När livet är magiskt


Ibland så får man små snilleblixtar som vid genomförandet visar sig vara bland det mest geniala man gjort. En sådan snilleblixt fick jag för sisådär 1,5 månad sedan och det var nämligen att hux flux ta en veckas semester så här i underbara maj. Upprinnelsen var att jag återigen skulle fixa till en tjejfotohelg – När jag i samband med detta insåg att en av de inbjudna faktisk hade semester hela den veckan och kom på att hon nog skulle dra ner mot  den här delen av landet några dagar tidigare så kom snilleblixten – jag hänger på – och så fick det bli.
Så söndag för två veckor sedan, ja, då strålade vi samman vid sjön Tåkern på vandrarhemmet där. För här hade jag fått bestämma och sett till att vi iallafall de första nätterna hade bokat boende. Nån måtta får det vara på spontaniteten när jag är inblandad. Inte kan jag chansa och se vad som händer nästan en hel vecka.
Den här delen av Sverige var en helt ny bekantskap för mig och tänk, ibland när man gör en helt ny bekantskap så uppstår det faktiskt kärlek vid första ögonkastet och den här gången uppstod detta magiska ögonblick. Kärleken verkade nästan ömsesidig, för vädret var även det magiskt, solsken, blå himmel och landskapet visade sig från sin allra, allra bästa sida.
I mitt sällskap hade jag ju en annan naturfotograf, men vi hade bestämt att vi inte bara skulle grotta ner oss i naturen utan även vara kulturella och kolla vår historia. Så första kvällen ägnade vi oss åt Alvastra klosterruin. Ett spännande och intressant byggnadsverk, vars ruin fick min skaparglädje att tända till.

Jag fascineras alltid av att få besöka dessa gamla byggnader. Få känna historiens vingslag, vandra på mark där man nästan kan ta på känslan av hur man vandrade runt här för 500 år sedan. Se de slitna stenarna där man inser att det var människor som skapade detta slitage med sina strävsamma steg för så många hundra år sedan. Kvällen var så vacker, så magisk, ja, jag upprepar det här ordet, för det blev nog ordet med stort O de här dagarna vid Omberg och Tåkern. Det var nämligen så vi kände oss, när vi åkte runt, gjorde våra stopp i det underbara svenska landskapet.
Vi for vidare upp till Omberg och vandrade ner mot Vätterns strand.
Vi vandrade över härliga lövskogsängar där fåglarna sjöng sin lovsång och vi njöt av tillvaron. Allt jobb hade vi lämnat bakom oss och livet kändes så lätt och enkelt.
Ja den här känslan, infann sig hos mig redan när jag körde upp till Östergötland. Speciellt när jag körde av från E4:an och valde den gamla vägen som kantad av gula små maskrosor slingrade sig genom det vackra landskapet.
Tänk egentligen vilken ynnest att få leva i detta vackra land, som är så fyllt av vacker natur. Natur som ger oss ro i själen, som ger oss energi utan att  kräva någonting tillbaka. Kanske bara en liten önskan att vara rädd om den och vårda den, så nästa och nästa generation kan få känna samma magiska känsla en majkväll.
Det blev fler besök uppe på Omberg de här dagarna för sista kvällen så åkte vi upp på berget igen, letade oss fram till en utsiktspunkt där vi kunde stå och njuta av solnedgången över vattnet. Låta blicken följa strandkanten och berget som så majestätiskt stupade ner mot Vättern.

De här dagarna körde vi runt på småvägarna i landskapet. Vi njöt när vi körde genom alla vackra alléer som vårdats av generationer. Visst att bevara de här alléerna kanske inte är det mest trafiksäkra för vägarna var smala och man kunde kanske inte hålla den högsta hastigheten. Men vad gör det, varför måste man alltid ha bråttom, kanske är det nyttigt att ibland köra lite saktare och istället stanna upp lite och njuta av det man ser utanför bildörren. Det kanske kan ge oss lite perspektiv och lugn i själen.
Naturligtvis var vi tvungna att besöka Tåkern också. Det var häftigt att lyssna till denna kakafoni av fågelsång. Vandra ut på spången mellan den höga vassen, titta och spana efter fåglar som kanske gömde sig där i vassen. Stå länge, länge och höra vassångaren, men inte se den. Jag fick ju också en spännande lektion i olika fågelläten och gjorde min första upptäckt av Rördromens läte. Ett läte som jag blev helt fascinerad av och satt i trädgården till vandrarhemmet på kvällen och lyssnade till.
Såklart låg vi också och kravlade i spenaten för här fick jag njuta av blomsterängar. Dessa blomsterängar som är mina barndomsminnen, men verkar helt ha försvunnit i mina hemtrakter. Jag älskar dom, de små inägor som öppnar upp landskapet där man kanske minst anar det. Som är omgärdade av vackra ekar, som vuxit sig stora och starka under många sekler. Där de skira bladen från lövträden skapar en lagom skugga.

