Fotoåret 2021

Jaha, där ser man, jag kan konstatera att jag inte är någon särskilt flitig bloggare längre. För det är i princip ganska exakt ett år sedan jag senast skrev i den här bloggen.

Jag kan väl också konstatera när jag tittar igenom årets bilder, att det varit ett ganska skralt år vad gäller fotograferingen. Så här lite som jag varit ute med kameran har jag nog aldrig varit sedan jag tog upp fotograferande ordentligt, men det är en hel del annat som pockat på min uppmärksamhet och då speciellt under åren.

För när det gamla året så sakteliga övergick i 2021, ja då satt jag hemma med papper och penna, ett millimeterrutat papper och tumstock. Jag hade börjat göra slutplaneringen av mina köksplaner. Planer som det visade sig skulle ta upp ganska så mycket tankeverksamhet och energi i stort sätt hela våren.
Alla dessa beslut om material, färger, vitvaror, för att inte tala om handtag, eller att ligga och fundera sent på kvällarna om jag tagit alla mått som behövs. Så att studsa upp kl 24.00 på natten bara för att mäta att jag kan öppna diskmaskinsluckan utan att den tar i fönsterbänken, eller att ugnsluckan går att öppna utan att kyl/frysen är i vägen -ja, så blev lite av min senvinter.

Men äntligen i månadsskiftet mars-april, så kom jag iväg ut. Blåsipporna var på G och självklart så åkte jag upp till mitt blåsippsställe för att fotografera årets blåsippor.

Men tror ni jag kunde släppa köksplaneringen där jag låg ute i Blåsippsbacken, icke, för helt plötsligt slog mig tanken. Har jag valt rätt stenbänkskiva, ja, så sedan var koncentrationen på blåsipporna som bortblåst. Ni kanske börjar inse nu att årets första månader verkligen var splittrade.

Syrran ringde där någon gång i början av april och berättade att nu var grodorna på G med sin parningslek, så då var det bara att sätta på det största objektivet på kameran, hysta in det i bilen och dra upp till grodorna.

Sedan fick jag ligga där vid kanen av dammen, tyst och stilla och bara vänta på att deras huvuden skulle poppa upp ur vattnet. Jodå, dom tittade upp, kärlekskranka som dom var.

En liten utflykt upp till Mufflonfåren hann jag också med, eller rättare sagt, så här i mitten av april, var väl sista stället jag ville vara på hemma. Utan kök, och där ett hörn av vardagsrummet fick vara tillfällig plats för kaffebryggaren, baconosten och såklart, lingongrovan.

Jag insåg också att 3 veckor i kaoset hemma, ja, då behöver jag åka bort. Så styrde kosan mot Söderåsen där i månadsskiftet april-maj. Jag längtade så efter att få uppleva när bokskogen slog ut. Den var väl lite småblyg i år, men vad gör det, ibland är det bara skönt att få komma bort några dagar och njuta av naturen, våren och lugnet.

Gå upp tidigt, tidigt och dricka kaffet i mörkret uppe vi Kopparhatten, medan naturen sakta vaknar till liv, det är någonting alldeles extra.

eller ligga i ett hav av vitsippor i solnedgången och bara leka med kameran.

Och tänk, när jag väl kom hem, ja, då var köket klart och jag kunde börja flytta in i mitt nyrenoverade kök.
Så här kommer före-, och efterbilder. Ni får ett försök att gissa om jag var nöjd, eller inte.

Faktum var att efter resan till Söderåsen, blev det inte mycket mer fotograferat under våren och sommaren. Ja, förutom ”min” rådjursfamilj som brukade käka frukost ungefär samtidigt som jag själv under min semester. Så där satt jag tidigt på morgonen på min balkong och fotograferade rådjursfamiljen – ganska avkopplande semester om jag får säga det själv.

