På cykeltur i Skåne

Tänk, idag blev det helt plötsligt i min lilla värld vår igen, jag slöt ögonen och himlen var blå, på fälten, lyste vallmon som små utropstecken bland säden och mitt mål var  Söderåsens nationalpark. Så jag hoppade lätt upp på cykeln och trampade iväg.. först lite lagom lugnt och stilla för att värma upp mig.. så efter sisådär 9 min var jag framme vid vägen upp till Kopparhatten.. Vägen slingrar ju sig brant, brant uppför Söderåsen.. Den slingrar sig fram genom bokskogen, vars blad verkar lika vårligt yrvakna som jag.. Dom har börjat kika fram ur sitt skal, och skakar lite på sig i den sköna vårbrisen som omger mig..

En och annan liten fågel kvittrar bland grenarna där jag trampar, uppåt, uppåt med lövverket som en skyddande tunnel runt omkring mig..  och känslan av att jag i min helt egna värld förstärks.

Det är ju tidigt på morgonen och en och annan liten solstråle letar sig fram mellan grenarna där jag trampar på.. och jag andas in den friska lite daggiga morgonluften och känner hur den fyller mina lungor och ger kroppen energi, energi så jag skall orka trampa hela vägen upp, även om backen är tung… Men så ibland planar vägen ut lite, så jag kan ta igen mig och jag sträcker mig efter vattenflaskan för att dricka lite…

Halvvägs nu, och fortfarande känner jag att jag orkar, för jag vet ju också att däruppe, där hägrar en god kopp kaffe och om jag trampar på ordentligt så är jag uppe precis när solen tittar fram i ravinen och då vet jag att jag kan slå mig ner och vila och låta solens varma vårstrålar väcka min fräknar i ansiktet till liv igen.

Det börjar bli tungt nu, men  två tredjedelar av vägen upp till Kopparhatten är avklarad, jag trampar på, benen börjar kännas sega, men det är bara att bita ihop och trampa, trampa,  tryck ner, dra upp, tryck ner, dra upp… och en liten bit till av vägen är avklarad.

Nu planar det ut lite, så jag kan sätta mig ner och dricka lite vatten igen.. innan den där sista tunga biten av backen börjar.. Se, är väl ca 5 min kvar att cykla.. så jag biter ihop.. trampar på även om benen känns tunga, mjölksyran börjar ta överhanden… men så hör jag fåglarna och jag hör mina kompisar långt där borta som hejar på mig.. Kom igen Agnetha, kom igen.. du orkar.. bara lite till.. så där.. nån minut kvar.. sen kan du vila…

Så jag tar ut det sista och äntligen uppe på toppen och hela den fantastiska utsikten över ravinen ligger framför mig.. och jag kan njuta, njuta av solen.. njuta av utsikten, njuta av kaffet och konstatera YES!, jag klarade det. Nu kan jag slänga mig ner bland dom vissna boklöven.. och bara njuta av stillheten, fågelkvittret och att jag är Duktig…

Tillbaka hem.. det gick lätt, jag lät cykeln rulla ner för igen.. njöt av vinden för snart, snart.. så är jag framme vid stranden och min kompis Patrik har ju lovat mig en liten överraskning eftersom jag är så duktig.. men han sa inte vad det var.. Det skulle jag få se när jag kom fram… så jag släpper på bromsen och snabbt, snabbt.. rullar jag nerför och lätt, lätt låter jag tramporna gå… tills bokskogen öppnar sig och jag är framme vid sandstranden.. och vad ser jag..

Jo, vinet är upphällt, härligt gott rött vin och i grillen lyser kolen under dom saftiga köttbitarna som grillas.. Salladsskålen är fylld med fräsch sallad..

Så jag hoppar av cykeln, tar några djupa andetag, stretjar lite… och mitt 45 min spinningpass är över och jag orkade hela passet.
Nu är det bara att hoppa in i duschen, byta om och sticka tillbaka till jobbet för att klara av dom sista timmarna där innan det är dags för helg..