Skugga var väl annars någonting vi kanske inte såg så mycket av, så efter de här dagarna runt Omberg och Tåkern så började min näsa få de där små fina fräknarna och kinderna började bli ganska skönt solröda. Så att titta sig i spegeln på morgonen, ja, tom det kändes nästan lite magisk, för det var inte ett grått och trött ansikte som mötte mig, utan ett ansikte som hade fått färg och lyste upp och gjorde mig glad och gav mig energi.
Så det kändes nästan lite sorgligt att på onsdag morgon vinka hejdå till naturen här och styra kosan mot nästa mål för veckan, nämligen Kinnekulle. Men det få bli nästa blogginlägg.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fridfullhet


Äntligen idag kändes det som våren kom och det på första maj. Det har varit en lång och kall april, med regn, kyliga vindar och även snö. Så som sagt, det vi väl egentligen kallar typiskt aprilväder.
Jag har längtat efter de här tre dagarna av total avkoppling efter förra helgens intensiva vårsalong, med sömnbrist och hela tiden umgänge med människor. Så den här helgen var planerna, skön avkoppling, ladda batterierna och bara koppla av.
Men vädret har väl inte riktigt lockat till de där sköna timmarna ute i vitsippsbacken, inte förrän idag. För jag vaknade till en klarblå himmel så efter lite vanligt morgonstök så var jag redo att ge mig iväg. Jag fick bara vänta lite på mobilen att ladda, men på vägen ner för trapporna kände jag på mig, jag har glömt något och just det, när jag satte mig i bilen insåg jag – mobilen ligger kvar uppe i lägenheten. Som ni alla vet, jag är lat, jag är slö och jag har dålig kondition – så jag uddes bara inte springa upp och hämta den.
Bilen styrde jag mot Säveån och väl framme kunde jag konstatera jag var inte ensam om att ha Säveåns naturreservat som utflyktsmål idag. Parkeringen var full, men tillslut kunde jag klämma in mig bredvid en sandhög och bege mig iväg ut – Valet blev enkelt den här gången, jag valde den sidan av ån där inte alla andra flanerar så jag kunde vandra mol allena på stigen, klafsa ner i det sanka och sedan slå mig ner vid den lilla fikaplatsen.
Ni vet hur det är i dessa tider, så fort man slår sig ner, ja då åker mobilen fram, för man vill ju snabbt ut med en snabb bild var man är någonstans, eller kolla senaste liken på Facebook, eller instagram – men den låg ju hemma. Jag insåg helt plötsligt, det här är ju sjukt egentligen, istället för att bara njuta, så sitter man normalt där och är uppkopplad. Idag däremot, så tog jag chansen, jag njöt av fåglarna, satt och tittade på deras idoga arbete. Följde en liten ärla med blicken, när den promenerade och vippade på stjärtfjädrarna nere vid ån. Småfåglarna, som flög fram o tillbaka mellan träden och blommorna som rörde sig i takt med vinden. Vilken känsla, vilken total avkoppling – ja, tom med mina tankar gled fram i slowmotion:

Är det så, att vi mer och mer, glömmer att njuta av stunden, just för vi hela tiden måste kolla på våra mobiler, jag insåg där jag satt att iallafall jag, nog borde lämna den där manicken kvar hemma lite oftare och istället låta mina händer, sinnen och ögon vila på något mer rofyllt och avkopplande än vad som händer på sociala medier.
Visst en telefon är bra att ha med sig när man är på okänd mark, eller ensam ute i skogen, om någonting händer. Men jag inser, jag behöver träna på att använda den till just det, ett hjälpmedel om någonting skulle hända, inte till att hela överstimulera min hjärna och mina sinnen så jag inte hinner stanna upp och bara låta tid och rum stå stilla. Kanske är det inte så konstigt att jag ibland känner mig onormalt trött, jag låter ju aldrig mina sinnen vila som de fick göra den här stunden nere vid ån. Stunden som jag inte har en susning av hur länge den var, jag hade ju inte ens med mig en klocka och jag brydde mig inte heller för tiden fick ta vägen precis vart den ville.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Livet går vidare

Det har varit en sorgens vecka i Sverige. För en vecka sedan fyllde ett gäng ungdomar en buss för att åka på skidresa till Jämtland. Dom kom aldrig fram. På söndag morgon var olyckan framme och 3 ungdomars liv var över. Ungdomar som stod  precis inför att deras liv skulle börja med allt vad det innebär av glädje och sorg, upplevelser och lärdomar.  Då förra söndagen åkte jag ut i skogen utan att veta vidden av denna olyckan, det blev jag varse därute bland blåsipporna.
Igår var det en sorgens dag igen. En galen dåre, körde med full fart en lastbil genom Drottninggatan  en härlig vårdag i Stockholm och så slocknade livet hos 4 människor.  Det tog tid innan jag egentligen förstod vad som hände i Stockholm samtidigt som jag själv, glad i hjärtat, åkte från jobbet för att hämta upp dator och nya hårddiskar med alla mina bilder.