När vi skulle ha kick-off med jobbet och åkte till Hooks herrgård för utbildning och teambildning, ja, då fick kamerautrustningen följa med. För när i stort sett resten av gänget spelade padel, eller andra, fysiskt krävande aktiviteter, ja, då utforskade jag blommorna runt herrgården. Klart trevligare än att slå på en boll.

Jag gjorde ju ingen roadtrip på min sommarsemester, så kände att jag ville nog åka iväg på en veckas höstsemester. Livet hade ju under sommaren börjat lätta, jag var fullvaccinerad och jag kände också att jag längtade efter miljöombyte. Jag började också känna att jag behövde göra någon form av nystart med mitt fotograferande eftersom det legat så i träda hittills under året. Så Abisko lockade, men samtidigt kände jag att skall jag göra en nystart med landskapsfotograferingen, behöver jag kanske åka till en ny plats, känna efter om hungern finns där. Nyfikenheten att leta nya kompositioner. I Abisko visste jag ju i princip nästan exakt var jag skulle placera utrustningen för att det skulle bli bra. Så efter lite googlande så bestämde jag mig för att åka till Saxnäs i södra Lappland. Jag kunde konstatera att jag kunde komma dit med tåg, buss och hyrbil så sagt och gjort, jag bokade.
Vilken go känsla att sätta mig på nattåget till Östersund och rulla genom landet för att vakna tidigt nästa morgon i Östersund. Sedan några timmar på bussen genom Jämtland upp mot Vilhelmina för att där hoppa in i lilla Polon och köra vidare mot Saxnäs. Jag insåg direkt när jag körde att jag hade hittat helt rätt. Det var en underbar natur som jag körde genom, när jag väl hittat vägen till Saxnäs från Vilhelmina.
En vecka där uppe och jag började få tillbaks fotohungern, det var roligt att ge mig ut på okända vägar igen, stanna bilen när jag kände för det, fotografera, filosofera, dricka kaffe, lyssna på naturens symfoni av forsen, träden och fåglarna. Ja, jag njöt varenda minut och jag hann ikapp mig själv och mina tankar kändes också så härliga.
Så hår kommer ett lite kollage av bilder från veckan.

Tyvärr blev det också det sista jag fotograferade under året då jag tyvärr gjorde mig illa i benet och knät. Antagligen en smäll i samband med bussresan ner till Östersund. Det ha gjort att jag haft svårt att röra mig helt fritt, men nu så här sista dagarna börjar det äntligen släppa, så jag ser med tillförsikt fram mot 2022.
För som sagt, nu är det inte många dagar kvar av 2021 och ett nytt spännande år ligger framför oss. Tyvärr, fortfarande lägger pandemin en skugga över våra liv, men även om vi skall vara försiktiga, hålla distansen till andra människor, så finns det ju så mycket man kan göra. För att komma ut i naturen och njuta och koppla av, det kan ingen pandemi i världen sätta stopp för och att vara själv ute i naturen, njuta av lugnet, tystnaden förutom naturens egna ljud, finns det något bättre?
Så jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt 2022!

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Fotoåret 2021

  1. Johan Sigvardsson skriver:

    Hej!

    Jag gick hästskötarkurs på Flyinge vintern 1972. Det var roligt att se dina bilder från Flyinge. Jag har inte varit där på många år.

    Igår var jag i kontakt med Ingvar Fredricson, tidigare chef på Flyinge, och frågade honom om han visste om Gaspari var begravd och i så fall var. Jo han var begravd på Flyinge. Och nu på din blogg idag får jag se hans gravsten. Varmt tack för det!

    Vi hade två ston hemma, Fantasie e. Gaspari – Vital och Rosette e. Immer – Dansör. Fantasie hade en lång bläs och vitöga precis som sin far. På Flyinge-dagen under slutet av 60-talet och början av 70-talet hade jag glädjen att få se dessa magnifika hingstar i tandemritt med beridare Yngve Viebke.

    God hälsning
    Johan Sigvardsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s