Visst är det härligt med lite lunchspinning och tack Patrik för ditt stöd och peppning i min träning!  Dom där biffarna, salladen och vinet får vi äta upp när våren är här på riktigt och inte bara i mina drömmar

Vilken härlig dag

…. tralla la laaa.. jag hade idag.
Efter två veckors idogt promenerande varje dag och därtill ett antal besök på gymmet för att plåga mina stackars obefintliga muskler hade jag bestämt att ge dessa en liten present och även mig själv. Så en timmas massage var inbokad mitt på dagen. Så igår insåg jag att jobbet var under kontroll, inga högar som pockade på min omedelbara uppmärksamhet och varför inte ge mig en extra lite bonus, en ledig eftermiddag , vilket jag också gjorde, med min chefs bifall. Vilken go chef jag har, som utan diskussion säger, ja visst, ta du ledigt

Så efter massagen, åkte jag upp till Olofstorp och Tissla, syster ysters hund, som låg hemma och hade tråkigt. Tänk vilken överraskning hon fick när jag satte nyckeln i låset och stövlade in. Ja, just det, allt kan ju inte gå på räls, eller skall vi säga tyst och stilla när jag är inblandad, jag lyckades pilla igång deras larm, men även det fixade jag efter ett litet alarmsamtal min svåger.

Snabbt ombyte, på med kameraryggan och stativet över axeln och så iväg ut. Jag hade bestämt att gå bort till ett liten liten bäck en bit bort i skogen, en bäck som slänger sig utför ett rejäl brant och brukar forsa så där härligt. Jag var nyfiken om det kanske fanns lite fina isbildningar nerför slänten. Tissla och jag knatade iväg och kom fram tillslut, men icke, isbildningarna och bäcker för dolt under rejält med snö, men vad vackert det var i skogen. All denna snö som hängde från grenarna och träden, lagom kallt, så jag riggade upp kameran, men bilderna.. tja, kanske lika bra att erkänna, blev inga mästerverk idag, är väl bara att inse, det var raka motsatsen, men vad gör det.. En lång rejäl promenad blev det nästan 2 timmar var vi ute och njöt av vintern. Tyvär lyste ju solen med sin frånvaro idag, men som sagt, det viktigaste var ändå för mig att få komma ut och röra på mig, andas frisk lantluft och filosofera över livet ihop med Tissla.. Fast ok, vi filosoferade väl inte riktigt om samma saker, där vi knatade fram i skogen sida vid sida.


Vem som var tröttast när vi kom hem igen, svårt att säga, men ungefär så här så Tissla ut iallafall

Bilden på mig, konstigt, men den finns inte kvar på minneskortet.. underligt..

Jag vill bli en bättre fotograf….

och framförallt vill jag bli en bättre naturfotograf.. så efter hemkomsten från Fulufjäll i höstas började jag fundera en hel del. Så dök det upp ett mail i inboxen om en workshop uppe i Abisko i september 2010.  Abisko, som jag drömt så länge om att få åka upp till och besöka igen. Jag var ju där 1968 och det är längesedan, närmare bestämt nästan 42 år sedan. Detta var ju tom innan vägen byggdes mellan Kiruna och Narvik, den var planerad, så jag såg utsättningskäpparna för var man planerade att projektera vägen. 
Iallafall, mailet kom från www.creativeadventures.se och det handlade om en workshop i landskapsfotografering med Hans Strand som gästföreläsare. Gissa hur många minuter jag behövde på mig för att bestämma mig för att anmäla mig.. Just det, ungefär lika lång tid som det tog att läsa igenom mailet, och jag läser fort.

Sedan kom några kloka eftertankar, hur skall jag orka detta, med en rygg som gör ont när jag bär omkring på min kameraryggsäck två dgr i rad. Med en kondition som är obefintlig.. hmm.. men vadå.. det är bara att göra någonting åt detta. Det är ju långt till september.

Nu har jag börjat, en lång vandring, som inte är slut förrän jag är i Abisko. Det är en vandring som kommer kosta svett och värkande muskler, men också en vandring där jag vid målet kommer må så mycket bättre.

Starten på vandringen var den 11 januari och nu har två veckor gått. Så här långt har vandringen varit härligt, varje dag blir det ca 30-40 min rask promenad på lunchen, lite beroende på kvällsaktiviteter. Jag har skaffat gymkort och har varit där och tränat ett antal gånger.

Jag vet att det här är en väldigt långsiktig vandring, så jag tar det lugnt, lyssnar noga på kroppen, men det härliga är att den har redan börjat svara. Jag känner mig piggare och gladare och tom med mina arbetskamrater märker det. Ögonen börjar glittra till och det beror inte på att jag är en blondin, som lyser med ficklampan in i öronen

Det är en skön känsla detta, att känna denna glädje.