Igår när jag steg ut i solen och insåg att den här härliga vårvärmen skulle hålla i sig över helgen såg jag också fram mot att få komma ut i skogen igen och besöka mitt blåsippshav. Dricka kaffe i skogen, lyssna till fågelkvittret och bara få njuta av tillvaron. Men så imorse när jag vaknade och efter några sekunder mindes vad som hade hänt igår i Stockholm, så var min första tanke, nej, jag har tappat lusten – Men så kom nästa tanke – kanske är det just idag, jag behöver komma iväg ut i skogen, få känna våren omsluta mig, få höra fågelsången, få se blåsippshavet runt omkring mig – få sitta där och dricka mitt kaffe och bara låta mina tankar vandra vart de vill. För efter sista veckans händelser och sorg och bestörtning så tror jag det är viktigt att vi gör just detta som vi vet vi blir glada av. Vi behöver mitt i en bedrövelse just denna glädje.
Mina tankar när jag satt därute i skogen gick också till den gemenskap vi visat varann i landet igår och idag. Den hjälpande hand vi sträckt ut mot okända, den värme vi visat okända människor bredvid varann. Många gånger pratar jag om att vi människor borde hjälpa varann mer, kanske inte vara så egoistiska. Igår och idag har vi visat någonting helt annat vi har visat att vi bryr oss om varann, att när katastrofen är där, ja, då gör vi allt detta. Då räcker vi ut vår hand till hjälp. Det gör mig i sorgens stund så glad och också så stolt.
Så den här dagen blev ändå en dag, där jag kände glädje och lycka, värme och förtröstan och när sedan min tur ut i skogen avslutades med att jag fick se en liten glad kille med benen fulla av spring inte ville vänta på sina föräldrar utan själv ville rusa iväg ut i skogen på sitt söndagsäventyr. Ja då åkte jag hem med ett leende på läpparna.
Blev det några bilder idag kanske ni undrar. Ja det blev det bl. a. är årets första vitsippa fångad på bild.

Men för mig blev det nog också sista chansen för i år att fånga blåsippor på bild och jag skall väl vara glad att jag inte slutade nere i bäcken där jag låg och balanserade på kanten av bäcken medan jag fyllde minneskortet helt bortkopplat från allt utom dessa ljuvliga blå blommor.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Äntligen vår

Här har det rått total tystnad hittills i år och det kan ju bero på att fotolusten lyst fullständigt med sin frånvaro i flera månader. Det har också varit en massa annat runt omkring mig på helgen senaste 1,5 månaden. Men nu äntligen hade jag planerat att få komma ut i skogen. Jodå, jag lyckades. Kaffetermosen fylldes till bredden imorse och kameraryggsäcken packades. Vilken härlig känsla att köra iväg till Skepplanda och mitt alldeles egna lilla blåsippsparadis.
Det var ett alldeles perfekt fotoväder, inte för soligt och inte heller för molnigt. Så när jag kom ut i havet av blåsippor så slog jag mig  ner på en sten, fyllde muggen med kaffe och bara satt där och njöt, lät mina lungor fyllas av den härligt friska vårluften, medan fåglarna kvittrade runt omkring mig.
Bäcken en bit nedanför mig, porlade glatt förbi och jag kunde se en och annan fågel glatt svischa förbi över vattnet.
Snart så började mina blåsippsögon fungera och lite överallt såg jag små blåa ”öar” bland alla fjolårslöv. Tillslut så, var kaffet urdrucket och jag började leta efter någon plats där jag i lugn och ro kunde slänga mig ner på marken utan att skada de små blå blommorna. För här är inte så lätt att fotografera. Här är inte problemet att hitta blåsipporna, utan snarare problemet att hitta tillräckligt stort område för mig att kunna kravla runt på och rulla runt i löven utan att skada de små skira blommorna.
Det blev några härliga timmar därute i skogen och här kommer ett litet kollage av dagens bilder.

