Rya skog

Äntligen, säger jag, kom jag ut och fick fotografera. Det var väldigt länge sedan sist, men idag hade jag bestämt mig och ingenting skulle stoppa mig. Inte ens att det var VM i längskidor fick mig att stanna kvar hemma.

Jag har länge önskat åka ut till Rya skog för att undersöka detta lilla naturreservat, som ligger inklämt mellan Rya-verken och Skarvikshamnen på Hisingen. Så termosen fylldes med kaffe, karta för att hitta dit letades fram på datorn och iväg bar det. Hmm, jag hade nog inte studerat kartan tillräckligt väl, för jag hamnade först nere vid Färjenäs. Men det var bara att leta fram mobilen och kolla kartan en gång till och så till slut, hittade jag parkeringsplatsen och väg in i reservatet. Den kändes verkligen perfekt för att besöka det här stället. Dimman låg ganska tät över Göteborg, det var lugnt, stilla och nästan lite melankolisk stämning när jag vandrade iväg ut på spången. Jag hann väl med att vandra igenom en del av reservatet, jag vågade inte riktigt bara vandra iväg utan mål. Jag ville så här första gången hålla någotsånär koll på var någonstans jag var.

Det blev en spännande upptäckt av ett helt nytt område för mig, ett reservat där träden liksom lämnats helt åt sitt öde. Kullfallna träd, i förruttnelse lite överallt, alekärr, som  än mer skapade stämning medan jag vandrade spången fram. Vek av och in på någon upptrampad stig. Det var fågelkvitter i träden, som lyckades tränga igenom ljudet från Rya-verken och gissa att jag mådde gott. Så när kaffetarmen började skrika då var det läge att slå sig ner på ett gammalt omkullfallet träd, hälla upp kaffet och så naturligtvis slå på Svt:s sportapp och tänk jag tajmade kaffepausen perfekt, så kunde sitta där mitt ute i reservatet och se när Svenska skidtjejerna tog sitt första guld. Den stackars hunden som kom rusande emot mig, samtidig som Maja Dahlqvist gick i mål och jag gav upp ett glädjetjut, den vände snabbt och sprang tillbaka till husse o matte och lärde sig nog att det kan vara farligt att lämna dom och ge sig iväg på egna upptåg. Då kan man möte nån vrålande galning där mitt i skogen. En galning, som dessutom hoppar upp och ner.

Blev det några bilder undrar ni kanske, jodå, lite fick jag allt med mig hem och dom kommer här.
När jag sedan styrde kosan hemåt, blev jag så inspirerad av dagens dimma, att jag även tog en sväng förbi Gunnebo och Rådasjön, bara för att där finns vackra björkstammar och där finns små bryggor i olika stadier av förfall.

Så, det blev några sköna timmar ute idag och Rya skog är ett ställe jag definitivt kommer åka tillbaka till, om jag nu bara hittar dit igen.

Annonser

Om nikonetha

Göteborgskvinna som här tänkte samla sin högst personliga reflektioner över vad som händer runt omkring henne. Förhoppningsvis kommer även en och annan bild också att slinka med på köpet, då jag allt som oftast återfinns bakom min kamera
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s