Jaha, säger någon kanske, varför har du inte börjat med detta mycket tidigare, ja det kan man undra, men tiden var väl inte mogen. Det är ju faktiskt så att var sak har sin tid och starta den här sortens projekt utan att egentligen inte vilja, men för man måste, är nog dömt att misslyckas.

Just nu, nyss hemkommen från ett spinningpass på gymmet, som gick sådär om jag skall vara ärlig, man är ju inte på topp varje dag, vilket jag också kände när jag gick upp i morse. Men det viktigaste är att jag åkte dit och genomförde det, istället för att ligga kvar i sängen. Det var ytterligare ett litet steg på vägen

Det finns säkert också några som läser det här inlägget som direkt kommer att tänka, men för guds skull sluta röka, så skall du se på förändringar… Till er vill jag säga, Rom byggdes inte på en dag. Ibland måste man se dom små stegen, som egentligen stora steg och ang rökningen, har jag inga planer i dagsläget på att sluta. Helt enkelt av den anledningen, att det är alltför stort steg  just nu och fokuserar man på för många saker samtidigt, så kan man tappa bort fokus totalt och ge upp.

Vi ses i Abisko i september!

Ett långt liv

Igår, onsdag, var det dags för månadsmöte igen med Lerums Fotoklubb. Den här gången valde jag att stanna hemma, vila i soffan och koppla av efter några hektiska dagar.
På månadsmötet var det redovisning av tävlingsresultatet för omg 3 i LFK:s Photochallenge och döm om min förvåning när syster yster ringde på hemvägen och berättade att jag vunnit kategorin porträtt. Domare var två porträttfotografer, nämligen Kalle o Jonas Ahlsén, Ahlséns Foto i Lerum. Kalle är numera pensionerad, men många kommer nog ihåg honom som fotograf i ateljén på Ahlséns Foto.

Det som gjorde mig extra glad är just att den här bilden betyder så otroligt mycket för mig. Den föreställer min moster, som på bilden är 96,5 år en underbar person, med ett långt händelserikt liv bakom sig. Så att också de som inte känner henne kunde uppskatta bilden värmer verkligen.

Bilden har några år på nacken och är tagen sommaren 2007, på vår årliga kusinträff i hennes och även min mammas föräldrahem.  Hon är gammal nu, lite trött, orkar inte så mycket, ganska glömsk, men varje sommar på vår träffar piggnar till, njuter av att sitta med oss kusiner, hennes syskonbarn och syskonbarnbarn runt sig. Hon har nämligen själv inga barn. Efter ett tag brukar hon minnas små händelser från när hon var liten, hur hon knyckte sista äpplet på äppelträdet på baksidan huset, hur hon gick ut och mjölkade på mornarna. Hon har kanske lite svårt att hålla isär oss alla kusiner, men vadå, det har man väl rätt till när man är så gammal. Ja just det, även om hon är glömsk, kommer hon alltid ihåg vägen från Alingsås till Alvhem och sitter alltid i framsätet bredvid min svåger som kör, och dirigerar hur han skall köra

Ja, hon lever fortfarande, fyllde 99 år i november 2009 och om hon orkar, så skall vi ha ett härligt 100-årskalas för henne i november i år.

Senast jag träffade henne var i slutet av november 2009. Min storasyster och jag åkte dit en stund. Då var hon trött och kände väl inte igen oss först, utan vi fick gång på gång berätta att vi var Gerdas döttrar (hennes syster, vår mamma), men så efter en stund spände hon ögonen i mig, plirade med dom, pekade och sa: ”Dig känner jag igen, du är lik släkten”

Hon ojjade sig lite också över att hon är så glömsk, men har man inte rätt att vara det när man är 99 år, eller vad tycker ni? Men så plirade hon på oss igen, rynkade lite på näsan så och såg sådär pillimarisk ut, som bara hon kan göra..sträckte på sig och sa ” Ja, jag är glömsk, men jag är gammal och om någon klagar på mig, säger jag att jag får vara det och då känner jag mig kaxig..”

En annan underbar historia var för några år sedan, när min syster och jag var och hälsade på henne. Vi passade på att gå och handla, och jag hittade de mest fantastiska bootsen, höga klackar, spetsig två, ljust creamefärgade hur läckra som helst.  Så iallafall gick vi tillbaka hem till moster och jag visade upp mitt nyförvärv. Hon skrattade så hon kiknade åt bootsen och sa; ”Agnetha, hur skall du klara av att dansa i dom skorna, du får allt skaffa dig ett par riktigta skor så du kan dansa med med karlarna”  Hon hade och har fortfarande en underbar humor.