Jag hittade ett flitigt litet bi/geting, som flög från blomma, till blomma och letade nektar fast det lilla biet eller om det nu var en geting,  var väl inte helt kompis med att bli fotograferad insåg jag. Fast kanske det bara var lika sprittande vårglad som jag, så de inte kunde sitta still tillräckligt länge.
Men ojdå, det var inte bara blåsippor som fastnade på sensorn den här dagen ser jag

och väl hemma upptäckte jag till min fasa att jag fått en gäst med mig hem – nämligen årets första lilla fästing hade åkt snålskjuts med mig tillbaka hem. Ja, just det, det var väl nästan så att jag inte ens fick åka hem i min egna bil idag för gissa vem som var lerig, blöt och skitig från topp till tå när jag rullar färdigt i skogsbacken.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Mitt fotoår 2016

Jag har ju som tradition att så här sista dagarna på året göra en liten sammanfattning av mitt fotoår. 2016 har varit ett händelserikt år kan jag konstatera när jag bläddrar igenom min album. Det har varit spännande resor, roliga händelser och många spännande platser jag besökt. Några välkända och några helt nya.

Vintern var väl inte mycket att hurra för här nere i Göteborg, så för att hitta en bild från 2016 med snö, ja, då fick jag leta länge och väl. Så mycket snö på bilden är det kanske inte men ändå, det är från ett av mina besök under året i ”min” älskade skog i Risveden och som ni kan se, när jag vandrade in under granarna, ja, då hittade jag pyttelite snö som låg kvar från vinterns enda snöfall.

20160221-_dsc0892-editJag hade ju på en av årets första dagar efter mycken möda och val fram och tillbaka vilka bilder som skulle ingå, skickat in min ansökan till Naturfotograferna/N. Under 2015 hade jag tagit beslutet att göra ett försök. 150 bilder skulle sättas ihop till en kollektion. Jag visste ju att många sökt flera gånger in de kom in så den där söndagen i april när jag åkte upp till Risveden för att fota vårens blåsippor. Då var jag nog allt ganska nervös. Jag visste ju att samtidigt pågick Naturfotografernas årsmöte och där skulle min ansökan bedömas och röstning skulle ske. Vad är då bättre att den här nervösa dagen ligga i skogsbacken och försöka fånga vårens budbärare, de små vackra blåsipporna.

20160410-_dsc1476-edit
Hur det gick? – Jodå, två dagar senare så fick jag besked, ett meddelande på Facebook från vår ordförande som gratulerade mig och  hälsade mig välkommen till Naturfotograferna. Jag hade blivit invald. Det tog mig nog ett bra tag att inse att jag nu var medlem i denna eminenta förening av Sveriges främsta naturfotografer. Jag var stolt, glad, men också otroligt ödmjuk att ha blivit invald. Att få sätta den lilla bokstaven ”n” efter mitt namn i fotosammanhang betyder otroligt mycket för mig och också ett erkännande att allt jag satsat på mitt fotograferande och varit värt detta.
Våren betyder ju också vitsippstider och jodå jag hann med en helg i vitsippsbacken. En söndag vid Rådasjön, där vitsipporna nästan gav en illusion om ett snötäcke på den spirande vårmarken.
20160501-_dsc1696-edit

Jag hade ju under 2016 två spännande fotoresor att se fram mot och den första kom i maj. Att influensan skulle hoppa på mig dagarna innan jag skulle resa, var väl en liten missräkning – jag som så sällan är rejält sjuk – men nu blev jag det. Så jag var väl inte på topp precis när jag landade i Andalusiens fantastiska natur. Men jag kämpade på mot, hosta och feber och njöt ändå av mina upplevelser. Det blev en otrolig vecka, om än kanske lite blöt ibland, men vadå, hellre det, än strålande sol från en klarblå himmel.  Vi fick uppleva den frodigaste grönskan, böljande jordbruksmark, hav som slog upp höga vågor och en guldskimrande flod bl.a.
20160510-_dsc1915-edit
20160510-_dsc1938-edit
20160512-_dsc2020-edit-edit
20160513-_dsc2065-edit 20160514-_dsc2303-edit
Tillbaks hemma igen och jodå, influensan följde med hem, den verkade gilla att bo hos mig och jag kan väl säga som så, det var inte ömsesidigt så nån vecka efter hemkomsten kunde jag äntligen vinka av den.

Nu var det dags att börja planera vad jag skulle göra på sommaren och jag bestämde mig för att åka upp till brandområdet i Västmanland. Där härjade ju sommaren 2014 den största skogsbranden i modern tid i Sverige. Man hade efter branden bildat ett naturreservat av hela området och jag ville verkligen så se detta. Så jag styrde kosan upp mot Bergslagen en vecka.
Det var fascinerande att få komma dit och se detta stora område. Ett landskap som på bara  någon dryg vecka sommaren för två år sedan totalt förändrats, men också så spännande att se där branden slukat allt i sin väg, ja, där hade ändå naturen börjat återhämta sig. Det blommade i den svedda marken. Insekternas mångfald fick jag uppleva den brutala vägen, för tänk, dom verkade gilla rejält att jag var på besök. Det var ett rosalila blomsterhav som mötte mig då rallarrosen skapade en färgsprakande matta bland allt det svarta. Men också nytt färskt gräs och annan växtlighet att hade letat sig upp ur marken och slagit rot igen.

