurigt att fotografera. För den här gången kom jag längre än till bara stranden, jag vandrade ut till klipporna som man kunde skönja där i dimman.
Fast stranden lockade och jag vandrade ganska snart tillbaks till den. Sandstrand, ett lagom hav som sakta rullar in mot stranden, har en alldeles speciell dragningskraft på mig, då går inte att komma ifrån, så det blev flera stopp på vägen tillbaka.

The same procedure as last year – upp på morgonen, slänga ner det man mot för modan plockat ur resväskan och så dra vidare. För nu väntade en natt i  Lerwick och tänk, jag tror jag fick exakt samma rum som förra året. Med utsikten mot Kommisarie Perez hus och strand. Det vete katten om inte kommissariens hus var ett av dagens mest fotograferade objekt.


Idag gällde en favorit i repris, nämligen båttur ut till den otroliga fågelön Noss med alla sina havssulor. Fast innan vi nådde dit, blev det lite äventyr. Några sk seglare hade hamnat i en lite prekär situation. Utan diesel i tanken, drev det mot land, fast hmm, det var ju en segelbåt, och jag kunde faktisk se att det fanns segel fastsatta på masterna. Men iallafall, vår båt var tvungna att dra dit med oss på första plats på däck och rädda segelbåten utan diesel, men med segel, som inte var hissade.
Så det tog en liten stund innan vi nådde klippan och här kommer det stora frosseriet i havssulor och skarvar. Så håll till godo:
och så kör vi lite mer närbilder på havssulor:
Sådär, nog med havssulor. På båtturen passerade vi också en av alla dessa lighthouse som finns på ön. Jag tycker dom är så vackra byggnader och notera också gärna dagens moderna teknik i bakgrunden.
Väl tillbaka i land, blev jag kanske lite besviken för jag hade planerat en eftermiddag på puben med att gå igenom dagens bildskörd och dricka nån öl eller två – och så öppnade inte puben förrän kl 17.00 – men hallå, vi är i UK, jag trodde pubarna öppnade på mornarna där, men nu vet jag annat till nästa gång. Just det, jag bör kanske också tillägga att nu äntligen var hela gruppen komplett, de sista eftersläntrarna anslöt till gruppen på morgonen innan båtturen, fast fortfarande saknades en väska.  Vi var väl också en och annan som började tvivla på om den överhuvudtaget existerade, eller om vi hade en resenär som reste med lätt bagage, en coopkasse i plast med det nödvändigaste. Iof hade Zoom fotoresor bett oss resa med mjukt bagage, men en plastkasse från coop är kanske att ta det där med mjukt o lätt bagage ett steg eller två längre.

Nästa morgon, var det vidare mot Brae och St Magnus Bay, väl framme där, strålade solen från en klarblå himmel, ja, allt för klarblå himmel kändes det som, men man tager vad man haver och gör det bästa av situationen.

Jag gick inte hela vägen ut i år heller, fast å andra sidan tack vare detta, så hann jag med en öl i solen och det är ju aldrig helt fel det heller, eller vad säger ni?

Mats och Daniel bestämde snabbt att lägga om dagens schema lite grann så vi återvände till St Magnus Bay på kvällen och tänk vilket välkomnande vi fick. Shetlandsöarnas samlade knottpopulation var där och gav oss ett hjärtligt välkomnande. Allt för hjärtligt tyckte väl jag, som tillslut tvingades fly in på campingens dusch- och toalettrum för att slippa bli dagens måltid för knotten.

Iallafall var det spännande att möta samma klippor i kvällsljuset som var fantastiskt.

Just det, mellan fotopassen därute tänkte jag duscha, så direkt när jag checkat in på rummet, slängde jag av mig kläderna o hoppade i badkaret. Fick snabbt igång duschen – ni vet, en sådan där dusch som är i kombo med badkarets kran. Men det var inga problem – första gången – däremot när jag stod där med schampo i håret och blöt då vägrade duschen slå på – hmm, vad göra – Jo, droppande av schampo i ögonen och på golvet trevade jag mig fram till telefonen, ringde receptionen och hojtade, eller skrek ut mitt dilemma och avslutade med ett hysterisk I need help!
Jodå, tanten från receptionen kom, försökte även hon få upp luppen för att duschen skulle fungera och misslyckades, men hon lugnade mig glatt med att vi  byter rum  – icke, sa jag, jag går inte ut i korridoren, med fullt med schampo i håret endast iklädd en styck handduk modell mindre – där går gränsen för vad jag utsätter mig för – Då äntligen löste hon problemet och jag kunde sedan i lugn o ro skölja ur håret och avsluta min välbehövliga dusch.

Nästa morgon var det dags att dra mot sista hotellet, nämligen på Shetlandsöarnas nordligaste ö Unst. Liksom förra året bodde vi på ett hostel, som hade den gudomligaste middagen, med lammstek inkl alla tillbehör som mintsås  och kokta grönsaker. Fast nu går jag ju händelserna lite i förväg och hoppar över återseendet med mina vänner från förra året, Shetlandsponnysarna. För dom väntade där uppe på Unst i samma hage som förra året.
Tyvärr var ponniesarna lika vanvårdade i sina hovar som förra året, vilket gjorde mig så ont. Flera av dom hade tom svårt att gå, så misshandlade var hovarna av att inte bli verkade.

Just det, så har vi ju selfiekungen också
Nu var det bara ett fotoställe till vi skulle till och det var väl inte det stället jag längtat till precis, nämligen naturreservatet Herminoss. Den vandringen kom jag mycket väl ihåg från förra året. Så framme vid parkeringen aviserade jag direkt. Jag kommer inte gå ända upp. Jag kommer stanna och fotografera landskapet på vägen. Det får räcka för mig.

Jag var naturligtvis tvungen att föreviga spången som sakta slingrade sig genom landskapet, uppåt, uppåt.

På vägen finns även en stor koloni med Labbar och någon av dessa fåglar blev lite väl närgången mot mig, eller var det kanske labben som tyckte jag inkräktade kanske. <

Men hur det nu än var, till slut nådde jag fram till kanten av klipporna och väl där, njöt jag av utsikten och lunnefåglarna och fåren.

Men det var en trött undertecknad som på kvällen landade på hotellet, käkade middag och sedan kröp till sängs. Det kändes i hela kroppen den vandringen fram och tillbaka.

Nästa morgon var det dags att starta hemresan. Jag hatar ju hemresedagar och känner alltid ett vemod när jag skall lämna en plats jag verkligen tycker om. Så jag satt väl mest i bilen och sov och i mina egna tankar den dagen.

Hemvägen blev också en övernattning i Aberdeen och en liten middag på Thairestaurangen runt hörnet från hotellet innan jag somnade in gott på veckans 5:e hotellrum.

Sista delen av hemresan nästa dag flöt på perfekt utan några som helst missöden, men som sagt att komma hem efter en sådan fantastisk vecka är alltid lite svårt.  Så jag gick väl omkring i ett töcken resten av veckan och längtade tillbaka till den fantastiska ö-grupp med sina hästar, får och alla fåglar, samt det underbaraste landskapet.

Vem vet, kanske är detta inte sista resan till Shetlandsöarna, den som lever får se om jag återkommer igen och fram till dess har jag mina minnen och bilder att återkomma till, när längtan blir för stor.

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s