Just det, för några år sedan åkte min syster och svåger dit på motorcykel och hälsade på henne. Syrran frågade då om hon ville ta en lite tur på cykeln, men det ville hon inte, för som hon sa, hon hade inte samma balans som tidigare så kunde ju ramla av motorcykeln Hennes man och hon brukade nämligen när dom var unga åka på motorcykelsemester ihop, så hon har åkt mycket motorcykel förr.

Stockholmshelg

Nyss hemkommen från en långhelg i Stockholm och först skulle inte kameran varit med, för större delen av tiden skulle ju ägnas åt kick-off med jobbet. Ca 150 anställda på HTH i Sverige skulle samlas under helgen ute i Åkersberga och lyssna till nya strategier för 2010… Men så bestämde jag mig för att åka upp redan på fredag och hälsa på lite vänner också.. så ok, då åkte den med.

Men attans det var kallt i Stockholm, så istället för att ge mig ut några timmar på Söder och fånga vintern i Stockholm, så ägnade jag mig isället åt lite kaffedrickning och samtal med vänner och fick också tillfälle att träffa Alvin igen. Senast var ju på hans dopp på 4 månader sedan, så var kul att se honom igen.. Han hade vuxit och ja, han hade också lärt sig att kameror är kul, så han tom erbjöd sig att att leka modell en kort stund.. och den var kort och allt annat en stillsam..

Resten av helgen låg kameran nedpackad, vilket jag tror de flesta av mina arbetskamrater och övriga på kick-offen var ganska tacksamma för..:-)

Härlig vinterdag

Nu har jag precis kommit tillbaka från en härlig långpromenad på lunchen.  Jag insåg, att jag kunde inte bara sitta kvar inne under min lunchtimma här på jobbet, utan var helt enkelt tvungen att ge mig ut. Visst är det kallt, ja, på ren svenska svinkallt.. med en nordan som lät sina isvindar överfalla mig så fort  jag stack ut näsan. Men si, jag lurade vinden, drog upp kapuschongen över öronen och huvudet, stack ner händerna djupt i fickorna och promenerade på…

Jodå, efter en stund hade jag lurat bort vinden och istället, så kunde jag njuta av ungar som åkte kälke och pulka i backran.. Vad kul dom verkade ha, och så härligt att se deras röda kinder sticka ut mellan halsdukar och mössor.. Det är ju faktiskt så här vintern skall vara. Inte det vi normalt har här nere på Västkusten, med regn och dimma och mörkt..

Har ni tänkt på hur mycket ljusare det är nu när snön ligger vit och grann på marken. Jag börjar faktiskt inse, att jag nog skall ta med mig kameran till jobbet så länge vintern är så här fin.

Som sagt, eftersom kameran ligger kvar hemma på kameran idag, så får det bli ett bildfritt inlägg här idag

En sorgens dag, första dagen av licensjakt på varg

Idag kan jag läsa i varje tidning jag söker på nätet om att licensjakten startat på vargen. Första dagen sköt man uppemot drygt 20 vargar och redan har jakten stoppats i både Värmlands- och Dalarnas län, då dom på en dag fyllde sin kvot.. Enl Göteborgs-Posten har ca 10 vargar till beskjutits under dagen, men det finns inget som tyder på att några av dessa har skadeskjutits.

Varför???

Varför inför man licensjakt på varg i Sverige, när vi endast har en vargpopulation på ca 227 vargar.  När man diskuterar den svenska vargstamen, diskuterar man också det allvarliga i att den i dagsläget är starkt påverkad av inavel, bla har man kunnat konstatera detta på att vargkullarna minskar.. Varför, i en situation när den är så hårt påverkad av just inavel, beslutar man sig för denna licensjakt. Enl vad jag läst, finns det en nyligen invandrad varg från Finland, som rotat sig i den svaenska vargflocken och därmed också tydligen fått avkommor. Skall vi inte då i dagsläget vara rädda om den lilla stam vi har.  Ge dessa individer en möjlighet att kunna berika den svenska vargstammen. Jag tror nämligen att viltvårdare och de som har kunskap om den svenska vargstammen också vet vilka individer som lider av inavel och därmed tom kan uppvisa missbildningar. Dessa djur, ja, det kan jag förstå att man bör skjuta bort, men den hetsjakt som har utspelat sig i de län där man idag startade licensjakt på varg, där har man definitivt inte tagit hänsyn till detta. Där handlade det om att som jägare, skaffa sig en trofé.. tom när jag slår upp GP:s nätupplaga då kan man läsa hur en av jägarna uttalar sig -  Det var en jaktupplevelse utöver det vanliga och det var naturligtvis lite nervöst -

Vargen har i alla tider varit ett djur där myter och sagor fått ta överhanden över verkligheten. Se bara hur vi när vi var små läste om Rödluvan och Vargen, titta bara på Disneys filmer om ”Stora stygga Vargen”.. Tänk att vi 2010 i ett land som säger att vi skall vara upplysta, smarta och framåtsträvande, fortfarande lever kvar i dessa sagornas värld.