20160719-_dsc3091-edit 20160719-_dsc3125-editPå hemvägen stannade jag till två nätter vid Knuthöjdsmossen och jag fick en morgon där på myren som var någonting alldeles extra. Tidig morgon, jag var nog i stort sett ensam på myren. Jag slog mig ner på bänken och åt min frukost medan jag såg hur naturen vaknade till liv. Dimman svepte över gölarna och så gick solen upp och skapade ett skådespel som iallafall gör mig alldeles varm och lycklig inombords. Att få uppleva detta när naturen mornar sig är någonting jag önskar alla skall få uppleva, men också tystnaden ute på myren, lugnet, friden och stillheten där någon fågel sakta glider fram på vattnet.
20160722-_dsc3366-edit
Det blev också en vecka i Mullsjö i år igen. Det är lika roligt att få komma dit igen, leva kolloliv med för lite sömn, tidiga mornar och så härligt umgänge med likasinnade. Vi hade tur i år. För vi fick en morgon där också, med dimma, med solen som gick upp och jag njöt varje sekund när jag gick omkring i det så typiskt svenska kulturlandskapet med beteshagar, lövträd och så djuren som betade rofyllt.
En morgon vid trollsjön, där kanske inte fotolusten var på topp, men vad gör det egentligen. Stanna istället upp, njut av livet, samla din tankar, som vid den lilla sjön bara kan bli positiva och energigivande.
20160803-_dsc3491-edit-2 20160804-_dsc3635-editNu har vi kommit fram till hösten och först på listan står Fulufjälls nationalpark. Jag var ju där för 7 år sedan så jag såg verkligen fram mot att få komma dit igen. Men lite smolk i bägaren blev det, för här och nu kan jag ge er ett litet tips. Att åka 50 mil i bil och sedan ge sig ut och fotografera med ett icke utläckt ryggskott är icke att rekommendera. Speciellt inte heller att ställa sig dubbelvikt och vrida sig i den ställningen åt något håll, bara för att få till den där perfekta kompositionen. Det blev sängläge en dag i Fulufjäll och sedan vandrade jag ut igen på försiktiga steg. Men ändå, det var härligt att komma upp dit igen och uppleva höst i Dalafjällen.
20160922-_dsc3704-edit 20160923-_dsc3744-edit 20160923-_dsc3755-editJag kom hem igen, gav mig själv fotoförbud en liten period och lät ryggskottet läka ut ordentligt innan det var dags att åka ner till Söderåsen igen. Det var ju två år sedan jag var där senast och vad jag hade längtat. Den här gången hade jag arrangerat en helg därnere med Lerums fotoklubb och vi fick uppleva underbara höstfärger, den där goa höstluften och så en massa skönt umgänge.
20161029-_dsc3868-edit 20161030-_dsc3947-edit Bara två veckor efter helgen i Söderåsen, var det dags igen att dra fram resväskan och packa för en vecka i Cornwall. Cornwall är en del av England jag alltid drömt om att få komma till och förr drömde jag väl om att få tillbringa några sköna sommardagar där. Nu blev det istället en vecka i november jag såg fram mot  – med förhoppningsvis härliga höstvindar, lite gråväder och en spännande natur. Jodå, nog fick vi höstvindar, dock kanske något mer än vad som var nyttigt och jodå, Englands gråväder höll vad det lovade och så gjorde även regnet. Så mantrat för den här veckan blev – Torka, torka, klick – Men vilken natur jag fick uppleva. Hissnade kustlinjer som tog andan ur mig, och det spännande tidvattnet som gjorde att havet hela tiden var i förändring. Jag njöt mellan hostattackerna för just det – jag hade åkt på årets första höstförkylning innan jag åkte ner, men tack och lov var den inte lika pigg på att hänga med till Englands som influensan var i våras att följa med till Andalusien.
20161115-_dsc4246-edit 20161116-_dsc4345-edit 20161117-_dsc4457-edit 20161117-_dsc4504-edit
Det blev en händelserik vecka, som jag fortfarande kan stanna upp och tänka på och jag är allt bra sugen på att åka dit igen – så vi får väl se om någon ny möjlighet dyker upp.

