Jag har fått pippi

Den här våren, våren 2020, är inte som någon annan vår vi upplevt.
Någon gång i vintras började vi läsa om ett nytt virus som dykt upp i Kina, en ny influensa, där människor blev mycket allvarligt sjuka, människor dog. Detta virus verkade vara mer aggressivt än något virus vi upplevt under 2000-talet.  Jag tänkte väl egentligen inte så mycket på detta, då jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt flera pandemier under min livstid, Asiaten, som jag inte kommer ihåg, men hört mycket om. Hongkonginfluensan, Sar och fågelinfluensan.
Så kom denna nya influensa till Europa och de första fallen med Coronaviruset dök även upp i Sverige. Helt plötsligt förändrades väldigt mycket ute i samhället. Människor började bli försiktiga, på jobbet så vi hur folk slutade besöka butiken, man tackade nej till offerter och hotell och restauranger fick det tufft. Så även på mitt arbete och vi började diskutera permitteringar. en ofrivillig ledighet, jag inte överhuvudtaget tidigare tänkt skulle hända. Inte förrän om några år, då pensionen skulle inträda.
Förra gången jag råkade ut för ofrivillig ledighet, ja, då köpte jag min första digitala systemkamera och började på allvar fotografera. Det blev ju bland det bästa beslutet jag någonsin tagit, så när den här ofrivilliga ledigheten skulle dyak upp igen och samtidigt som grodsäsong pekade, ja, då var beslutet lätt. För första gången i mitt liv, stod jag här med med ett rejält tele. Kunde detta vara det perfekta verktyget för att hålla distansen till allt socialt liv.Nu är jag ju i och för sig, en människa som gillar att ge mig ut själv, jag har alltid gillat av vara ensam, jag har rest själv, jag gick alltid ut på krogen själv och att hänga ensam här hemma har jag heller aldrig haft några problem med.

Så med mitt nya tele nedpackad i fotoryggsäcken gav jag mig ut på min första tur. Helt plötsligt kom grodornas kärleksliv så mycket närmare.

Men så var det ju det där med fåglarna. Jag har väl egentligen aldrig varit intresserad av fåglar mer än som en del av naturen. Jag älskar deras fågelkvitter på våren, jag älskar att sitta i en skogsbacke och bara titta på deras arbete. Att gå ut och sätta mig på balkongen tidigt med mitt morgonkaffe och lyssna på deras tjatter har jag upplevt som den optimala starten på dagen. Likaså att avsluta kvällen i skymningen på balkongen och höra ljudet av fåglarnas diskussioner har också varit så rogivande.
Men nu var det dags att försöka komma även dessa små individer in på livet, eller iallafall så nära som mitt tele tillät. Hmm, här gällde för mig helt nya insikter. Fåglar rör sig, det gör ju inte den där ensamma tallen. Fåglar är vaksamma och har full koll på om någonting dyker upp i deras närhet. Alltså gällde total stillhet och tystnad. Så i dessa corona-tider, där en viktig del i vårt nya liv handlar om tålamod och väntan, väntan på att denna farsot skulle stoppas. Då tog jag denna väntan och tålamod till nya dimensioner. För där låg jag stilla och tyst på en liten bergknalle och bara väntade på att Forsärlan skulle komma tillbaka och sätta sig på stenen mitt ute i Säveån.
Att det medan jag väntade dök upp en strömstare var ju liksom bara en liten bonus på vägen och ytterligare en liten rackare att träna på.

För de här två veckorna som gått sedan jag hämtade paketet på posten och med spänning packade upp det nya objektivet har verkligen varit en intensiv träningsperiod. Att jag i princip packade upp det utanför huset och lät en kråka bli första träningsförsöket är väl kanske jag i ett nötskal – där mitt tålamod sattes på prov direkt.

Ja, jag är nybörjare på detta, men vad roligt det är. Jag har i dessa corona-tider, hittat någonting riktigt spännande att arbeta med när jag är hemma och ”ledig” – En del kanske tycker, att jag istället borde fixa med min lägenhet, men så här ostädat har det inte varit på väldigt länge, för vem sjutton har tid att städa på sin lediga dag, när man istället kan ligga ute i skogsbacken, omgiven av blåsippor och tyst och stilla stirra upp bland träden för att upptäcka någon liten fågel.

Macrot får nästan ligga oanvänt, trots alla blåsippor och vitsippor runt om mig, men när frustrationen över att dessa pippi-fåglar inte har vett att sitta kvar medan jag skall försöka lyfta min fotoutrustning på 3,5 kg ja, då är det ändå ganska skönt att skruva på macrot en stund, ta ett djupt andetag och känna sig återigen på ”mammas gata”
Efter att ha tagit mina första staplande steg bland fåglar och grodor, så gav jag mig ut på första rejäla fågelutflykten i fredags. Hornborgarsjön var målet för dagen. Där finns ju en del gömslen att sitta i och titta på alla dessa skrattmåsar som tjattrade, förde oväsen, bvar kärvänliga mot varann, men också bråkade som bara måsar kan.

Det var tur att man satt upp en plansch med bilder på olika fågelarter, så jag kunde lära mig vad dom heter.
Fast när frustrationen steg upp i den röda zonen, ja, då var det skönt att se hitta den ensamma tallen, för den stod ju fortfarande still

Jag var naturligtvis tvungen att även åka till den delen av Hornborgarsjön där tranorna håller till och jodå, det fanns fortfarande ett helt gäng kvar. Hur stora de här fåglarna egentligen är har jag nog inte förstått tidigare, trots att jag suttit i gömsle vid sjön och haft på bara några meters avstånd. Men nu när dom kom inflygande över bilen och helt plötsligt bilen föll i skugga då fick man ett annat perspektiv på deras storlek.
Att skärpan kanske inte är på topp, här krävs nog lite styrketräning och att kompositionerna lämnar en del övrigt att önska, det bryr jag mig faktiskt inte om just nu. För jag har roligt, jag har hittat en ny dimension i min fotografering,  jag har lagt till ytterligare en del, nämligen den här härliga väntan, eller att bara sitta där ensam och studera fåglarnas sociala liv utanför gömslet, eller bakom kullen där jag försöker gömma mig. För fåglarna behöver inte tänka på några Corona-tider, med social distans, deras liv fortsätter som vanligt. Så där kan jag lite på avstånd, ändå på något sätt vara en liten del av detta sociala liv. Att jag samtidigt lär mig något under tiden, är ju en bonus som heter duga och jag börjar kanske också inse att mitt intresse för fåglar börjar tändas. Dessa små varelser, som jag alltid tagit för givet, där jag i princip bara haft deras kvittrande, som bakgrundsmusik i mina stunder ute i naturen. Tagit det för givet, men tänk, hemska tanke, om detta kvitter skulle försvinna, om tystnaden skulle infinna sig i skogsbacken. Vilken förlust, vilken katastrof, men det kanske någonstans är så, att vi tar en del ting så för givet, så vi egentligen inte är medvetna om att dom finns där, att dom har en viktig betydelse. Inte bara för att jag skall få en njutningsbar stund i skogen, utan för att hela vår natur skall   vara i balans.
Så som sagt, den här tiden av isolering, distans till andra människor, kanske kan göra oss med lyhörda och känsliga för övriga varelsen på vår jord.
Avslutningsvis är det väl lika bra att erkänna, denna utflykt till Hornborgarsjön avslutades med tidernas delete-party, oj, oj…. det var många bilder som hamnade direkt i papperskorgen, men vad gör det, när man har roligt och sedan somnar med ett lyckligt leende på läpparna

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s