Jag vill här framhålla att jag inte är emot jakt, inte jakt på de vilda djur vi har, men nöjesjakten, där jägarna berättar om sin adrenalinkick när dom sitter på sitt pass och se bytet komma fram, där kan jag ibland känna en ovilja mot deras nästan lite fanatiska försvar av sin hobby.

Ja, jag har sett varg, min starkaste upplevelse någonsin. Detta var i ett gömsle uppe i norra Finland. Den känslan av att vara så ett med naturen, eller rättare sagt, få vara inbjuden till vildmarken, är någonting jag alltid kommer bär med mig.  Jag har varit på safari i Kenya och sett lejon, elefant, noshörning, gepard, giraffer som kommit sakta promenerande över savannen, men min upplevelse i Finland, slår detta.

Det här skrev jag ner morgonen efter mitt möte med varg
”Klockan hade nu nästan blivit 12 på natten och jag förstod att så mycket skulle jag nog inte kunna se, så började därför göra mig iordning för några timmars sömn i gömslet. Då helt plötsligt hör jag ett ljud. Kunde det vara en varg som ylade? Det lät nästan så, som jag kände igen ljudet från filmer man sett. Ylandet kom tillbaka och då började en hel kakafoni av ljud från skogen. Jo, det var sant, det var en ensam varg som ylade där i mörkret och fick svar från en Vargflock någonstans i närheten. Detta var mäktigt att få vara med om och din litenhet som människa och närheten till naturen kändes så påtaglig. Jag tror nog aldrig jag upplevt den känslan så tydlig som just då.”

Att så påtagligt få uppleva den här närheten, men samtidigt också en trygghet där jag satt i gömslet, den hoppas jag fler skall få uppleva.  Vi måste tillåta att alla invider har rätt att få sin plats i naturen, vi måste kunna samarbeta och vi måste alla skaffa förståelse för våra rovdjur. Dom är en del av vår jord och dom har rätt att få existera på sina villkor, vi har inte rätt att bestämma bara för att vi är starkare med våra maskiner och vapen.

Vi får bara hoppas att detta som skedde idag är en väckarklocka och inte kommer att upprepas förrän den svenska vargstammen är stark och frisk och kan klara den här sortens massaker som skedde idag.

Avslutningsvis vill jag också säga att visst jag bor i Göteborg, men är uppvuxen på landet, och faktiskt fick lära mig tidigt, att när det är älgjakt, då håller man sig borta från skogen, för jägarna, dom är inte att lita på.. Visdomsord från min mor

Alla ni som tycker denna licensjakt är fel skriv på uppropet: http://upprop.nu/FQBS

Rosiga kinder

har jag nu.. för har varit ute på en liten lördagspromenad. Eftersom jag investerade i ett par nya walkingshoes häromdagen är jag ju faktiskt tvungen att använda dom, eller vad tycker ni. Så istället för att ta bilen till Focus vid Liseberg, tog jag istället apostlahästarna och promenade dit i det fina vintervädret. Även kameran fick hänga med på axeln så några bilder från ett vintrigt Göteborg blev det också.


och tänk på hemvägen hittade jag en snögubbe som verkar glidit av parkbänken och nu kämpade sig upp igen

Så nu tycker jag att jag med gott samvete kan slå mig ner i soffan en stund och titta på Tour de ski.. för just det.. är ju av gammal och ohejdad vana en stor fan av skidåkning på TV .. Fast saknar de härliga gamla traditionella skidloppen på 5 mil, då varje skidåkare kämpade mot klockan ute i spåren.. Nymodigheten med masstart gör jag definitivt tummen ner för..