Men, hallå, tänker någon, var du bara på resande fot och fotograferade i år – nejdå, lite hemmavid blev det allt som självklart ett litet besök i ”min” trollskog när hösten fått rejält fäste.
20161023-_dsc3819-edit och så fick jag uppleva en vacker solnedgång ute vid Särö Västerskog när jag testade mitt nya filter.
20161211-_dsc4629-edit
Jag har förhoppningsvis ytterligare nån liten fototur kvar under 2016, men den får jag väl isåfall tillägna ett alldeles eget blogginlägg. Istället så börjar jag här och nu att blicka fram mot 2017 som faktiskt än så länge är ett enda stort blankt papper. Ingenting har jag inplanerat ännu och det är också lite spännande för normalt brukar mina planer redan så här i slutet av året ha tagit form för kommande år – men icke i år.
Så jag avslutar därför med att önska er alla ett riktigt Gott slut och Gott Nytt och spännande fotoår.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Cornwall tog mig med storm – avslutningen

Så vaknade jag då till den sista fotomorgonen i Penzance – Jag hade under natten när jag vaknat till hört hur det regnade utanför rummet – så jag tog beslutet – det får bli sovmorgon. När resten av gänget åkte ut för till Mousehole då drog jag täcket över mig igen och somnade om.  Om det var ett bra beslut eller inte, det har jag nog inte riktigt sett ännu, men gott var det ändå att få sova 2 timmar till.

När jag släntrade ner till vår engelska frukost då kunde jag konstatera jag var inte ensam att ta beslutet att skolka från morgonfotograferingen – en till i gänget hade varit lika lat.

Vi drog iväg igen med våra lunchpaket mot Land´s End. Regnet hängde i luften och när vi kom fram och vandrade upp mot utsiktspunkten, ja, då släppte regnmolnen ner en del av sin last över oss. Men snart så, så sprack himlen upp och vi fick en härlig stund däruppe.

Återigen, det var så spännande att stå däruppe på höjden och titta ut över havet som med kraft dundrade in mot kustremsan.

20161118_4513Den här bilden får väl visa lite av det vi kämpade med hela veckan – nämligen vattendroppar på linsen. Veckans mantra som vi mumlade hela tiden var nog – torka, torka, klick – torka, torka och klick.  Jodå, jag tog en bild till efter jag torkat av linsen och Norman flyttat på sig 🙂
20161118_4512Det blev lite bilder till från Land´s End då jag vandrade bort till nästa utsiktspunkt. Jag kunde också konstatera att jag nog börjat vänja mig riktigt bra vid de här höga höjderna. Jag som har så stora problem med just höjder och många gånger får riktigt läskig hjärtklappning bara av tanken på att stå för nära höga kanter som stupar som kustlinjen gör här.

20161118_4523 20161118_4536Vi drog vidare till Botallack Head och nu hade det börjat blåsa upp ordentligt igen. Vi kunde också konstatera på vägen dit att vägarna i Cornwall är smala, smala så att köra en den hastigheten som vägen hade var nog inte att rekommendera. Där vi i Sverige skulle satt upp skylten 30 km som maxhastighet, där sa gps:n 90 km – nej, vi höll väl en hastighet någonstans mittemellan.
Botallack Head var ett fd gruvområde, som var jättehäftigt, men vinden som tog tag i mig med all kraft fick mig att ta beslutet igen, här vill jag inte ta upp utrustningen och riskera den. Kanske lite för fegt, för området var så häftig, men en mobilbild blev det iallafall som minne.
20161118-img_2186Hit skulle jag verkligen vilja åka tillbaka, men då utan en vind, som till och med nästan gjorde så jag sprang uppför backen – Den i princip lyfte mig fram. Det är väl egentligen bara att inse, jag måste åka tillbaka till denna del av England, som verkligen tagit tag i mig med sitt dramatiska landskap, men också med sina böljande gröna och mjuka kullar där fåren betade.
Dagen avslutades återigen på stranden Godrevy men vädret var emot oss det blåste och regnade, så jag kröp ihop inne i bilen och satt och tittade på hur regnet smattrade mot rutorna.
Så var vi då framme vid sista kvällen med gänget och jag kunde äntligen få beställa in grytan med musslor som jag njöt av och till detta några goda öl innan det var dags att dra sig tillbaka och försöka packa ihop allt – tänk att en vecka går så otroligt fort.

Lördag morgon var det bara att vända motorhuven mot London igen för flyget hem och sent, sent lördag kväll, då kunde jag återigen landa i min egna säng. Full av fantastiska upplevelser och intryck.

Hur är det då att åka på en sådan här fotoresa. Jo, det är intensivt, det är ibland nästan utmattande, men ändå helt fantastiskt. Man säger många gånger att man behöver ha semester för att få koppla av och vila – Nja, vila kanske är det man gör minst, men man kopplar av. Jobb och stress hemma, det är som bortblåst för hela ens sinne är uppfyllt av fotograferingen.  Det blir ju väldigt intensiva dagar och ibland kunde jag känna att energin var helt slut – Men då är det bara att ta upp kaffetermosen, sätta sig på en sten någonstans och bara njuta av tillvaron. För även om det är en fotoresa, så tror jag det är viktigt att ibland bara packa ner utrustningen i ryggsäcken och göra just detta, bara njuta av tillvaron  – långt borta från ens vanliga liv.
Det är också ibland så skönt att lämna allt det praktiska till någon annan och bara få koncentrera sig på det man tycker är allra roligast, nämligen att fotografera.  Jag kan också  inse att så mycket vi fick uppleva av fantastiska platser på den här resan, hade jag aldrig kunnat planera på egen hand – då hade jag nog behövt vara borta i flera veckor.  Allt var också så perfekt arrangerat så vi som var med, kunde just bara tänka på det vi var där för – nämligen fotograferingen.

Så när jag på måndag morgon tillbaka på jobbet insåg, oj då, jag har inte en endaste liten fotoresa eller fotoutflykt planerad – började direkt fundera på vad skall jag nu hitta på – och jodå, jag har redan börjat smida nya reseplaner – men vad det blir, ja, det får ni vänta och se.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Cornwall – du tog mig med storm, del 2

Färden går vidare utefter Cornwalls kust och dagens första stopp blev vid Kynance Cov – Nu började nog också Cornwall visade sin nyckfulla sida vad gäller vädret. För efter en fin morgon med soluppgång, vackra ulliga små moln över himlen, så kom de regntunga molnen insvepande och släppte ifrån sig sin last – Hmm, då hade väl jag gjort dagens första misstag – för regnkläderna, ja dom låg kvar i bilen. Lite seg kände jag mig också så när jag så vart vi skulle, upp för en rejäl backe, klättra i trappor, ja då stannade jag halvvägs och gjorde ett litet halvhjärtat försök till fotografering.
20161116_4312Vi drog vidare till Lizard Point och däruppe på toppen så tog utsikten andan ur mig. Den bilden av Cornwalls kust, som jag hade i bakhuvudet, ja, den känslan förkroppsligade verkligen utsikten. Nu hade vädret på gån dryg timma slagit om och vi började vandringen ner till stranden i strålande sol från en klarblå himmel. Så väl nere på den underbara lilla strand, var det inte någon idé att ens plocka fram kameran. Hårda, hårda skuggor gjorde att det i princip kändes omöjligt att fotografera, men jag tog iallafall en mobilbild som minne av denna underbart vackra plats. Ibland är det så, att även på en fotoresa, tycker iallafall jag att man skall stiga ut ur sin fotografiska bubbla och bara bli turisten som njuter att tillfället när man får se naturscener som tar andan ur än – och det gjorde jag nu.
Vandringen tillbaka upp till bilen, gav mig också många tillfällen till detta, för den var lång och brant. Så det var tur dom placerat ut flera ljugarbänkar på vägen där jag kunde slå mig ner, och bara sitta en stund. Så varsågoda, en mobilbild som visare denna vackra plats.
20161116-img_2171Vi passade på att äta av vår medhavda lunch däruppe på toppen medan vädret slog om igen och och molnen drog in över kusten för vilken gång i ordningen den här dagen hade jag väl börjat tappa räkningen på.
Man lärde sig under veckan att aldrig bli orolig när regndropparna föll, eller himlen blev klarblå för snart skulle det ändras igen och så vi hann liksom aldrig tröttna på några väderscenarier utom kanske vi något tillfälle, som jag kommer till senare.

Vi avslutade även den här dagen uppe vid Godrevy och nu hade solen tittat fram igen. Tidvattnet hade inte hunnit lika långt in på stranden när vi kom dit så jag gick igång på vågorna som rullade in över sanden. Drömmen om den optimala vågrörelsen i sanden gjorde att jag fyllde minneskortet rejält den kvällen. Lite pirrig känsla också när vågorna nådde förbi mig och med lite pirr i magen när sanden under mig spolades undan och både jag och stativet sjönk. Jag kan väl säg som så, så mycket lutande horisonter som den här kvällen har jag nog aldrig kommit hem med tidigare och jag hoppas jag lyckats rätta upp alla så här i efterhand. Ett och annat litet stativben har jag också tvingats klona bort, för vi stod tätt, tätt tillsammans för att få till BILDEN.
20161116_4329 20161116_4345 20161116_4357 20161116_4361När vattnet svepte in för långt, då insåg jag, nu är det nog dags att gå vidare innan även stövlarna är vattenfyllda. Så jag gick runt kröken och intog i princip samma plats som kvällen innan och tänk vilken skillnad när ljuset var så totalt annorlunda. Det är nog detta som är så spännande med landskapsfotografering, hur platser förändras så totalt pga av hur ljuset är vid fotograferingstillfället.