Nyårsdagen 2010

Nyårsdagens förmiddag 2010 och ett helt nytt år har precis börjat. Det känns alltid lika spännande tycker iallafall jag. Några nyårslöften ger jag aldrig, efter det där sista för ett antal år sedan som löd: ”Jag skall aldrig mer ge några nyårslöften”  Däremot brukar jag ofta under december månad försöka göra någon form av bokslut över året som gott.. hmm.. är väl någon form av yrkesskada kan jag tänka.  Då tycker jag man skall fokusera på det som varit BRA, istället för att gräma sig över det som inte blev. Det gäller att när nyårsnatten närmar sig vara positiv.. för hur skulle det vara att börja det nya året med negativa tankar.

Mina egna tankar inför 2010, ja dom är positiva såklart och mina eventuella mål, dom är inte så många egentligen, dom är några steg i taget och jag lovar återkomma till detta längre fram. Det tror jag också är viktigt att sätter man upp mål, så gör en massa småmål på vägen, eller dela in året i perioder. Så kanske du kan använda året till att på vägen uppmuntra dig själv med att du vann första perioden, då kanske det inte är så farligt om du spelar oavgjort eller förlorar andra perioden. Det är den sista och avgörande perioden som gäller. Plocka då fram känslan att du vann första perioden, eller att du leder målstatistiken,  så nog katten skall jag klara hela matchen. För att snacka idrottsspråk.

Iallafall, jag ser fram mot 2010 med stor tillförsikt, fast jag vet, under året kommer det hända ett och annat som kanske just då känns både tufft och jobbigt, men vadå, det är ju just detta som gör att det känns så här spännande årets första dag. Jag vet inget, jag kan bara hoppas och påverka det så bra jag överhuvudtaget kan.

Så välkommen hit år 2010 jag är så nyfiken på att lära känna dig!

Mitt fotoår 2009

Så här på nyårsaftons eftermiddag tänkte jag försökte sammanfatta året och försöka mig på en liten högst personlig årskavalkad av bilder genom att plocka ut en bild per månad jag tagit och som är mina favoriter.

Vi börjar väl med januari då och en allé vid Östad säteri, som jag fotograferade en av de få vinterdagarna vi hade i början av året

Februaris val, får bli en av de få macrobilderna jag känner mig riktigt nöjd med under året. Det är väl lika bra att erkänna, macro och jag kommer väl inte alltid överens, men jag kämpar på iallafall och det är ju huvudsaken.
Mars där väljer jag en bild från Vättlefjäll, hade en härlig söndag däruppe. Fåren finns däreuppe året om och brukar bräka välkomnande när man går förbi deras hagar
April, valet var lätt, en bild från Söderåsens nationalpark och solen som sakta sänker sig över ravinen
Maj, där är valet också enkelt, från en härlig kväll strax norr om Steninge, lagom kvällsbris, solen går sakta ner över havet, kaffetermosen bredvid mig, Det mina vänner är livskvalitet!

Juni, där var faktiskt valet lite svårare, men föll ändå för den här bilden. Midsommardagen, jag hade legat sjuk i flera dagar men som sagt på midsommardagen, då stod jag inte ut längre, packade in kamerautrustningen i bilen och åkte bla ner till Fiskebäck där jag njöt av solnedgången på en liten klippa precis vid vattnet.
Juli, hmm, svårt igen, men väljer en bild från första kvällen nere på Österlen. Min fotokompis Patrik o jag hade åkt dit och första kvällen tillbringade vi på sandstranden. Grillade, drack lite vin och fotograferade, tills mörket sänkte sig över havet.
Augusti, det får bli bilden från Rörö, en kväll då två av mina fotovänner o jag övernattade på stranden. En häftig upplevelse som jag definitivt vill göra om nästa sommar
September, svårt igen, men väljer den här bilden från Fulufjäll
Oktober, årets egotrippbild för väljer faktiskt mina två skärmar med utställningsbilder på Vårgårda Naturfotofestival. Första utställningen jag deltog i, spännande och väldigt, väldigt roligt 
November, enkelt, får bli en bild från Hunneberg och naturligtvis, vatten igen
December, hmm, upptäckte igår kväll, att jag inte rört kameran på en hel månad, hade iallafall inga bilder överhuvudtaget sparade från december, så idag på årets sista dag, åkte jag upp till Aspenäs i Lerum och fotograferade lite i kylan. Det var roligt och ibland tror jag det är bra att ta en liten paus från allt vad fotografering heter, så suget kommer tillbaks igen, iallafall märker jag att jag behöver det
Gott Nytt År Alla och så ser vi fram mot ett intressant och spännande fotoår 2010.