Så här såg det ut första kvällen när jag i princip står på samma ställe.
20161115_4244och så några bilder från den här kvällen
20161116_4371 20161116_4378 20161116_4395Så avslutar jag då med dagens sista bild innan det var dags att i mörkret gå tillbaka till bilen och åka hemåt mot en hägrande middag
20161116_4403Yippi, torsdag morgon och sovmorgon, ända till 06.15, hmm…..
Idag skulle vi dra upp mot norra Cornwall, så det blev frukost redan 06.30 och startklara vid bilen ca 45 min senare. Jag kan väl säga så här, det var ganska tyst i bilen de 45 minuterna vi körde upp till första fotostoppet som var Tredbarwith strand
Jag som har problem med höjder, tyckte det först var lite läskigt, men jag inser också att jag nog börjar vänja mig mer o mer hur jag skall bemästra höjder när jag är ute och fotograferar.
20161117_4445 20161117_4417Så drog vi vidare mot Crackington Haven  och nu var nog väderturen över. För väl framme nere i hamnen så öppnade sig himlen och regnet fullkomligt vräkte ner. Vinden hade också friskat i, vilket iof Patrik varnat för. Han hade varnat för vindar upp mot kanske 20 sek. Vi smet in på det lilla kaféet nere i hamnen och tog oss en kopp kaffe och även en liten kaka slank ner i magen. Så när regnet slutade begav vi oss ut och jag kan säga, nu BLÅSTE det. Jag tog ändå fram utrustningen och följde med ut på stranden. Det var läskigt för i den hårda vinden så höll jag nästan på att blåsa omkull, så nog var det orkanvindar i byarna. Jag gav ganska snart upp och gick tillbaka in i värmen på kaféet. Där mötte jag en äldre herre, som bara skakade på huvudet och sa ”Bad weather today” och nog var det så. Jag satt därinne i värmen och såg hur regnet och vinden piskade utanför. Resten av gänget gav väl också upp efter en stund och gjorde mig sällskap inne i värmen. Patrik kollade febrilt i sina väderappar och lade pannan i djupa veck för att fundera över vart vi kunde åka. Till slut tog vi beslutet att fortsätta norr upp och hoppas på bättre tur.
Så vi packade in oss i bilen och där gällde kommunikation. Endast en dörr öppen åt gången för fick vinden fritt spelrum genom bilen, då skakade hela bilen av vinden.

Vi for vidare upp till först Duckpool, men där var helt kört och så vidare till Sandy Mouth. Där kändes det väl lite bättre, så vi steg ur bilarna för att iallafall gå ner på stranden och se hur det kändes. Det var en stormig promenad ner, där vinden tog tag i oss rejält, men så nere på stranden kunde vi konstatera, här är ju ”nästan” lä, eller iallafall här kommer inte stormen riktigt åt oss. Ha, ha.. vi verkade hittat ett ställe där den inte hittat oss. Så hela gänget rusade tillbaka för att hämta utrustningen. Själv så tog jag det lite lugnare, promenerade tillbaka till bilen. Gav mig själv nån timma i ensamhet med lite mat i magen och kaffe innan jag gav mig tillbaka ner.
Vilken eftermiddag och kväll vi fick. Visste blåste det, och vi fick hjälpas åt att hålla i vår utrustning, men naturen därnere var häftig.

20161117_4448 20161117_4457 20161117_4465 Att Patrik passade på att hitta en liten egen plats att för en stund få koppla av med en kopp kaffe och kanske fundera över hur en skock vuxna människor, kan bli som lyckliga små förskolebarn när man släpper dom fria att ”leka” på en strand.  Jag kan väl också säga så här, det är stunder som dessa, som Patrik får symbolisera, som gör att jag verkligen njuter av min hobby och jag kan konstatera, att han nog har världens bästa arbetsplats.
20161117-img_2181
Tidvattnet började vända och vågorna var på väg in så vi gjorde oss redo för något, som nog för mig blev dagens höjdpunkt. Att återigen få stå på stranden och se hur vågorna med sin urkraft rullade in över stenarna. Så det här blogginlägget slutar med en serie bilder från denna läckra strand.
20161117_4490 20161117_4504 20161117_4505Så trots lite otur med vädret under dagen så var vi nöjda och även lite trötta när vi startade hemfärden mot Penzance. Jag avslutade kvällen i ensamhet på rummet, trött och glad, medan resten av gänget begav sig ut för kvällens middag.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar